Guldsmeden och sockerfatet

Guldsmed Christian Brockman. Född i Wismar 1822, död i Karlstad 1903. Ordförande i Karlstads fabriks- och hantverksförening 1873-1890 och en av initiativtagarna till Karlstads tekniska söndags- och aftonskola.

Han kom till Karlstad som 30-åring vintern 1853 med ett mästarbrev  på fickan och med tyska som modersmål. Förutsättningen att lyckas som hantverkare var långt ifrån god. Men med en gedigen utbildning och entreprenöranda skulle guldsmeden Christian Brockman bli en av de stora hantverkarna och utvecklarna av yrkesutbildning i Karlstad under senare delen av 1800-talet.

Guld har under alla tider attraherat människan och varit ett mått på rikedom. Guldsmide som hantverk utövades redan 3000 år före Kristus i Mesopotamien. När farao Tutankhamons grav, från 1300-talet före Kristus, hittades i Egypten 1922 gjordes upptäckter av ett avancerat guldsmedshantverk. Idag vet vi att de flesta av de nu kända gamla hantverksteknikerna har uppstått för över 2 000 år sedan i Egypten, Grekland och i Syd- och Mellanamerika. I Sverige förekom enklare guldsmide vid samma tid, men verkstadsarbete här i landet har hittills kunnat daterats först till 400-talet. Det bästa exemplet på högt utvecklad svensk hantverksteknik från denna tid är de tre guldhalskragarna från Möne och Ålleberg i Västergötland samt Färjestaden på Öland. I Egypten förekom gruvdrift redan 1 500 år före Kristus. Efter att spanjorerna hittade Amerika blev Sydamerika och Mexiko de största guldproducenterna. Idag hör Kina, Australien, Ryssland och USA till de länder som producerar mest guld i världen.

Det äldsta guldsmedsämbetet i Sverige dateras till 1473 i Stockholm, och den äldsta bevarade skråordningen för Stockholms guldsmeder härrör från 1501. I Karlstad etablerade sig de första guldsmederna i slutet av 1500-talet. Det var Mauritz guldsmed som enligt mantalslängderna var rådman i staden 1585 samt Peter guldsmed som verkade där samtidigt. Under 1500-talet och 1600-talet var 18 guldsmeder verksamma i Karlstad enligt mantalslängderna. På 1700-talet fanns flera framstående guldsmeder i Karlstad som hade en omfattande produktion. De främsta var Johan Friedrich Straub, Niclas Warneck, Niclas Fernlöf och Wilhelm Smedberg. Karlstad var tidigt underställt Göteborgs guldsmedsämbete, men i början av 1760-talet inrättades eget ämbete i staden.

I januari 1853 flyttade Christian Brockman (1822 – 1903) till Karlstad och fick burskap av magistraten som guldsmed den 17 januari. Den 30 november 1852 hade han erhållit Stockholms stads Handels- och Ekonomiekollegiums mästarbrev i guldsmide. Christian Brockman föddes i Wismar 1822 som ligger i Mecklenburg-Vorpommern i nordöstra Tyskland. Wismar låg i en svensk besittning som upprättades 1632 och som styrdes från Sverige fram till 1803, då staden pantsattes på 99 år av den svenske kungen och förblev en del av den svenska staten fram till 1903. I Wismar pratade man svenska långt fram i tiden, vilket förklarar att Brockman var förtrogen med det svenska språket när han anlände hit i början av 1853.

Karlstad på 1850-talet hade drygt 4 000 invånare i stadsförsamlingen. Stadens folkmängd hade ökat till det dubbla sedan 1782. Främst berodde det på att den långa fredsperioden, som pågått sedan 1814,  möjliggjort att handel, hantverk och småindustri utvecklats positivt i takt med den ökade fria företagsamheten som införts 1847. Vid mitten av seklet bedömde magistraten i Karlstad att det fanns utrymme för tre guldsmeder i staden. När guldsmed Johan Hedbäck avled i oktober 1852, öppnade sig alltså möjligheten för Brockman att få burskap och etablera sig i Karlstad så fort han fått sitt mästarbrev. De två andra guldsmederna i staden var Elias Lundberg som etablerat sig 1847 samt Pehr Olof Hellsund, som fått burskap 1843 efter att ha varit gesäll hos guldsmedsänkan Anna Maria Thorssander.

