Tenngjutaren och glassdosan

När han kom till Karlstad som 29-åring sommaren 1840 var läget någorlunda gynnsamt för hans yrkesverksamhet. Men bara efter några år var arbetsböckerna i stort sett tomma. Tiderna hade snabbt förändrats och nya material efterfrågades. Tenngjutare Sven Bengtsson hade oturen att leva i fel tid. Under 1840-talet förändrades samhället dramatiskt när det fria företagandet infördes för första gången. För Sven betydde det att han inte längre kunde försörja sig på sitt hantverk, vilket ledde till fattigdom, elände och en förtidig död. Det här är berättelsen om Karlstads siste tenngjutare och när en 2000-årig hantverkstradition gick i graven.

För oss som lever idag är metallen tenn ett relativt okänt material. Kanske en del känner till företaget Svenskt Tenn i Stockholm, som saluför konsthantverksföremål som skapades under 1900-talet. Några kanske bär smycken tillverkade av tenn. Många i den äldre generationen har säkert lekt med tennsoldater som barn. Det kanske är det här som vi idag associerar med metallen tenn. Men under flera tusen år hade tenn en helt annan betydelse för mänskligheten. Redan på 3000-talet före Kristus var tennet en viktig handelsvara i Främre Orienten. Vid den här tiden hade man i det egyptiska riket kunskapen att framställa brons, vilket är en legering mellan koppar och tenn. Under antiken var kontrollen över tillförseln av tenn till medelhavsområdet en viktig maktfaktor. När Caesar invaderade England år 55 före Kristus kom romarna i besittning av de stora tennfyndigheterna i Cornwall i södra delen av landet. Utifrån arkeologiska fynd som gjorts från den här tiden, kan man tala om att ett tenngjutarhantverk börjat växa fram.

Här i Sverige vet man, tack vare förekomsten av gåvobrev och inventarielängder, att bruksföremål av tenn fanns hos prästerskapet och i kyrkorna redan på 1300-talet. Att hushållsföremålen, såsom kannor, fat, bägare och skedar, lyser med sin frånvaro vid den här tiden är naturligt med tanke på medeltidens bordsskick. I mitten av 1300-talet börjar borgarna i städerna, som var yrkesutövare inom olika hantverk, att sluta sig samman i föreningar, ämbeten och skrån, för att skaffa sig monopol på sitt arbete. Någon känd sammanslutning av tenngjutare i Sverige fanns inte förrän skråordningen för Stockholms gryt- och kanngjutareämbete blev stadfäst 1545.

Det skulle dröja över 100 år innan den förste tenngjutaren slog sig ner i Karlstad. I Karlstads rådhusrätt och magistrats arkiv framgår att den 21 februari 1683 får tenngjutaren Nils Arfwidsson på prov bosätta sig i staden och utöva sitt yrke. I Karlstad upprättades aldrig något tenngjutarämbete, utan här var man underställd antingen Stockholms- eller Göteborgsämbetet. Från slutet av 1600-talet och drygt 100 år framåt i tiden hade tenngjutaryrket sin glanstid både i Karlstad och övriga landet.

Sven Bengtsson (1810 – 1856) var ung och förväntansfull när han kom till Karlstad sommaren 1840. Vägen från den västgötska landsbygden till Karlstad och en egen verkstad, var lång och kantad med hårt arbete som lärgosse och gesäll.

Sven föddes i Longs församling 1810 som son till torparen Bengt Jonsson och dennes hustru Maria Andersdotter. När han fyllde 16 år bor familjen i Saleby. Därifrån flyttar han till Lidköping 1826 och blir lärgosse hos den 60-årige tenngjutarmästaren Pehr Henrik Lundén (1766 – 1834). Lundén hade blivit mästare redan 1796 under Göteborgs tenngjutarämbete och var ansedd som en skicklig yrkesman som producerade vackra och välgjorda föremål. I allmänhet skrevs en lärgosse in hos en mästare vid 12 års ålder, men lärotiden kunde börja vid betydligt yngre år. Enligt inskrivningskontraktet skulle lärgossen åtnjuta logi, kost och kläder hos sin mästare. Fortfarande gällde 1720-års skråordning, vilken föreskrev att lärgossen under de första åren skulle tjäna som ”passopp” åt husbonden och gesällerna. En lärgosses liv var slitsamt och innehöll knappast några sötebrödsdagar.

