”Skrif då, arme gubbe, om du det förmår!” Med de orden uppmanades Henrik Lilljebjörn att nedteckna sina minnen från tidigt 1800-tal och framåt mitten av seklet. Det resulterade i en av de mest intressanta berättelserna om Värmland under en brytningstid i vår historia, då vi går från krigstider in i den långa fredsperioden där vi fortfarande befinner oss. Kapten Henrik Lilljebjörn (1797 – 1875) har gett oss en av de största kulturhistoriska skildringarna av Värmland under det tidiga 1800-talet.
Lilljebjörn skriver om det mesta han har mött i livet. Han beskriver sin barndom och uppväxt på Odenstad gård i Gillberga, dit han senare i livet ofta återvänder i sina tankar. Han är en mycket god iakttagare när det gäller människors utseende och klädsel, miljöer han vistats i och händelser han upplevt. De ingående beskrivningarna av regementskamrater och personer i Karlstad är av hög klass, liksom hans karakteriseringar av alla dessa människor. Han är också en mycket minnesgod skribent, vilket visar sig om man läser biografiska anteckningar om de människor han försöker att ge oss en bild av. Hans iakttagelseförmåga avslöjar att han under sin tid var en erkänd porträttmålare, men även naturscenerier och stadsmotiv fanns på hans repertoar. Lilljebjörn hade också ett musikaliskt öra. Han var sångtextförfattare till visan Fjorton år tror jag visst att jag var. Men han hade förvisso att brås på. Fadern Knut Lilljebjörn ägnade sig åt litterära arbeten och musik och ansågs under sin tid ha varit virtuos på violincello. När det gällde yrkesval gick Henrik även där i faderns fotspår då han valde att bli officer. Enda skillnaden var att han valde Värmlands fältjägare i stället för infanteriregementet, där hans far tjänstgjort.
Sina första minnen har Lilljebjörn från när Sverige befann sig i krig 1808 – 1809, då västra Värmland var uppmarschområde för arméns operationer i Norge. När han var tio år gammal, vintern 1808, vistades han på en av sina föräldrars egendomar ett par mil sydväst om Karlstad. Han mindes transporterna av sjuka soldater från gränsen som gick fram i långa foror på kälkar vilka passerade alldeles utanför huvudbyggnaden. Det enda skydd soldaterna hade mot den stränga kölden var tunna kappor, där de låg tätt tillsammans på kälkarna på väg in till sjukhusen i Karlstad.
När det gällde skicket att klä sig bland allmoge och ståndspersoner får Lilljebjörn nytta av sin skarpa iakttagelseförmåga. Allmogens klädedräkt under det tidiga 1800-talet var i det väsentligaste lika över hela Värmland, skriver han. Till högtidsdräkt begagnade karlarna alltid svarta filthattar, som bara varierade i formen. I vardagslag bar man en rödaktig toppmössa av ylle som hade utseendet av en kalott. Den förblev, som han skriver, påsittande även under tak och togs endast av såsom en vördnadsbetygelse. Fattiga bönder och drängar nyttjade vantar av ”getragg” vid arbete i skogen. När de doppades i vatten gav de värme åt händerna. Som livplagg begagnades den så kallade vadmalströjan. Det var en rock som var hemvävd av ylletyg och därefter behandlad vid någon av de många vadmalsstamparna som fanns runt om i Värmland på den tiden. Vadmalströjan var av olika snitt och färg beroende på var i Värmland den var tillverkad. Lilljebjörn beskriver att ”tröjorna” i Gillberga var mörkgrå, korta i livet, men med långa skört som räckte ner på smalbenen. Bönderna med ”vanlig förmögenhet” brukade byxor av skinn, där ofta högra byxbenet var mörkare och blankare, eftersom det begagnades som striglar när täljkniven skulle skärpas, inför till exempel slöjdarbete.
Ståndspersonerna i Lilljebjörns hemtrakter använde i vardagslag också vadmalströjan. Den skiljde sig dock åt, genom kvalité naturligtvis, men framför allt genom att tröjan hade knappar i stället för hakar och hyskor som var vanligast i böndernas klädedräkt. Hårmodet förändrades en hel del under Lilljebjörns barndom. Han skriver att det gustavianska hårmodet med puder, tupé och hårpiska var ur modet, men att det ”begagnades endast af några envisa gubbar”. Han berättar vidare att betjäningen på slottet i Stockholm fortfarande 1810 var pudrad i håret, och att han själv vid 13 års ålder tjänstgjort som tillfällig page vid hovet och ”uppträdt med lika hvitt hufvud som jag nu har af ålderdom.”