På våren 1853 hade Christian Brockman installerat sig i Karlstad. Han hyrde en lägenhet med handelsbod, rum och kontor på nedre botten i gården 59, den så kallade Carlingska gården, som låg i hörnet Norra Torggatan – Kungsgatan, invid nordöstra delen av Stora torget. Gården ägdes av handlanden Reinhold Wejdling som var tobaksfabrikör och grosshandlare i spannmål och spirituosa. Han satt även i hantverksföreningens fullmäktige och hade ett finger med i godkännandet av Brockmans burskap som mästare i Karlstad.

Vid den här tiden hade Christian Brockman kommit i gång med sitt arbete som guldsmed i Karlstad, men han gick även i giftermålstankar. Under sin tid i Stockholm träffade han en kvinna vid namn Anna Elisabeth Furuström som han upprätthöll kontakten med. Den 12 september 1854 vigdes Anna och Christian i Stockholm och från den 17 september var Anna bosatt hos Christian i Karlstad.

Den av Kunglig Majestät den 22 december 1846 utfärdade Fabriks- och Hantverks-Ordningen medförde en mycket stor omvälvning i de sedan 1720 gällande bestämmelserna för skråväsendets hantverksutövning. När skråväsendet slutligen avskaffades var det slutet på en debatt som pågått ända sedan 1600-talet. Många hade varit kritiska mot städernas hantverksprivilegier och att lantbefolkningen inte haft samma rättigheter. Borgarna däremot befarade en stadsdöd om deras privilegier upphävdes. Den begynnande industrialiseringen på 1840-talet hade emellertid gjort gränsen mellan fabrik och hantverk flytande, och politiskt hade den ekonomiska liberalismen så sakta urholkat hantverkslagstiftningen. Senare skulle det visa sig att industrialiseringen och de nya kommunikationerna kompenserade det som städerna förlorade i den nya handels- och hantverkslagstiftningen.

Den 12 april 1847 kallades Karlstads handlande, hantverkare och fabriksidkare att inför magistraten i rådhuset besluta om bildandet av en fabriks- och hantverksförening. Från mötet finns inget protokoll bevarat, men troligen diskuterades förslag till stadgar för föreningen eftersom stadgarna stadfästes den 26 april. I stadgarna framgår att det valdes ett fullmäktige som styrelse för föreningen. Till ordförande utsågs färgerifabrikören, sedermera klädesfabrikören, Eric Carl Montan. Det kanske mest tillfredsställande för hantverkarna i den nya fabriks- och hantverksordningen var att mästarprovet och burskapet överlevde, och att det i fortsättningen skulle godkännas av magistrat och även av hantverksföreningen. I ett bevarat dokument från 1864 visar det sig också att ett stadgande om gesällprov så småningom infördes av föreningen. I valet till fullmäktiges förtroendeposter 1857 stöter vi på Christian Brockman för första gången, då han väljs in som representant för sin yrkeskategori.

Innan vi tittar på Brockmans arbete som guldsmed och undersöker hans produktion, ska vi följa honom på det personliga planet fram till stadsbranden 1865. I september 1854 ingick alltså Christian Brockman giftermål med den 31-åriga Anna Elisabeth Furuström från Stockholm. Det vi vet om de närmaste tre åren är att Christian valdes in i hantverksföreningens fullmäktige och det är vid den här tiden hans engagemang för föreningens verksamhet börjar. Den 9 januari 1858 blev paret Brockman föräldrar för första gången, då dottern Elisabeth Fransisca föddes. Förlossningen avlöpte dock inte lyckosamt, för efter bara några dagar avled modern i så kallad ”barnsbörd”, som var en vanlig dödsorsak vid den här tiden. På våren 1858 flyttade Christians svägerska, den 44-åriga Katharina Furuström från Stockholm till Karlstad och bosatte sig hos Brockmans. Som nybliven fader och änkeman var svägerskan säkert en välkommen hjälp i både hushåll och butik. Christian hade dessutom kontakt med sin avlidna hustrus andra syster, den 33-åriga Sofia Furuström (1825 – 1920) i Stockholm. Den kontakten visade sig vara mycket lyckosam, för den 29 oktober 1859 gifte sig Christian Brockman med Sofia Furuström. Strax efter vigseln flyttade det nygifta paret till gården 72, den så kallade Zetterwallska gården, som låg i hörnet Kungsgatan – Dikesgatan (idag Östra Torggatan). Ägare till gården var den 43-årige karduansmakarmästaren Johan Petter Falk. Det var uppenbarligen ett lyckligt äktenskap mellan Christian och Sofia, för inte så långt efter giftermålet började barnen komma i rask följd. Den 3 augusti 1860 föddes Katharina Ulrika, den 11 mars 1862 kom Wilhelm och den 3 november 1863 föddes Johan. Den andra svägerskan Katharina, som följde med i flytten, blev så småningom biträde i Christians butik, som utöver guld- och silvervaror även sålde galanterier och bijouterier. Den 18 november 1861 blev Katharina myndigförklarad av magistraten för att hon skulle kunna bedriva handel i Brockmans butik. I sina skolminnen mindes Erik Gustaf Lilljebjörn att han av mamsell Furuström köpte material av sandpärlor till små ringar.