Sven Bengtsson arbetar i Lundéns verkstad fram till i juni 1834. Efter att han gått sina fastställda år hos Lundén skulle han utskrivas ur läran. Han var nu en ”utlärling” tills han som ”rättskaffens gesäll” upptagits i gesällskapet. Före utskrivningen skulle emellertid lärgossen Sven ha förfärdigat och uppvisat ett gesällprov. Ibland fordrades att lärlingen visade sin arbetsskicklighet genom att tillverka ett föremål, såsom ett stop eller en skål. Om mästaren godkände arbetet fick lärgossen ett gesällbrev enligt 1720 års skråordning. När en lärling upphöjdes till gesäll innebar det för honom att självförtroendet ökade samt att han hade friheten att gå och ta arbete vart han ville. Dessutom ökade hans sociala ställning i samhället påtagligt. Det var nog i grevens tid som Sven lämnade Lidköping, för koleran gick i staden och tenngjutare Lundén dog i sjukdomen i oktober 1834, strax efter att Sven lämnat staden.

Nu börjar Sven Bengtsson sin gesällvandring och styr färden mot Göteborg, där han kommer att arbeta hos tenngjutarmästare Johan Magnus Polhammar under sex års tid. Avsikten med gesällvandringen var att man skulle skaffa sig arbets- och livserfarenhet, samt bredda sin hantverksskicklighet genom att lära sig nya metoder. Varför Sven väljer Göteborg har säkert sin förklaring, dels hade Polhammar lärt hos Lundén åren 1818 – 1824, dels hade Göteborgsämbetet nyss återupprättats av Polhammar, efter att ha legat nere under fem år. Det var alltså ur olika synvinklar gynnsamt för Sven att fortsätta sin utbildning och gå in i gesällskapet i Göteborg. Det fanns bara två tenngjutarmästare i staden vid den här tiden, så det kanske fanns förutsättningar för Sven att här en gång i framtiden få öppna sin egen verkstad. Gesällskapens förordningar var vanligen stadfästa av ämbetena i städerna och innehöll allmänna regler rörande val av gesäller med olika uppdrag inom gesällskapen. Vid början av 1800-talet, under Svens tid som gesäll, utvecklade sig gesällskapen alltmer till en slags sjuk- och begravningskassa.

När Sven börjat arbeta hos Polhammar i Göteborg, sommaren 1834, träffar han den 32-årige tenngjutargesällen Emanuel Wallström. De båda gesällerna blir arbetskamrater under ett års tid, innan Wallström flyttar vidare till Karlstad 1835 och blir gesäll hos tenngjutarmästare Abraham Bjurström (1799 – 1840). Man kan förmoda att Sven och Emanuel håller kontakt brevledes och det kan vara tack vare Emanuel som Sven får vetskap om Bjurströms verkstad i Karlstad. När Abraham Bjurström går ur tiden i januari 1840 står hans 43-åriga änka Kajsa Christina utan gesäll, men med en 20-årig lärgosse i verkstaden vid namn Carl Samuel Hellström. Kanske är det så att Sven fått information av Emanuel Wallström om Bjurströms vacklande hälsa och på så sätt är medveten om situationen. Sven tar kontakt med änkan Bjurström som ger honom löfte om arbete i Karlstad. Den 16 juni 1840 utfärdar domprosten i Göteborg flyttningsbetyg åt gesällen Sven Bengtsson. Den 2 juli tar Sven nattvarden i Göteborgs domkyrkoförsamling, och kort därefter flyttar han till Karlstad för att bli tenngjutargesäll hos änkan Bjurström.