Lilljebjörn besökte Karlstad första gången hösten 1810. Det som fäste hans största uppmärksamhet var kyrkans torn och det mitt emot liggande gymnasiet. Inne i staden, skriver han, hade de flesta husen bara en våning och taken var täckta med torv. Även Kungsgatan, som var den förnämsta gatan på den tiden, var till största delen kantad ”af små envåningsruckel”. Vid nämnda gata mot Stora Torget låg det rödfärgade trevåningshuset Kolthoffska gården, som tydligt gjort ett visst intryck på den unge resenären från Gillberga.
Nästa gång han passerade Karlstad var efter kriget i september 1814. Han såg då ingen större förändring utom att en del hus byggts på och blivit upputsade.
Han berättar vidare att på torg och gator passerade få personer. Han såg en del militärer som avskedats efter kriget samt en del förfallna personer som idkade handel av olika slag. Det fanns en hel del fritt strövande grisar på gatorna i Karlstad på den tiden, noterar han också. Tidigt om morgnarna drevs kreaturen ut till betesmarker utanför staden och på kvällarna vandrade de tillbaka till sina ladugårdar inne i staden. De flesta stadsbor ägde djur på den tiden. Han skriver att på bakgårdarna växte gödselhögarna för att köras bort endast under somrarna, ”på den allra olämpligaste tiden”.
I september 1810 avreste Henrik Lilljebjörn till Stockholm för att bli kadett vid Kungliga Krigsakademin på Karlbergs slott. När han för första gången kom in i den dunkelt upplysta rikssalen på slottet kände han sig som han befann sig i en ”röfvarekula”, med alla ”larmande och svärjande människofigurer” iförda i en för honom ovanlig kostym. Det första som hände den 13-årige kadetten var att han erbjöds ett slagsmål, så att man kunde utreda om han var en ”mes” eller inte. Lilljebjörn bestod provet, åtminstone enligt honom själv. Som alla elever beskriver han sina lärare. Major Carl af Akrell var lärare i befästningskonst. Hans lektioner var en högtid för de flesta, i synnerhet sedan han återkommit från kriget i Tyskland, där han vid stormningen av Leipzig blivit ”farligt blesserad”. Som fäktmästare hade han en kapten Pehrman, ”en sjöbuss av den gamla skolan”. Han skrek och skroderade och berättade historier om hur han hade parerat kanonkulor med sin sabel.
Lilljebjörn skriver att kadettiden var en utvecklingsperiod då han gick från barn till yngling, och att han under den tiden varit mottaglig för ”bestående intryck.” Strax efter hans ankomst till Karlberg 1810 anlände den nye tronföljaren Carl Johan till Stockholm. Den enda glimt Lilljebjörn skulle få se av tronföljaren under intåget genom huvudstaden var hans svartlockiga huvud som skymtade genom glasen på den förgyllda vagnen. Men när kadettkåren paraderade på Karlberg fick han se den blivande kungen på nära håll. Han skriver: ”Han gick genom lederna och talte med dem som hade utmärkelsetecken. Åt de små log han så milt. På min axel lade han sin hand; jag vågade ej se på honom, endast stirra rakt fram, men det gick en ljuf värme genom hela mitt väsende, och geväret darrade i mina svaga händer.”
Så kom kriget 1814. Lilljebjörn beordrades att inställa sig vid reservarméns högkvarter i Vänersborg. De flesta av kadetterna blev kommenderade att tjänstgöra vid belägringsartilleriet. Från Strömstad transporterades artilleriet en natt i augusti, under månsken, till Sauön för att förbereda beskjutningen av Fredrikstens fästning. Här fick Lilljebjörn uppleva krigets verklighet. Han skriver att när hans kadettkamrat von der Lancken och han själv på nära håll skulle betrakta de fallna, hindrades de av en underofficer Hempel som sade: ”Tro mig, herr löjtnant, jag har varit med förr; man måste småningom vänja sig vid sådant här, och jag har sett dem som blifvit sjuka af att på nära håll betrakta de fallna.”
Kriget var slut, men vägen hem till Odenstad var lång. När Lilljebjörn kommit fram till Gillbergaälven såg han familjegodset framför sig och hörde sin fars ”jaktrop” och hans broders svar. Då vände han sig bort från skjutskarlen ”på det han ej skulle se att den unge krigaren grät”. Det blev ett känslosamt möte. Han skriver: ”Jag förmådde ej ropa på båt, men jag utstötte ett jaktrop, och då svarade det från höjden: Henrik! Snart såg jag gamla träbene-Bengt linka ned öfver terrassen och skjuta ut båten – snart skulle jag vara där borta och återse far och bror, som jag visste var friska. O Gud, så lycklig jag var!”
