”Huru jag blev jägare? Jo, då jag ej fick bli kavallerist som min bror eller sjöman som min far, valde jag den vackraste uniformen vid infanteriet.” Så blev konstnären Gustaf Cederström, på 1860-talet, officer vid Värmlands fältjägare på Trossnäs. Han skrev vidare: ”Bättre kunde mitt val ej ha fallit, ty ett så raskt och hurtigt regemente, som jag fick äran tillhöra, kunde jag icke ens drömt mig.”
År 1788 gav Gustav III order om att en kår skulle sättas upp för försvar av den svensk-norska gränsen i Värmland. Sverige, som då befann sig i krig med Ryssland, väntade nämligen att Rysslands bundsförvant Danmark skulle rikta ett anfall mot den då oskyddade värmländska gränsen. Något anfall kom dock aldrig, varför en del av den nybildade jägarbataljonen tjänstgjorde vid garnisonen i Karlstad.
År 1812 omorganiserades bataljonen till ett regemente och fick en manskapsstyrka på 600 man, samtidigt som övningarna förlades till den nya mötesplatsen Varpnäs mo. Där fanns det värvade regementet fram t o m 1831, då Trossnäs blev ny mötesplats. Den 10 maj 1832 meddelade regementschefen, överste Blum, att kontrakt blivit upprättat mellan Krigscollegium och brukspatron Norström om upplåtelse av ett exercisfält på hemmanet Trossnäs marker. Redan den 18 april samma år tillkännagavs att årets befäls och rekrytmöte skulle hållas på Höglunda gods, som låg strax väster om det arrenderade exercisfältet. Eftersom fältjägarna blev anvisade den nordvästra delen av fältet, som låg närmast Höglunda, upplät därför Norström godset som förläggning under befäls- och rekrytmötet. På Höglunda gods förlades befäl och rekryter i s k kantoneringskvarter. Dessa var ordnade så att truppen var förlagd inom ett mer eller mindre begränsat område hos ortens invånare. Tidigt på morgonen inryckningsdagen sändes en förläggningstrupp i förväg för att ordna inkvarteringen. Den utgick från regementets rustkammare i Karlstad och bestod i regel av kvartermästaren och några fältväblar. Vid ankomsten till Höglunda mottogs en kvarterlista, och med ledning av den upprättades en förläggningslista för kontignenten i dess helhet. På förmiddagen skulle allt vara klart för då anlände befälet och resten av rekryterna. Persedlar och övrig utrustning hade fraktats ut från rustkamrarna till Höglunda på morgonen samma dag. Regementets samlingsplats och uppställningslinje låg utanför chefens kvarter på Höglunda, men större delen av exercisen hölls på fältet mellan gårdarna N:a och S:a Trossnäs.
På hösten 1836 förklarade sig Norström inte längre kunna härbärgera regementet vid Höglunda. Att gå i nytt kantoneringskvarter var inte att tänka på, eftersom de övriga gårdarna låg alldeles för långt från mötesplatsen. Den enda möjligheten tycktes vara att förlägga hela regementet på fältet. Norström erbjöd också samtidigt Krigscollegium att han skulle uppföra kaserner åt regementet. Kasernerna som Norström lät bygga var delade på så sätt att två kompanier bodde avskilt från varandra men i samma byggnad. Från manskapslogementet, där åttio man bodde på två våningar, fanns bara en utgång och fem små fönster. Brandsäkerheten tänkte man inte mycket på, men däremot var myndigheterna medvetna om trångboddheten och att någon form av luftväxling måste finnas. I en skrivelse från Krigscollegium den 28 oktober 1836 meddelas: ”Börandes fönstren i övrigt så inrättas att åtminstone en del av dem må kunna öppnas samt nödig väderväxling under den varma årstiden till befrämjande av manskapets hälsa såmedelst beredas.”
De fyra kasernerna stod klara i maj 1837. De var placerade i öppen fyrkant så att de bildade en naturlig kaserngård, med tre vakttält på linje i öppningen. Samma år som manskapskasernerna byggdes fick också officerarna en egen kasern uppförd. Den byggdes i två våningar och stod söder om kasernerna med långsidan mot landsvägen. Eldstäder fanns endast i köksutrymmena på bottenvåningen. ”I alla de andra lokalerna härjade fukten vårtiden så fruktansvärt, att möglet dröp av väggarna, hvadan svåra halsflussepidemier hörde till ordningen före varje befälsmöte.”
Manskapskasernerna tjänstgjorde som förläggning ända fram till 1860, då de ersattes av en helt ny byggnad. Officerskasernen stod i ursprungligt skick fram till 1881, då den byggdes om och fick ett herrgårdsliknande utseende. Under 1850-talet fick dåvarande ägaren av Trossnäs, häradshövding Carl Vikström, ett förordnande som vice auditör och skrivare vid regementet. I detta läge lyckades myndigheterna genom påtryckningar att få köpa exercisfältet. I en skrivelse den 23 april 1859 begärde
Krigscollegium att få uppföra timrade manskapskaserner vid landets samtliga mötesplatser. Med tanke på de stora kostnaderna beviljade Kungl Maj:t medel endast till de nordligast belägna platserna, dit för övrigt Trossnäs fält räknades.
