Harald Lundberg var son till stadsläkare N Lundberg, löjtnant vid Värmlands regemente och major vid persiska gendarmeriet.
”Vore jag inte intendent, dvs en man med födgeni, skulle jag dö af umbäranden härute”. Så skrev på hösten 1912 major Harald Lundberg hem till sin syster i Karlstad från sin tjänst som intendent och instruktör vid det kejserliga persiska gendarmeriet i Teheran. Han var en av ett trettiotal svenska officerare som mellan åren 1911-1915 var med om att bygga upp de persiska säkerhetsstyrkorna.
Harald Lundberg kom till världen en decemberdag 1879 i Karlstad. Han var äldste son till stadsläkaren och sedermera regementsläkaren Nicolaus Lundberg och hans maka Hildegard. Familjen Lundberg hade slagit sig ner i staden 1876 och hyrde en våning på Norra Strandgatan. När Harald var 10 år skrevs han in vid Karlstads Högre Allmänna Läroverk. Samma år fick makarna Lundberg sitt sjätte barn. Våningen på Strandgatan hade man nu växt ur och för att få utrymme till den växande familjen köpte doktor Lundberg fastigheten Järnvägsgatan 9. Tio år senare, när Harald fyllde 20 år, drabbades familjen av sorg när den blott 47-åriga modern hastigt gick bort. Detta år, 1899, tog han studenten och sökte därefter in som officersvolontär vid Värmlands regemente på Trossnäs fält.
Harald avlade snart officersexamen och avancerade till löjtnant 1905. Två år senare gick han in vid Intendenturkåren och fick tjänst som regementsintendent vid Östgöta trängkår i Linköping. Där stannade han till 1912. De följande tre åren kom att bli avgörande för resten av Harald Lundbergs liv. Mot slutet av 1800-talet tävlade stormakterna Ryssland och Storbritannien om inflytandet i Persien (nuvarande Iran). I den alltmer röriga situation som uppstod stod det allt klarare för regimen i Teheran att man behövde egna militära säkerhetsstyrkor. Man beslöt att sätta upp ett gendarmeri för att återupprätta den inre ordningen i landet. Den svenska regeringen tillfrågades om att sända ett antal officerare för att organisera och utbilda gendarmeriet. Dess uppgift skulle bli att bekämpa upproriska stammar och rövarband samt hålla karavanvägarna öppna i landet.
I mars 1912 lämnade Harald Lundberg Sverige för att tillträda tjänsten som intendent vid gendarmeriets centralbyrå i Teheran. Under sina tre år i Persien skrev han brev hem till sin familj och till sina officerskamrater i Linköping och Karlstad. I breven berättar han på ett livfullt sätt om allt det nya och annorlunda som möter en västerlänning i det fjärran Persien. Han beskriver de sanitära problemen, de ständigt närvarande sjukdomarna, den farofyllda tjänsten och striderna mot rövarbanden. I några utdrag ur den omfattande korrespondensen låter vi Harald Lundberg här berätta sin historia.
”Resan genom Ryssland gick som en dans. I Baku togos vi emot på det hjärtligaste af de många Nobelsvenskarna. Vädrets gudar voro oss högligen gunstiga, då vi gingo öfver Kaspiska hafvet. I Enzeli embarkerade vi med allt vårt kolossala bagage på två skutor, som förde oss till Peribazar. Herre gud, ett sådant virrvarr. Hundratals gastande bärare svärmade omkring oss och vi måste med våld skydda våra saker. Vi lyckades äntligen efter många timmars sökande skaffa hästar och fordon, så att vi kunde fortsätta med vårt pick och pack till Rescht. Jag minns ingenting annat af vår ankomst än att jag var dödstrött. Jag ref av mig mina smutsiga kläder och slog öfver mig ett skålpund insektspulver. Andra dagen bröt vi upp mot Kazvin som närmaste mål. Vi åkte i fyrspända, otroligt obekväma, kalescher. Vägen gick öfver det väldiga Elburs kala ökenfjäll. Terrängen mellan Kazvin och Teheran var en öken, absolut vegetationslös. Hettan var förfärlig. Det var mig under dagen som om solen kom hjärnmassan att smälta, tankeapparaten slog klick, och jag led mycket af hallucinationer. Mitt hälsotillstånd var nemligen knappast det bästa. Min gamla mage, den motvalls kärringen. Och nu ligger jag på sjukhus och öfvar mig i tålamod. En svår konst som jag aldrig hinner lära mig”.