Lilljebjörn tillät sig bara att vara hemma en dag. Efter ett par dagar bar det av till Karlstad för att anmäla sig till tjänstgöring vid Värmlands fältjägare, där han utnämnts till löjtnant. Efter några dagars vistelse i Karlstad reste han till Ransäter för att träffa sin syster Anna Lisa, som skulle gifta sig (1816) med den sedermera så kände författaren och historikern i Uppsala Erik Gustaf Geijer.
Henrik Lilljebjörn skriver mycket om livet i Karlstad, där han vistades ofta, framför allt på grund av sin tjänstgöring vid regementet. Här beskriver han mycket av de seder och bruk som förekom under de första decennierna av 1800-talet och om den förändring av mentaliteten i samhället som ägde rum vid den här tiden. Den stora förtjänsten med hans minnesberättelser är inte minst hans beskrivning av hur människan förändras då man går från ett samhälle i krig och obalans, till en varaktig fred då samhället fick tid på sig att utvecklas.
Lilljebjörn skriver att levnadssättet var helt annorlunda på 1810- till 1830-talen än det var när han skriver sina minnen på 1860-och 1870-talen. Han upplevde förändringarna som ganska stora. Han beskriver ibland en del inslag i vardagslivet som han tar avstånd ifrån. En förlustelse på den tiden i Karlstad, skriver han, var hasardspelet som skedde om nätterna i största hemlighet. Det bodde en viss löjtnant Olof Mauritz Antonsson (1781 – 1848) i Karlstad som i tysthet hade en sådan spelklubb och ”lärer hafva gifvit yppiga supéer i sin slutna boning”, förtäljer Lilljebjörn. Han fortsätter. Denne löjtnant Antonsson var för alla något av en gåta. Han var alltid försedd med en diger kassa, men ingen visste var pengarna kom från. Han var mycket gästfri och ”traktersam” mot dem som fick tillträde till hans spelklubb, hade Lilljebjörn hört av en bekant som ofta frekventerade de nattliga sammankomsterna. Många av Lilljebjörns äldre regementskamrater hade varit med i spelklubben, men de berättade inte gärna om det. Om dagarna såg man ofta löjtnant Antonsson ute på gatorna, men han gick då vanligen ensam. Lilljebjörn såg nästan aldrig någon som stannade och talade med Antonsson, utan man lyfte på hatten, hälsade och gick förbi varandra, berättar han. Lilljebjörn kunde heller inte påminna sig att Antonsson efterlämnade någon förmögenhet. På den tiden när spelandet pågick som mest talade folk i staden inte gärna om det, utan man viskade i stället i hemlighet. Det var först senare i livet som Lilljebjörn blev underrättad om dessa sakers tillstånd. Man trodde i Karlstad att Antonsson stod i förbindelse med större spelhusvärldar i Stockholm, som till och med hade kontakter med utländska spelhus. Lilljebjörn funderar vidare på var Antonsson varit löjtnant. ”Jag såg honom aldrig bära en militärisk uniformspersedel som var brukligt på den tiden bland avskedade militärer.” Jag skulle tro, skriver han, att Antonsson varit löjtnant vid lantvärnet.
Balerna i Karlstad under början av 1800-talet kunde erbjuda ett nöje, skriver Lilljebjörn. Han mindes särskilt balerna under Persmässo marknad sommaren 1815. Det var ett år efter kriget och många kände en glädje över att det blivit fred. Officerskåren vid jägarna var beordrad att infinna sig till befälsmöte i Karlstad. Lilljebjörn påminner sig att det hölls två publika baler i samma lokal inom ett dygn. Det var under en tid då dansen florerade i Karlstad, berättar han. Det fanns en rik tillgång på unga vackra flickor och en hel officerskår som till stor del bestod av unga ogifta gossar. Dansen på den tiden, skriver han, var ett uttryck för levnadslust och glädje. På balerna uppträdde en originell kvinna vid namn Elisabet Wennerstjerna (1773 – 1854), som var allmänt känd och omtalad i Värmland. Hon var föreståndarinna och ensam lärarinna vid den förnämsta flickskolan i Karlstad. Lilljebjörn beskriver henne i detalj, både till utseende och uppförande. Han skriver: ”Hennes hufvud, merendels utstyrdt med höga prydnader i den mest barocka stil, uppbars af en lång och senig hals. En hög, kullrig och benig panna, gråa gnistrande ögon, en tämligen stor näsa, som något lutade mot en framstående underläpp, hoptorkade kinder med cinoberröda rosor.”……. ”Gången var hvass, med en militärisk sträckning på kroppen, som om hon marscherat på riktroten af en pluton.” Hon hade en entusiastisk beundran för Napoleon som hon avbildat i en mängd skickligt utförda porträtt. Hela officerskåren umgicks hos Wennerstjerna. En som stod högt i gunst hos familjen var Lilljebjörns gode vän och officerskamrat, Gustaf Adolf Ramsay (1794 – 1859), som var av finlandssvensk härkomst. Varje afton bad fröken Wennerstjerna: ”Gud bevara kronprinsen och lilla Ramsen! ”Ramsay var uppenbarligen en person som gjorde intryck på sin omgivning. Lilljebjörn beskriver honom: ”Han var en liten bredaxlad man med ett för hans längd stort hufvud. Han hade stora, utstående spelande ögon. Allt hos honom var lifligt, allt påskyndadt: hans rörelser, hans uttal – allt skulle gå fort.” Ramsay utmärkte sig i det tyska fälttåget 1813 – 1814. Han gick senare i rysk tjänst som överstelöjtnant och slutade som landshövding i Kuopio län i Finland.
