Det är torsdagen den 24 oktober 1940 strax efter lunchtid. Platsen är Trondheims flygplats i det tyskockuperade Norge. Den då 24-årige tyske flygaren underofficer Ludwig Fröba är på väg mot sitt jaktplan, en Messerschmitt Bf 109 E-3. Hans uppdrag den dagen var att föra sitt flygplan från Trondheim till Oslo/Fornebu och därifrån till sin bas på Sola flygplats i Stavanger. Han skulle flyga ensam vilket för honom var ett rent rutinuppdrag. Men den här dagen skulle sluta på ett sätt som inte underofficer Fröba tänkt sig.
Ludwig Fröba hade börjat sin flygarbana som värnpliktig vid ”Fliegerschule Magdeburg” våren 1937. I slutet av året överfördes han till ”Jagdfliegerschule 1” i Werneuchen, strax norr om Berlin. Vid krigsutbrottet den 1 september 1939 var Fröba utbildad jaktflygare och från den 12 oktober hade han som underofficer placerats vid Jagdgruppe 111. Efter att den tyska ockupationen av Norge var genomförd på försommaren 1940, hade Fröba överförts till Jagdgeschwader 77, som baserats på Sola flygplats i Stavanger.
Den 24 oktober var en regndisig dag med låga moln över den norska fjällkedjan. Fröba vann snabbt höjd med sin lättmanövrerade Messerschmitt och styrde färden i kompassriktning mot sydost längs Österdalen. Under hela andra världskriget utsattes svenskt territorium för ett stort antal gränskränkningar av utländska flygplan. Under 1940 var den värmländska gränsen mot Norge särskilt utsatt då tyskt flyg överskred gränsen ett stort antal gånger. Till en början sköt luftvärnet verkanseld mot flygplanen, men efter den 19 juni 1940 måste varningsskott skjutas först.
Den 24 oktober klockan 15.12 observerade luftbevakningen i Kärrbackstrand, 15 kilometer norr om Sysslebäck, ett oidentifierat enmotorigt flygplan på väg mot sydost. Någon minut senare gjorde luftbevakningsstationerna (ls) i Klarabro och Sysslebäck samma iakttagelse. I Sysslebäck identifierade man flygplanet som tyskt. Dessa tre observationer rapporterades inom några minuter till luftbevakningscentralen (lc) i Karlstad. En kvart senare upptäckte luftbevakningen i Torsby flygplanet utan att kunna identifiera det, men kursen var nu fastställd som rakt sydlig.
Klockan 15.52 hade luftbevakningscentralen i Karlstad tagit emot fyra observationer om ett tyskt enmotorigt flygplan på väg söderut i riktning mot Karlstad. Nu beslöt lc i Karlstad att rapportera om kränkningen till Försvarsstaben i Stockholm.
Klockan 16.00 avsändes en rapport till Försvarsstabens luftförsvarsavdelning som sammanställde uppgifter om gränskränkningar. Från lc i Karlstad rapporterades att ett oidentifierat tyskt flygplan från klockan 15.12 iakttagits längs sträckan Kärrbackstrand-Klarabro-Sysslebäck-Torsby-Kil på 2000 meters höjd med sydlig kurs. Klockan fyra på eftermiddagen började planet norrifrån närma sig Karlstad. Luftvärnet i Bofors hade informerats en halvtimme tidigare och luftförsvaret i Karlstad och Grums hade höjt beredskapen. Strax efter klockan 16 flög det tyska flygplanet in över Karlstad och började kretsa över staden under 12 – 15 minuter. Luftvärnet höll inne med elden och sköt inga varningsskott.