I Teheran bodde Harald Lundberg hemma hos sin chef, överstelöjtnant Nicolin med fru. Efter att ha drabbats av malaria skrev han hem i september 1912.
”Det är från sjukhuset jag skrifver. Jag har varit här en gång förut, men jag lämnade stället för tidigt, gick ”hängsjuk” några dagar och kröp sedan vackert in igen. Därhemma ligga både herr och fru Nicolin sjuka i malaria. Det är en förfärlig åkomma. Fru Nicolin hade en kväll 40 grader i feber. Ha några bref från mig i Persien utom det här kommit fram? Jag längtar efter svar. Det beror väl på, att jag ännu inte hunnit anpassa mig, att jag så gärna vill höra något hemifrån. Nicolin uttryckte häromdagen sin förhoppning att kunna förnya sitt kontrakt på fördelaktiga villkor, när det om två år löper ut. Jag gapade af förvåning, men greps sedan af beundran. Sådana tågor bör man ha, har man gifvit sig in i leken skall man leken tåla”.
Gendarmeriets utbyggnad leddes av en tremannastab under befäl av överste Harald Hjalmarsson. Många av rekryterna värvades bland azerbajdzjanerna i norr vid Kaspiska havet. Gendarmeriet drog även till sig persiska officerare.
”De persiska officerare som lockade af nyheten och gendarmeriets yttre glans, och fått anställning, togo ej till att börja med disciplinen eller rättvisan på allvar. Hjalmarsson har gjort bl a en persisk general till halftroppchef. Denne högförnäme vicekorpral var trött en morgon och lämnade alltihop midt under brinnande exercis för att sätta sig och röka i ett tehus i staden. Major Erik Frick sände bud till honom med tillsägelse att han ofördröjligen skulle inställa sig till tjänstgöring. Generalen såg antagligen förvånad ut. ”Fardah”, svarade han. Då lät Frick utan omfång gripa den höge och sätta honom i förvaringsarrest, mörk, utan sängkläder, på vatten och bröd. Krigsrätten under Ivan Folkes ordförandeskap, dömde generalen till två månaders fängelse. Den dömde mottog domen med lugn. Han trodde nemligen, att han skulle föras till det persiska statsfängelset, där en så hög fånge inte ens behöfver köpa sig fri. När han stoppades in i ett litet arrestrum i kasernen, blef han utom sig af förskräckelse. Men tårarna hjälpte inte. Och det hjälpte icke heller, att två undersköna persiskor kommo upp till Hjalmarsson och lyfte slöjorna från sina målade ansikten, där ögonen strålade som svarta solar”.
Tjänsten som intendent innebar ett ständigt resande till de olika garnisonsorterna i landet. Sedan flera år tillbaka var Persien delat i två intressesfärer. Den norra delen av landet besattes av ryssarna medan den södra stod under brittisk kontroll. Umgänge med både ryssar och britter hörde till vardagen för Harald Lundberg.
”Igår beslöt jag mig för, i min ensamhet, att göra visit hos de ryska officerarna i Kazvin. Jag åkte till kasernen och lät anmäla mig för visit hos kommendanten, generalen. Han kom ut med servetten i näfven. ”Entrez, mon major”, sade han och förde mig utan vidare direkt in i matsalen, där hela garnisonens officerare voro samlade minst 35 stycken. Jag trycktes ner i en stol, fick en servett i knät, en burk kaviar af den riktiga sorten, och ett kolossalt glas vodka framför min tallrik. Sedan följde både fisk, stek, fågel, dessert och frukt. Kan du gissa vad som serverades att dricka, utom förstås vodka, öl och vin – jo cognac. Ren outspädd cognac. Generalen, en kosack, var en liten elegant herre, som talade en förträfflig franska. Han reste sig, och alla officerarna efter honom, och därpå höll han ett tal, så smickrande, att jag väl aldrig mer får höra maken. Min skål dracks och följdes af någon sorts lefve, ett gräsligt tjut – vad vi i Sverige kalla ”folkets jubel”. Det finns bland kosackofficerarna några af ren tatartyp, hvilka tjöto som galningar. Därpå uppstämdes en krigssång på en vacker kosackmelodi, icke bullrande, utan dämpad med utdragna tongångar, som kom mig att tänka på den oändliga stäppen, som jag under resan sett genom kupèfönstret. Det fanns utmärkta sångare, och det var känsla i utförandet”.