Lilljebjörn berättar om en händelse under en annan Persmässo marknad, något år senare, där Ramsay var inblandad. När han stod i frimurarlogens förmak märkte han hur en reslig figur med svart lockigt hår kom in. Han var civilt klädd, men hade något militäriskt över sig, mindes Lilljebjörn. Främlingen bar även tre utländska ordensband i knapphålet. Han gick fram till Lilljebjörn och frågade på franska om han inte kände igen honom. Jag kunde inte påminna mig, skriver Lilljebjörn, att jag någonsin sett en dylik figur och svarade att det måste föreligga ett misstag. Då växlar främlingen språk och säger på tyska: ”Påminn er blott min herre, Ni har skjutit tre skott på mig; jag var till häst, vi voro helt nära hvarandra, och om ej häcken varit, hade jag klufvit ert hufvud, men ni var också bra vig och fern att ladda – hade ej min häst varit så ledig i bogarna, så hade jag väl haft en af edra kulor i lifvet på mig. Påminn er nu bara på gatan i Leipzig!
Nu började allt klarna för Lilljebjörn och han förklarade att han inte varit med vid stormningen av Leipzig 1813, men att han hade en regementskamrat som hade samma ”figur” och som hade berättat om ett ”dylikt äfventyr”. Efter några komplimanger presenterade mannen sig och nämnde att han varit major vid ett franskt kavalleriregemente. Han beklagade att Ramsay var på besök i Finland, men skickade till honom ”de utsöktaste franska komplimanger”.
En av de mest originella av Lilljebjörns bekantskaper var kaptenen vid Värmlands regemente Berndt Julius Breitholz (1786 – 1863). Han var född finne och hade kommit hit efter kriget 1809 och blivit placerad som kapten vid infanteriet. Lilljebjörn hade träffat honom flyktigt under kriget i Norge 1814, då de båda hade mötts vid belägringen i Fredrikshald. Det fanns två saker som Breitholz berättade mycket om och som Lilljebjörn fann intressanta. Det var belägringen av Sveaborgs fästning 1808 och den efterföljande fångenskapen i Jaroslav, långt inne i Ryssland. Breitholz starkaste sidor var enligt Lilljebjörn att sprida sarkasmer samt ”ordentlighet och hushållning”. När det gällde det senare gick han längre än det var nödvändigt för honom och behagligt för hans omgivning, menar Lilljebjörn, men han hade haft det fattigt när han kom från Finland, så sparsamhet blev hans ledstjärna livet ut. Han var alltid angelägen om att få kommenderingar, fortsätter Lilljebjörn, eftersom det gav högre lön. Varje gång regementet var kommenderat på arbete till Göta kanal var Breitholz med. Vid sin död hade han enligt Lilljebjörn en förmögenhet på 30 000 riksdaler, insatta på banker där han fick hög ränta.