Karlstad före branden 1865. Här i den Carlingska gården till höger i bild, vid Stora Torget, bodde Christian Brockman åren 1853-1859. I husets vänstra del syns ingången från Norra Torggatan, som ledde in i en förstuga. Där till vänster på nedre botten hyrde Brockman en lägenhet med handelsbod, rum och kontor.
Sofia Brockman, född Furuström (1825-1920). Gift med Christian Brockman åren 1859-1903. Paret hade sex barn tillsammans.

Nu ska vi gå vidare och titta närmare på Christian Brockmans liv och arbete som guldsmed. Efter att den fria företagsamheten införts och skråväsendet upphört, underlättades arbetet med att driva eget företag. Mycket var ändå sig likt sedan den statliga kontrollstadgan införts 1752 över guld-, silver- och tennarbeten. Arbetena skulle vara försedda med tillverkarens namnstämpel, stadsstämpeln och årsbokstavsstämpeln. Brockman stämplade sina arbeten med initialerna CB eller hela efternamnet. Det som gällde för landsorten var att guldsmeden skulle föra en arbetsbok, vilken bestod av en förteckning över det han tillverkade. Arbetsboken medfördes av guldsmeden varje gång han besökte kontrollstämplingsförrättaren på orten. Han tog prov av föremålen, i form av metallspån, som en gång i kvartalet sändes till Kontrollverket i Stockholm där halten kontrollerades. Vid provtagningstillfället slogs trekronorsstämpeln, vilket innebar att kontrollen skedde i efterhand. Visade det sig att halten var för låg bötfälldes guldsmeden. Vid årets slut undertecknade Brockman arbetsboken vilken därefter lämnades in till kontrollstämplingsförrättaren, som skickade boken tillsammans med protokoll till Kontrollverket i Stockholm.

Vi ska nu granska Christian Brockmans guld- och silverproduktion med hjälp av arbetsböckerna, men först ska vi titta in i verkstaden. En guldsmedsverkstad på 1800-talet hade knappast förändrats något på flera hundra år. Verkstaden bestod oftast av två avdelningar. I den ena avdelningen dominerade den murade vindugnen för smältning av metall. Här gjordes det grövre och smutsigare arbetet såsom smältning, pressning, tråddragning och mer omfattande lödningsarbeten. Inte långt från ugnen fanns den öppna härden, ässjan med blåsbälg. Inom guldsmidet kallades den glöjugn, eftersom metallen under arbetets gång hela tiden måste glödgas för att kunna bearbetas. I den andra avdelningen var det så kallade verkbrädet placerat. Det är ett kraftigt, stadigt arbetsbord med tjock träskiva. Här utfördes det finare guld- och silverarbetet. Bordet har en typisk form med utskärning för varje arbetsplats, så kallad ort. I varje ort var ett skinn fastspikat som fästes vid guldsmeden så att filspån inte föll ner på golvet och tappades bort. Verkbrädet var förhållandevis högt och den rygglösa arbetspallen ganska låg, vilket gav den bästa arbetsställningen. Guldsmedsarbete kräver mycket ljus, varför verkbrädet förr i tiden var placerat vid fönstret. För att få ytterligare ljus placerades runda vattenfyllda glaskulor mellan ett stearinljus och det föremål man arbetade med, så att ljuset riktades på arbetet. I november 1862 drogs gasljus in hos Brockman vilket säkert underlättade arbetet. På väggarna i verkstaden fanns flera hundra olika verktyg placerade i särskilda verktygsräck, för att de skulle vara lätt åtkomliga för arbetet. Brockman var inte ensam i verkstaden, lärlingar och gesäller avlöste varandra i en strid ström. De var en garant för att han skulle kunna hålla en lönsam och jämn produktion.