Klockan 16.18 gick flygplanet in för landning på Färjestads travbana. Vid landningen slog planet runt och blev liggande på rygg. I de större gårdarna i närheten av travbanan hade Göta ingenjörskårs fältdepå, Ing 2 k, sin förläggning. Fältdepåstaben var inrymd i det så kallade ”travhotellet”. Där hade man nu hunnit göra sig förberedd för ett snabbt omhändertagande av flygplan och pilot. Men först till platsen kom den då 13-årige karlstadsgrabben Karl-Erik Jonsson. Han hade varit med sin mamma nere vid älven och tvättat, då han hörde motorljudet och såg flygplanet med de svarta korsen under vingarna gå in för landning på travbanan. Han sprang över vägen och in på travbanan där han fann planet ligga upp och ner. När han kommit fram till flygplanet såg han piloten som satt på marken lutad mot flygkroppen och rökte en cigarett. Karl-Erik kom också ihåg, långt senare, att piloten tagit av sig flygarhuvan och var barhuvad.
Högst upp i kanslihuset på Värmlands regemente (I 2) stod, reservofficeren, löjtnant Sven Ivar Keller och såg hur flygplanet cirklade över Karlstad. När planet sänkte sig ner över Färjestad förstod Keller att det landat på travbanan. Han tog en cykel för att bege sig dit och ta sig en titt på flygplanet. När han kom fram var området avspärrat och det var en beväpnad vakt på plats. Sven Ivar Keller berättar:
”Eftersom jag var officer begärde jag att få titta närmare på flygplanet, vilket beviljades av vakten. Jag kröp in under planet för att undersöka förarkabinen. I kabinen såg jag en röd lampa som lyste, vilket gjorde mig försiktig. Det var förmodligen tändningen som var påslagen. Kom jag åt ett reglage av misstag kunde kanske kulsprutorna avlossas, så jag bestämde mig för att krypa tillbaka ut igen. Som minne tog jag med mig en bit plexiglas från den förstörda huven som täckte förarkabinen.”
Redan 20 minuter efter landningen rapporterade luftbevakningscentralen (lc) i Karlstad om det inträffade till Försvarsstabens luftförsvarsavdelning i Stockholm. I det första meddelandet identifierades planet som en Junkers Ju 87 eller Heinkel He 112. En stund senare återkom luftbevakningscentralen med ytterligare information till Försvarsstaben. Planet var ett grågrönmålat jaktflygplan av typen Messerschmitt Bf 109 E-3. Enligt rapporten bestod bestyckningen av en fast kulspruta i vardera vingen och 1 – 2 automatkanoner i själva flygkroppen. Vidare meddelade lc i Karlstad att besättningen utgjordes av en underofficer vid namn Ludwig Fröba.
Vid det första förhöret, som hölls av personal från ingenjörskåren, uppgav Fröba att han kommit ur kursen på grund av kompassfel. Detta visade sig stämma vid en kontroll, kompassen visade hela 70 grader fel. Fröba nämnde vidare att han inte längre kunde orientera sig utan var tvungen att nödlanda. Militär bevakning sattes ut vid planet och området spärrades av. Fröba fördes nu till förhör hos försvarsområdesbefälhavaren i Karlstad, överste Thord Evers. Sedan det tyska anfallet på Norge den 9 april 1940 var Karlstads försvarsområdesstab inrymd på tredje våningen i Grand Hotells lokaler i centrala Karlstad. Fröba fördes in i ett rum på hotellet som normalt disponerades av stabschefen. Innan han fick tillträde till rummet var man noga med att ta ner alla kartor som eventuellt kunde avslöja militära hemligheter.
Under det fortsatta förhöret visade sig Fröba må psykiskt dåligt av allt som hade hänt. Han uppgav att han kände sig ”alldeles nedbruten och ville beröva sig livet”. En viss rådvillhet tycks ha uppstått om hur man skulle behandla den olycklige tyske flygaren. Överste Evers blev därför mycket tacksam när fru Jane Beckman, maka till kaptenen i ingenjörstruppernas reserv Nils Beckman, erbjöd sig att tala med tysken. Hon lyckades så småningom lugna honom och han fick tillstånd, av överste Evers, att skriva ett brev hem till sin fästmö i Tyskland. Innan brevet postades lästes det först av fru Beckman och därefter av stabsfuriren, som var tjänsteförrättande expeditionsunderofficer vid staben. Båda konstaterade att ”det innehöll intet utöver vad som brukar stå i ett vanligt kärleksbrev”. Två dagar efter nödlandningen anlände en undersökningsgrupp från Svea flygflottilj, F 8 på Barkarby utanför Stockholm, under befäl av kapten Frank Cervell.