I mars 1913 blev Harald Lundberg kommenderad till Fars-distriktet i landets södra del. Tillsammans med omkring 1000 man gendarmeri gick färden över Isfahan-Persepolis-Pasargade mot målet, rosenstaden Shiraz. I söder styrde den brittiske konsuln major O`Connor. Med brittiskt stöd ansvarade Lundberg för byggandet av kaserner och stallar för hela manskapsstyrkan samt magasin, kök, bageri och sjukhus. I Shiraz installerade han sig i ett eget hus.
”Jag har ordnat ett hus för mig sjelf. Jag har en kock som håller sig med egen tjänare. Dessutom har jag en te- och vattenkokare samt en kammartjänare. Denne senare bestjäl mig tillräckligt för att ha råd att avlöna två egna slafvar. Vidare en vattenbärare och en badhuseldare. Min hästskötare är gachgai. Han är en fin karl som håller sig med två drängar. Vidare har jag en gendarmerivakt, en korpral med sex man som bevaka huset. Klockan halv sex på morgonen dricker jag te. Esmail, min kammartjänare, serverar mig på sängen. Half tolf äter jag frukost, efter detta schema, en äggrätt, ris, en lätt kötträtt, ost och frukt. Half åtta middag, också efter schema: Soppa, två kötträtter. Jag äter i regel endast den ena, den andra kastas ut genom fönstret; det är en disciplinåtgärd, för att förmå kocken göra något bättre nästa gång, samt en efterrätt, ”mast” med dadlar och frukt. Mast är den orientaliska surmjölken. Den lär ha samma undergörande verkan som yoghurt. Så läste någon i en svensk tidning, att dadlar, förhöjer effekten af en yoghurtdiet. Vi pröfvade. Så värst gamla ha vi inte hunnit bli än, så nyttan ha vi icke konstaterat, men väl behaget, det är en högst kulinarisk sammansättning.”
I början av 1914 träffade Harald Lundberg sin blivande hustru i Shiraz, Marie-Louise Flygare. Under våren, samma år, deltog han som kavallerichef i de våldsamma striderna i bergspassen runt staden Kazerun. Genom stort personligt mod nådde han där viktiga militära framgångar tillsammans med sina trupper. För sina insatser vid Kazerun belönades Lundberg med svenska guldmedaljen ”För tapperhet i fält”.
Sent på hösten 1914 återvände han till sin Marie-Louise och till en välförtjänt tjänstledighet. De båda planerade att gifta sig och därefter göra en jordenruntresa innan de återvände till Sverige. I december 1914 lämnade paret Persien med båt och styrde mot Bombay i Indien, där bröllopet skulle stå. På juldagen skrev Harald Lundberg hem till sin far:
”Dan före dopparedan gled vår båt in i Bombays hamn. De indiska myndigheterna visade oss en artighet så stor att vi först inte kunde tro därpå. Det kom en engelsk officer till vår ångare och bad att vi skulle stiga ner i hans ångslup. Officeren förde oss utan vidare genom tullen och hjälpte oss till en cab som förde oss direkt till Taj Mahal Palace Hotel. Genom vår vän O`Connor i Shiraz hade vi erhållit högst fördelaktiga introduktionsbref, hvilka gått före oss till Indien”.
Den 26 december stod bröllopet i St Thomas Church i Bombay. Bröllopsvittnen var Lundbergs chef i Shiraz, major Allan Uggla och dennes hustru Ida. Efter att de båda paren tagit farväl av varandra fortsatte det nygifta paret sin resa till Agra. Där firade de nyår på klassiskt vis vid det berömda Taj Mahal. Med exklusivt tåg anlände paret Lundberg några dagar senare till Calcutta. Därifrån gick färden vidare över Singapore-Filippinerna-Kina-Japan-USA till London och därifrån tillbaka hem till Sverige.
Hemma i Linköping igen fortsatte Harald Lundberg sin tjänstgöring vid Intendenturkåren. Han avled i spanska sjukan under en tjänstgöring i Uppsala på våren 1919, endast 39 år gammal.
Olle Nilsson
Källor:
Krigsarkivet (KrA):
- Harald Lundbergs arkiv, vol. 1
- Ivan Folkes arkiv, vol. 6