Med hjälp av Christian Brockmans arbetsböcker ska vi titta lite närmare på hans guld- och silverproduktion åren 1854 – 1864, alltså under en tioårsperiod. Jag har valt dessa år beroende på att det var hans mest produktiva tid som guldsmed. Brockmans produktion är genomgående ganska väl fördelad över årets samtliga månader, inga längre uppehåll i tillverkningen förekommer, vilket tyder på en god efterfrågan, en jämn inkomst och ett relativt gott välstånd för familjen Brockman. Tillverkningen av guldföremål utfördes enligt 1752 års kontrollstadga i tre olika halter, 23 karat (dukat), 20 karat (pistolett) och 18 karat (crono). Guldhalten påstämplades genom Brockmans försorg och hörde jämte namn- och stadsstämpeln till de så kallade ansvarsstämplarna. Den största delen av Brockmans produktion bestod av fingerringar, därefter följer skjortknappar, örringar och örhängen, bröstnålar, klockkedjor och urnycklar samt medaljonger och broscher. Det första året som undersökts (1854) uppgår guldproduktionen till 72 gram för att 1858 stiga till drygt 1000 gram. Brockmans tillverkning av guldföremål når sin kulmen 1862 då produktionen når 1600 gram, för att därefter sjunka något åren fram till stadsbranden 1865.

Christian Brockmans tillverkning av silverföremål är den volymmässigt största delen av hans totala produktion. Halten av silver var fastställd i kontrollstadgan av år 1752 till 13 ¼ dels lod, vilket motsvarar 82,8 procent rent silver. När det gäller de olika föremålskategorierna brukar man i samband med silvertillverkning skilja mellan korpus, bestick och smycken. Med korpus menas huvudsakligen större föremål, såsom kannor, skålar, ljusstakar, skrin och fat, men även mindre korpus förekommer, såsom servettringar, tesilar och toalettaskar. Med bestick menas besticksdelar avsedda för förtäring, såsom knivar, gafflar och skedar samt serveringsbestick av olika sorter. Smycken är en betydligt mer lättdefinierad föremålsgrupp.

Brockmans produktion av silverföremål under perioden 1854 – 1864 består till största delen av bestick och korpusarbeten. Produktionen av silver är jämnt fördelad över åren och ligger på en relativt hög nivå i jämförelse med andra guldsmeder i landet. Som exempel kan nämnas att år 1856 låg Brockman på 26:e plats i landet med en årstillverkning på 34 kilo silver, medan Lars Larsson i Göteborg toppade listan med en årsproduktion på 317 kilo. När det gäller större korpusarbeten i silver så tillverkade Brockman under tioårsperioden sammanlagt 65 föremål enligt arbetsböckerna. Det dominerande inslaget var bägare, gräddkannor och ljusstakar, medan kaffekannor, sockerskålar och sockerfat endast förekom i små mängder. Den största delen av produktionen är utan tvekan bestick av alla de slag. Förutom knivar, gafflar och skedar förekommer dessertbestick, raguskedar, slevar, te- och kaffeskedar, fruktknivar, ströskedar, såsskedar, förläggarslevar, saltspadar och barnskedar. Forskningen har också fastslagit att framställningen av bestick volymmässigt, var den viktigaste delen av en guldsmeds silverproduktion under 1800-talet.

Brockman tillverkade även föremål som brukar hänföras till övrigt korpus eller ”småsilver”, som var ett förekommande begrepp förr i tiden bland silverarbetare. Till den här gruppen finner vi föremål som hårborstar, tobaks- och snusdosor, klockfodral och boetter, rakborstfodral, kistplåtar, fingerborgar, pipbeslag, tandborstar, klädesborstfodral samt slutligen fiskdrag.

Sockerfat av silver i nyrokokostil tillverkat av Christian Brockman i december 1859. Under perioden 1854-1864 tillverkade Brockman sammanlagt sex fat enligt hans arbetsböcker. Sockerfaten användes för bitsocker i samband med kaffe- och tedrickande.
Karlstad före branden 1865. Korsningen mellan Kungsgatan och Dikesgatan (idag Östra Torggatan). Huset som syns i höger bildkant är den Zetterwallska gården där familjen Brockman bodde från 1859 fram till branden 1865. Målning av Wilhelm Leonard Rydberg (1821-1903).