Gruppen hade som uppgift att bärga flygplanet från travbanan samt om möjligt få ytterligare information av den tyske flygaren. Ludwig Fröba, som var en erfaren jaktpilot, hade flugit flertalet stridsuppdrag i Norge 1940. Han hade bland annat skjutit ner en brittisk störtbombare av typen Blackburn Skua, tillhörig Fleet Air Arm, i september samma år. Besättningen på två man hade överlevt attacken och räddat sig i fallskärmar och därefter blivit krigsfångar hos tyskarna. När undersökningsgruppen från F 8 var klar med sitt arbete transporterades flygplanet till SAAB:s verkstäder i Trollhättan där det undersöktes av flygexperter. Därefter överlämnades planet till tyskarna genom en järnvägstransport den 23 december 1940. Det optiska Reflexvisier-siktet till flygplanets vapen, behölls av SAAB, trots ihärdiga protester från tyskarna. Strax efter att förhören hållits med Ludwig Fröba fick han lämna Karlstad för att skickas till ett interneringsläger utanför Nässjö i Småland. Efter några veckors vistelse i lägret fick han tillstånd i slutet av november att återvända till Tyskland.
Den 13 november bemötte överste Evers i en skrivelse tre anklagelser från Försvarsstaben som hade riktats mot honom i hanteringen av ärendet underofficer Fröba. Information om vad som tilldragit sig i Karlstad hade nått Försvarsstabens underrättelseavdelning i Stockholm. I den första anklagelsen påstods det att Fröba inkvarterats i ett rum där det funnits en karta uppsatt med de flesta luftbevakningsstationer (ls) i Värmland markerade. Evers bemöter anklagelsen som osann och hävdar att innan Fröba fick tillgång till rummet nedtogs på order av honom (Evers) ”samtliga där upphängda kartor”. Han avslutar med att säga att han kontrollerade personligen att ordern blivit verkställd. I den andra anklagelsen kritiseras Evers för att han tillåtit Fröba att skriva ett brev hem till Tyskland, där information om innehållet på kartorna i stabschefens rum kan ha förekommit. Evers informerar om att Fröba var i ett bedrövligt tillstånd och att han tillåtits att skriva ett brev till sin fästmö, samt att det kontrollerats och bedömts som ett vanligt kärleksbrev. Den tredje anklagelsen var ett påstående att vid bärgningen av flygplanet skulle officerare på platsen ha tillägnat sig ammunitionseffekter som souvenirer. Överste Evers hänvisar här till en skrivelse från chefen Ing 2 k, major Set Melander, där han hävdar att någonting sådant inte ägt rum. Överste Evers avslutar skrivelsen till Försvarsstaben med att beteckna anklagelserna som ”oförsynta och ovederhäftiga beskyllningar” samt att det ”torde vara en rimlig begäran att vederbörande härför ställes till laga ansvar.”