År 1861 framlades ritningsförslag till tvådelad kasern, där regementets stammanskap omfattande 300 man skulle förläggas på vinden. Stambaracken, som den kom att kallas, togs i bruk 1865 och var endast avsedd för de värvade fältjägarna. Beväringen var förlagd i tält och förblev så ytterligare två decennier. I kasernen låg soldaterna på britsar med utrymme för tre man på varje. I änden av britsen fanns tre väggfasta skåp, där man förvarade sina personliga tillhörigheter. Klädespersedlar och vapen var placerade på särskilt anvisade ställen.
Varje soldat försågs dessutom med madrass, filt och huvudkudde. Tvåvåningsbritsarna, som var både vägg- och golvfasta, bidrog stort till att baracken med tiden blev en riktig pesthärd. Det följande vittnar om detta:
”Alla britsarna, 4-6 i bredd och i två våningar, voro nämligen golv- och väggfasta, vilket givetvis försvårade barackernas rengöring, i synnerhet som man varit så kvick att i och för luftväxling ställa de undre britsarna ½ fot över golvet. Luftväxling blev det nog, åtminstone till en början, men småningom kom rummet under britsarna blott att bliva ett förvaringsrum för sopor, gamla matrester och annan smörja, som man ville bliva av med på ett enkelt sätt. Vid britsarnas borttagande kom man verkligen att häpna, då man fick se allt vad som dolde sig under dem; där funnos gamla kläder, strumpor, utredningspersedlar, till och med gevär, böcker tidningar osv och som ett täcke häröver ett tjockt lager damm och sopor.”
För de olika manskapskategorierna, värvade fältjägare och beväring, var förplägnaden olika organiserad. Beväringen utspisades under mötestiden på kronans bekostnad, medan de värvade fick ett kontant belopp dagligen för att själva ordna sin mathållning. För detta ändamål anställdes av ägaren till Trossnäs särskilda marketentare, som i uppförda stånd tillhandahöll mat och dryck. Priserna var på förhand fastställda efter överenskommelse mellan regementschefen och markägaren.
Den oorganiserade mathållningen medförde att krogar och andra tvivelaktiga utskänkningsställen växte upp runt Trossnäs. Att de värvade fältjägarna förde ett demoraliserande krogliv var inte ovanligt. En insändare i en tidskrift från 1836 beskrev problemet på följande sätt:
”Att en trupp under vapenövningar och i läger får taga sin föda på krogar, kan icke befordra helsa och ordentlighet, och är derföre icke öfligt, utom vid ifrågavarande regemente, der karlarne av sin lön skola sjelve bekosta sig födan, vilken de med ytterst få undantag köpa i krogstånd, som uthyras av planägaren till exercisfältet. Maten bekommes der i små portioner och till godtyckliga och höga pris, och man vet väl det, att brännvinet vid sådana måltider ofta kommer att utgöra huvudrätten. Mången lägger ner hela sin lön, och stundom rocken med, i ståndet, och vandrar hem fattigare än han kom.”
Först 1858, när en ny provianteringsstat infördes, fick kronan ansvaret även för de värvade fältjägarnas förplägnad. Alltsedan regementet kom till Trossnäs hade beväringen utspisats under fältmässiga förhållanden i kanten av Norsälven. Maten lagades av soldaterna själva, till en början över öppen eld. Detta tillagningssätt medförde vissa olägenheter, t ex kringflygande kol som förorenade maten, kokningen fördröjdes vid stark blåst, mycket ved gick åt samt regnvatten som spädde ut maten. Efter 1850 började s k kokhålor eller kokgropar att byggas. Groparna var oftast flera meter långa och av speciell konstruktion. I dessa nedsänktes ett antal kopparkittlar som sedan övertäcktes med ett lager av jord och lera. Eldstaden placerades i ena änden av gropen, och i den andra byggdes en skorsten som skulle åstadkomma ett drag och avleda röken.
Kokgroparna var ett framsteg, men det skulle dröja åtskilliga år innan riktiga kokhus uppfördes. Eftersom beväringen hade hört talas om den sandsnastrande soppan på exercisplatsen medförde de vid inryckningen lassvis med matvaror, som vartefter de härsknade uppe på kasernvindarna spred en karakteristisk ödör i lägret. I slutet av 1800-talet höjdes standarden på Trossnäs fält avsevärt. Vattenledningssystem installerades, mathållningen underlättades och de hygieniska förhållandena förbättrades. Dessa standardhöjningar räddade dock inte Värmlands fältjägarkår (I 26) från nedläggning. Vid 1901 års urtima riksdag togs beslut om ny härordning, och den 27 september samma år meddelades, att Värmlands fältjägarkår och Hallands bataljon skulle f o m den 1 januari 1902 bilda ett nytt infanteriregemente, avsett till besättning på Vaxholms och Oscar Fredriksborgs fästning och benämnt Vaxholms grenadjärregemente.
Olle Nilsson
Källor:
Se källförteckning i Armémusei årsbok 1984.