Christian Brockman toppade sin produktion år 1860 då han tillverkade varor i silver av en sammanlagd vikt på 105 kilo, därefter sjönk produktionen, och mellan åren 1865 – 1897 kom tillverkningen aldrig upp i över 10 kilo per år. Det finns exempel på föremål stämplade med Brockmans ansvarsstämplar som inte finns upptagna i hans arbetsböcker. Troligtvis rör det sig om varor som antingen importerats från utlandet och stämplats av Brockman, eller varor som försetts med Brockmans stämplar av annan tillverkare i Sverige, så kallad fullmaktsstämpling. Enligt en förordning från 1832 var det tillåtet att importera guld- och silvervaror som höll lägst samma halt som svenska arbeten. Fullmaktsstämpling innebar att en guldsmed som Christian Brockman hade möjlighet att göra beställningar från ett annat företag, som hade fullmakt att slå hans stämplar på de beställda varorna. Det hade till följd att namnstämpeln ibland har fungerat som försäljarstämpel och inte som tillverkarstämpel. Man kan slutligen konstatera att importen och fullmaktsstämplingen på Brockmans tid, under 1850- och 1860-talen, bidrog till att sudda ut en klar skillnad mellan egen tillverkning och försäljning av inköpta varor. Det var först med den nya förordningen av 1912 som en speciell kontrollstämpel för import infördes. Fullmaktsstämpling förbjöds först 1956 efter att den utsatts för hård kritik under många år.

Den 18 juni 1864 infördes lagen om ytterligare ökad näringsfrihet. Bakgrunden var den allmänna ekonomiska liberalismen som svepte fram och som bottnade i ekonomisk expansion och övergång till industrialism. Lagen avskaffade mästerskapstvång och de privilegier som de burskapsägande borgarna hade i städerna. Avregleringen av näringslivet hade fått en rejäl skjuts framåt. Karlstads fabriks- och hantverksförening hade fått yttra sig om de nya lagbestämmelserna gällande yrkesfriheten, vilket tog sig uttryck i en kritik mot att föreningens viktigaste uppgift, prövningarna av yrkesskickligheten hos mästare och gesäller nu var borttagen. Därför ansåg man att föreningens verksamhet och befogenhet i hög grad blivit inskränkt. Trots motstånd följt av en viss uppgivenhet, bildades den nya hantverksföreningen i januari 1865 med i stort sett samma styrelse som tidigare.

Så kom stadsbranden söndagen den 2 juli 1865. Många näringsidkare i Karlstad drabbades hårt. Christian Brockmans hem och verkstad i hörnet Kungsgatan – Dikesgatan brann upp efter bara ett par timmar, och dessutom var hustru Sofia gravid i femte månaden. Med tanke på Sofias tillstånd fick paret snabbt ett rum i repslagare Johan August Tidholms gård på Skutbyggargatan (idag Fredsgatan). Trots svåra förhållanden föddes sonen Anders där i november 1865. Guld- och silversmidet i den nya verkstaden i Tidholmsgården kom så småningom i gång, och på hösten 1865 tog Brockman till sig gesällen Carl Breitholtz från Jönköping. Vid sidan av det gängse arbetet i verkstaden besökte Brockman regelbundet de stora marknaderna där han tog upp beställningar, sålde bestick, galanterier och bijouterier. När den så kallade Falkgården vid Stora torget stod klar hösten 1867, flyttade familjen Brockman dit och blev återigen hyresgäster hos garvaren Johan Petter Falk. Hustru Sofia var då återigen gravid och födde sonen Gottfrid i början av december samma år.

Tiden efter branden förde hantverksföreningen en tynande tillvaro. Det som avhandlades, enligt protokollen, var mest de ekonomiska förhållandena samt frågor som rörde yrkes- och lärlingsutbildningen. Det sistnämnda var något som Christian Brockman skulle komma att engagera sig starkt för som en av stiftarna för en ny yrkesskola.