Den 13 november, samma dag som överste Evers bemöter anklagelserna som riktats mot honom, får han ta ställning till ytterligare ett ärende i fallet underofficer Fröba. Den här gången inkommer en hemligstämplad skrivelse av den 4 november ställd till chefen för flygvapnet, general Torsten Friis, som vidarebefordrats till bland annat Högkvarteret och till Västra militärområdet i Skövde. Därifrån överlämnas skrivelsen till chefen för Karlstads försvarsområde, ”för erforderliga åtgärders vidtagande”. Det är chefen för undersökningsgruppen från F 8 Barkarby, kapten Cervell, som efter sin vistelse i Karlstad mellan den 26 – 27 oktober skrivit en rapport om den bristfälliga disciplinen bland militär personal i Karlstad. Under besöket i Karlstad uppmärksammade Cervell att militär personal, av manskaps grad, sällan verkställde hälsning när han rörde sig i staden eller på travbanan. Han säger i skrivelsen att han förstod att de flesta värnpliktiga för första gången såg flygvapnets uniform, vilket gjorde många osäkra om de skulle hälsa eller inte. Men under en 10 minuters promenad i Karlstads centrum, tillsammans med Fröba, blev det genant, skriver Cervell, när ingen hälsning erhölls av ett stort antal mötande soldater. Han avslutade skrivelsen med att påpeka att de uteblivna hälsningarna ”naturligtvis uppmärksammades av den tyske underofficeren”. Man får förmoda att andemeningen med Cervells skrivelse var att Fröba säkerligen skulle rapportera om den bristande svenska militära disciplinen när han återvänt till Tyskland. Cervell kände sig naturligtvis också kränkt när han som kapten i svenska flygvapnets uniform fick utstå förnedringen, inför den tyske underofficeren, att svenska soldater inte hälsade på honom. Skrivelsen överlämnades av försvarsområdesstaben, samma dag den inkommit, till Chefen I 2 och Chefen Ing 2 k för att eventuella disciplinåtgärder mot soldaterna skulle kunna vidtagas. Kapten Cervells skrivelse hade den 13 november nått samtliga högre militära myndigheter från Överbefälhavaren i Stockholm till Chefen I 2 i Karlstad.
Kapten Frank Cervell var vid den här tiden en officer i karriären och dessutom en känd idrottsman. Han hade bland annat vunnit bronsmedalj i VM i värja, i lag, 1937 och silvermedalj 1938. Cervell var säkert medveten om att han var en officer som hade sina överordnades öra. Hans skrivelse kom inte att stoppa honom i yrket utan snarare att stärka hans position. Karriären tog nya språng framåt när han 1943 utnämndes till kronprins Gustaf Adolfs adjutant och redan samma år utsågs kapten Cervell till flygattaché i London. I Karlstad började Cervells skrivelse så småningom få genomslag ute på förbanden, särskilt hos ingenjörskåren på Färjestad.
I Chefen Ing 2 k:s rapport den 7 december till militärområdesbefälhavaren i Skövde, framgår att stabschefen vid ingenjörskåren, kapten Hans Frisk, talat till manskapet i skarpa ordalag och samtidigt vidtagit begränsningar i de meniga soldaternas permissionsförmåner. Protesterna mot tillrättavisningen och mot inskränkningen i permissionsförmånerna lät inte vänta på sig. Synen på disciplin och förhållandet mellan manskap och befäl kom att förändras en hel del under beredskapstiden. En muntlig order måste ibland motiveras för att den slutligen skulle efterlevas. Dessutom upplevde många människor vid den här tiden att svenska regeringen bedrev en eftergiftspolitik gentemot det nazistiska Tyskland. Den uppfattningen kom upp till ytan när manskapet vid ingenjörskåren fick tillrättavisningar för att man inte hälsat på den tyske underofficeren. Det hjälpte föga att kapten Frisk förklarat för manskapet vad en utebliven hälsning kunde innebära i tyskarnas uppfattning om den svenska militära disciplinen och beredskapen. Istället beslöt sig några soldater vid ingenjörskåren att skriva och framföra sin klagan till Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som var mycket kritisk till den svenska regeringens hållning till det nazistiska Tyskland. Medan trätorna och anklagelserna pågick mellan de svenska myndigheterna och dess befattningshavare, skickades alltså Fröba tillbaka till Tyskland i slutet av november.