I slutet av 1830-talet bosätter sig Henrik Lilljebjörn i den så kallade Doktorsgården på Westra hamngatan i Karlstad, idag Älvgatan. Efter att doktor Erik Högberg (1755 – 1837) hade avlidit fick Lilljebjörn så småningom hyra halva delen av den nedre våningen. Gården ägdes då av doktor Per Sundberg (1770 – 1860) som bebodde hela den övre våningen i gården. De båda doktorerna var lite av ”kändisar” i dåtidens Karlstad och gick under namnet ”vännerna”. Både Högberg och Sundberg hade haft befattningar som fältläkare på arméns allmänna sjukhus i Karlstad under kriget 1808 – 1809. Högberg var en passionerad jägare och hans förnämsta nöje var harjakt. Sundberg påstod att jakt var ett barbariskt nöje. Högberg sade däremot, att jakt var ett ädelt, furstligt nöje och den hälsosammaste sysselsättning man kunde ha. Om han hemförde en hare eller fågel och förärade den till vännens kök, så tackade denne honom med följande ord: ”Det är rätt godt att få vildt emellanåt, men nog kunde du spara dina tolfskillingar, ty icke inbillar du mig, att du skjutit det där själf.” Då log Högberg och sade: ”Man blir grälaktig och oförnöjd af att alltid vistas i kammarluften.” De båda ”vännerna” lär ha gnabbats ofta.
Lilljebjörn mindes Högbergs bostad med en viss bävan. Han skriver att bostaden inte erbjöd någon ”elegant anblick”. De enkla möblerna, samt väggar och tak var mörka av tobaksrök, ”ty pipan lämnade sällan hans mun utom för att stoppas ånyo.” Den trånga tamburen utanför våningen var fullsatt av uppstoppade fåglar och ett och annat kranium. Den lilla sängkammaren, som också var hans arbetsrum, med ett fönster åt gården, var mörk och dyster och ”ända till kväfning uppfylld af rök.”
Den 4 juli 1843 gifter sig Henrik Lilljebjörn med Hilda Wahlström (1820 – 1869). Hilda är 23 år yngre än Henrik och med henne får han sex barn innan hon avlider i parets bostad på Christinedal, endast 49 år gammal. Tiden innan Lilljebjörn gifter sig, verkar det som om han var ganska aktiv med sitt målande. Han skriver att under tiden i Doktorsgården målade han ofta tillsammans med sin regementskamrat, underlöjtnant Uno Troili (1815 – 1875), som senare skulle utvecklas till en av landets främsta porträttmålare. Troili utnämndes 1866 till professor vid Kungliga Konstakademin.
En dag på våren 1841 när de båda kamraterna satt bakom sina stafflier och målade fick de ett överraskande besök. Lilljebjörn berättar att när han tittade ut genom fönstret mot gatan fick han se en figur som kom åkande i en bondkärra och stannade vid porten. Han hörde hur det gick i tamburdörren och när han rusar ut möter han sin forne befälhavare vid Topografiska kåren, överstelöjtnant Olof Södermark. Han var vid den här tiden Sveriges främsta porträttmålare. Södermark berättade att han rest hela natten från Norge i regn och snöglopp och på morgonen hade det frusit, så att skinnkappan han bar var full av is ”och kragen stod som en strut omkring honom.” Han hade just återvänt från Rom och Paris där han ofta vistades tack vare olika resestipendier han erhållit. När Södermark kommer in i värmen är han ”vid bästa lynne”, skriver Lilljebjörn. Han fortsätter: ”Här skall du få se söderlänningen i Norden! Det är något annat detta än Roms klimat, som jag är van vid, men man kan blifva glad äfven i köld och elakt väder.” Södermark stannade ett par timmar, men efter att ha tittat på tavlor och pratat konst, beställde han fram en ny bondkärra och tog på sig den frusna skinnkappan, som hunnit mjukna något, och fortsatte sin färd mot Stockholm.
Henrik och Hilda Lilljebjörn bor i Doktorsgården med sin tre barn fram till 1848, då flyttlasset går till handlare Henrik Bratts gård vid hörnet Stora Torget och Tingvallagatan. Därifrån flyttar familjen ytterligare en gång innan de bosätter sig på Sandbäckens herrgård 1856. Det är på Sandbäcken som Lilljebjörn börjar nedteckna sina minnen, efter att han avsagt sig sitt uppdrag som regementskommissarie vid Värmlands fältjägarregemente 1861. Ett år efter hustruns död bosätter sig Henrik Lilljebjörn i Uppsala. Där avlider han 1875 i en ålder av 78 år.
Kanske man kan fånga förklaringen till Henrik Lilljebjörns berättarglädje genom det han kände när han tog farväl av överstelöjtnant Olof Södermark en vårdag i Karlstad 1841. ”Ack, huru ljuft är det ej att hafva sådana personligheter att minnas, som jag har många! Nu på äldre dagar har detta blifvit min enda själaspis, och det är den som uppehåller lif och lynne.”
Olle Nilsson
Källor:
- Lilljebjörn, H. Hågkomster från ungdomen 1 (1865). Hågkomster II (1867). Ett och annat (1873). Spridda minnen (1874).
- Värmlandsarkiv (VA). Karlstads stadsförsamling. Husförhörslängder A 1: 19-29.