Redan 1848 startade hantverksföreningen en söndagsskola för gesäller och lärgossar. Många av de unga hantverkarna kunde varken läsa eller skriva, så undervisningen ägnades till största delen åt de elementära folkskoleämnena. På hösten 1865 motionerade stadsfullmäktiges ordförande, F. F. Maechel, om medel till en lärare i söndagsskolan. Hantverksföreningens ordförande, fabrikör Montan, hade varit drivande i tanken på ett återupptagande av skolverksamheten på söndagar, men många hinder stod i vägen under återuppbyggnaden av staden åren efter branden. Först i januari 1872 startade söndagsskolan sin verksamhet med inledningsvis 64 elever på plats och seminarielärare Albrekt Segerstedt som föreståndare. Några dagar före sin död i februari 1873, skrev fabrikör Montan i sin årsberättelse sina sista reflexioner om skolan: ”Emellertid är det en kär plikt för mig att vitsorda och framhålla den tacksamhetsskuld, som föreningen står till Herrar Brockman och A. J. Andersson för deras stora välvilja och tidsuppoffring, som desse Herrar under året nedlagt vid Hantverks skolan”. Efter fabrikör Montans död valdes Christian Brockman till Karlstads fabriks- och hantverksförenings ordförande. Nu började ett intensivt arbete med en reformering av skolan. Brockman kom att bli den samlande och enande kraften i föreningen under de 17 år han verkade som dess ordförande. Brockmans engagemang för yrkesutbildning tog sig bland annat uttryck i att han försökte stödja och uppmuntra eleverna i deras strävanden. Redan under hans första verksamhetsår utdelades för första gången premier för flit och kunskaper. Det berättas att Brockman vid avslutningarna av söndagsskolekurserna ”begagnade sig av att på sitt älskvärda sätt med lätt utländsk brytning tala till eleverna i erkännsamma ordalag med några uppmuntrande ord, då han utdelade bevisen på vunnen kompetens till yrkesutbildning”.

Den Tidholmska gården på Skutbyggargatan (idag Fredsgatan). Här bodde familjen Brockman från sommaren 1865 till hösten 1867.
Den Falkska gården, till vänster i bild, i hörnet Östra Torggatan-Tingvallagatan omkring 1890. Hit flyttade familjen Brockman på hösten 1867. I den mellersta ingångens förstuga till höger, öppnade Brockman sin guldsmedsaffär som han innehade fram till 1897.

I slutet av 1870-talet var stadsfullmäktige redo att bli huvudman för skolan och tillsatte en styrelse för skolans vidare utveckling med bland annat Brockman som skattmästare. Från 1879 benämndes skolan Karlstads tekniska söndags- och aftonskola, och kom fortsättningsvis att bedriva undervisning på söndagseftermiddagar och onsdagskvällar i en barackbyggnad i kvarteret Tjädern på Drottninggatan. Så började yrkesutbildningen ta form i Karlstad under senare delen av 1800-talet. Det var organisatörer och hantverkare som Christian Brockman och lärare som Albrekt Segerstedt, Napoleon Caesar, och Conrad Fristedt som på ett moraliskt och intellektuellt sätt drev utvecklingen framåt, och som med åren lade grunden till dagens många yrkesutbildningar i Karlstads gymnasieskolors olika program.

Guldsmed Christian Brockman avgick som hantverksföreningens ordförande 1890. Som tack för hans mångåriga och uppoffrande arbete hölls en ”hederfest” till hans ära i frimurarlogens festsal med ett hundratal gäster tillsammans med landshövding Malmborg och borgmästare Moberg. Brockman fortsatte med sin guldsmedsrörelse i Falkgården vid Stora torget och stämplade arbeten där fram till 1897. Han avled 1903, 81 år gammal. Firma Hilma Lovisa Nyquist, C Brockmans eftr. återupptog stämplingen mellan åren 1907 – 1911. Därefter överläts firman till guldsmed Axel Franzon som stämplade arbeten fram till 1950, då A. U. Wahlbergs Juvelerarfirma övertog lokalerna och drev rörelsen fram till 1987. Det hade då gått 120 år sedan Christian Brockman öppnat sin guldsmedsaffär i Falkgården vid Stora torget i Karlstad.

Olle Nilsson

Källor:

  • Riksarkivet (RA). Kontrollverket.
  • Stockholms stadsarkiv (SSA). Städernas allmänna brandstodsbolag.
  • Värmlandsarkiv (VA). Karlstads fabriks- och hantverksförening samt Karlstads stadsförsamlings husförhörslängder och församlingsböcker.
  • Hedstrand, B. Silvervaror i Sverige 1830 – 1915. Stockholm 1975.

<< Tillbaka till tidsstationen

Den här webbplatsen använder cookies. Genom att besöka den godkänner du vår användning av cookies.