Nästa gång vi möter underofficer Ludwig Fröba är i mitten av december 1940. Då har han återkommit till sitt gamla flygförband, Jagdgeschwader 77, som överförts till Brest i det tyskockuperade Frankrike. Slaget om Storbritannien pågår fortfarande och Fröba är åter i tjänst som jaktflygare på västfronten. Efter en sjukhusvistelse på Kriegslazarett 4/541 i Rennes, för problem med nerverna, dröjer det drygt två år innan vi stöter på honom igen. På vårvintern 1943 har han ingått äktenskap och befordrats till feldwebel och tjänstgör vid ”Jagdfliegerschule 1” i Werneuchen, där han också är bosatt tillsammans med sin hustru. Nästa gång Fröba dyker upp i arkivmaterialet är i februari 1944, då han är intagen på Kriegslazarett 933 i Toulouse i södra Frankrike. Efter sjukhusvistelsen på våren 1944 är han tillbaka i aktiv tjänst som oberfeltwebel vid reservflygförbandet Jagdgruppe 101. Jaktgruppen är ett utbildningsförband som uppstått ur jaktflygarskolan i Werneuchen i slutet av 1942 och flyttats till södra Frankrike med högkvarter i staden Pau. Senare under våren 1944 rapporterades Fröba som saknad efter ett flyguppdrag, troligen stupad. Detta är det sista spåret efter den då 28-årige tyske jaktflygaren Ludwig Fröba. Förmodligen omkom han i luftstrid mot överlägsna allierade flygförband och tillhör de över 20 000 tyska flygare som under andra världskriget störtade under stridsuppdrag.
Det hörde inte till vanligheterna att ett tyskt militärt flygplan landade i Sverige i början av kriget. Neutralitetskränkningar av utländska militära flygplan över Karlstad var överhuvudtaget en sällsynthet under krigsåren. Från 9 april 1940 till 8 maj 1945 rapporterade luftbevakningscentralen (lc) i Karlstad till högre myndighet, Försvarsstabens luftförsvarsavdelning, att kränkningar av luftrummet över Karlstad skett vid 5 olika tillfällen. Luftvärnet i Karlstad sköt vid dessa incidenter sammanlagt 12 varningsskott och 48 verkansskott, allt enligt Försvarsstabens dokumentation. Det finns inga rapporter om skadade flygplan. Den 18 april och den 24 oktober 1940 kränktes luftrummet över Karlstad av tyska flygplan, det första den 18 april besköts av luftvärnet och försvann söderut över Vänern, medan det andra, den 24 oktober, som vi sett, landade på travbanan. Den 18 november 1943 besköts ett amerikanskt bombflygplan av luftvärnet som senare landade i Örebro. Den 23 februari och den 18 september 1944 flög oidentifierade flygplan över Karlstad i mörker vilket föranledde beskjutning. Troligtvis var det vid båda dessa tillfällen fråga om tyska eller allierade kurirflygplan på väg österut. Civila trafikflygplan och kurirflygplan, från både Tyskland och Storbritannien, flög ibland strax söder eller norr om Karlstad. Förklaringen till att så få utländska militära flygplan flög över Karlstad under krigsåren, torde vara att både tyska och allierade piloter hade stränga förhållningsorder att inte flyga över städer och tätorter och i onödan dra på sig luftvärnseld. I Försvarsstabens arkiv finns exempel på i korrespondensen mellan svenska och tyska myndigheter, att tyska piloter som flugit över svenska städer fått tillsägelser och även disciplinstraff vid återkomsten till sin flygbas.
Nödlandningen på Färjestads travbana den 24 oktober 1940 var en relativt obetydlig händelse under andra världskriget. Den visar dock att de svenska myndigheternas rutiner fortfarande var bristfälliga när det gällde hanteringen av personer från ett annat land. Det var inte ovanligt att incidenter av den här typen ledde till missuppfattningar, konfrontationer och anklagelser. I slutet av kriget hade svenska myndigheter emellertid infört nya regelverk, vilket innebar att man var förberedd på att hantera betydligt större utmaningar än vad man haft att göra med på Färjestads travbana 1940.
Olle Nilsson
Källor:
Krigsarkivet (KrA):
- Karlstads försvarsområde (Hemliga). Staben/Stabsavdelningen.
- Försvarsstaben (Hemliga). Luftförsvarsavdelningen, Krigsexpeditionen samt Underrättelseavdelningen.
- Göta ingenjörskår (Ing 2).
- Fältförband/Mobiliseringscentralen i Karlstad/Ing 2 K.
Bundesarchiv (BA):
- Deutsche Dienststelle (WASt). Berlin-Reinickendorf.
- Militärarchiv (BArch – MA). Freiburg.