Sven Bengtsson kommer till Karlstad samtidigt som 1840-talet gjort sitt intåg i tiden, med alla samhällsomställningar som följd. Framför sig har Sven ett decennium av stora förändringar både för samhället och sig själv. Sven föddes dock under en gynnsam tid. Krigen hade avslutats och det kungliga enväldet var borta. Den nya regeringsformen från 1809 var ett steg framåt som utgick från en maktfördelning mellan kung och riksdag. Som tronföljare hade valts en ny monark, Karl XIV Johan, som många hoppades skulle föra Sverige bort från krigen. Kung Karl XIV Johans konservativa regeringstid (1818 – 1844) kännetecknades av politiska motsättningar, där den liberala oppositionen krävde social utjämning i samhället. Med 1840 – 41 års riksdag började de liberala reformerna få genomslag och kungen sågs inte längre som ett hinder i den frågan. En ny tid började att skönjas.

Det är då som gesällen Sven Bengtsson anländer till Karlstad och bosätter sig hos tenngjutaränkan fru Kajsa Christina Bjurström i gården 99 på Tingvallagatan (idag Bergqvist skor). Det är ett gulmålat tvåvåningshus med tak av tegel och med tre mindre ekonomibyggnader på baktomten. I hushållet finns även fru Bjurströms 67-åriga mor, Christina Hedvig Loffman, lärgossen Hellström, samt pigorna Stina Olofsdotter och Maja Carlsdotter. Den senare har en son som heter Gustaf och är bara fem månader gammal. Det är sju personer i hushållet och i anslutning till den lilla lägenheten ligger tenngjutarverkstaden. Det var mycket trångbott i den tidens Karlstad och en lägenhet översteg sällan ett rum och kök. I det här hushållet hade både gesäll och lärgosse säkert sina sovplatser i verkstaden.

I en tenngjutares verkstad upptog den stora dragsvarven det största utrymmet. Fat, tallrikar och andra runda föremål som gjutits, sattes i svarven och behandlades av långa svarvstål till önskad vikt och form. Under 1800-talet svarvades fat och tallrikar tunna för att bli billiga och konkurrenskraftiga gentemot keramik och plåt. För tillverkning av föremålen använde sig tenngjutaren av olika formar. Fram till sen medeltid brukades den så kallade cire perdue-metoden med ”förlorat vax”, som även användes vid gjutning av brons och silver. Nackdelen med vaxmetoden var att formen bara kunde användas vid ett tillfälle. Från 1600-talet och framåt tillverkades formar av sandsten, brons, mässing och gjutjärn. Dessa formar var hållbara och kunde användas av flera generationer tenngjutare. Sven Bengtsson behövde säkert inte tänka på att tillverka nya formar, i alla fall inte hela uppsättningar. Han ärvde säkert de gamla som brukats av tenngjutare Bjurström. Efter att föremålen gjutits och svarvats till rätt proportion, inleddes efterarbetet med framför allt slipning, polering och ytdekorering i olika tekniker. Dekoreringen kunde bestå av hamring med kulhammare när det gällde tallrikar och fat av högsta kvalité, samt gravering av kartuscher, ägarmonogram, inskriptioner, sicksack- och pricklinjer, så kallad fräckling och kirrning. Även stämpling av ornament förekom, främst på ljusstakar och bägare.

På hösten 1840 har Sven Bengtsson alltså installerat sig som gesäll hos Bjurströms på Tingvallagatan. Som hjälpredor i verkstaden har han lärgossen Carl Samuel Hellström och pigan Maria Carlsdotter. Fru Bjurström är säkert också behjälplig med tanke på att hon har tio års erfarenhet av hantverket och att driva ett företag. Statlig kontroll av tennproduktionen i Sverige hade införts redan den 1 januari 1754. Det innebar att fru Bjurström fick sina färdiga produkter kontrollerade av en av magistratens rådmän, som hade till uppgift att tillse, genom provtagning, att varorna innehöll den tennhalt som var föreskriven enligt bestämmelserna. Vid magistratens kontrollstämplingar fördes protokoll över antal tillverkade föremål, deras tennhalt och vikt i skålpund. Dessutom avgiftsbelades varje föremål. I slutet av varje år skickades protokollen och arbetsböckerna till det statliga Kontrollverket i Stockholm.

Med hjälp av Kontrollverkets arkiv ska vi titta lite närmare på Sven Bengtssons produktion under år 1841, det år som han var som mest produktiv och då han uppskattningsvis, enligt arbetsböckerna, tillverkade omkring 1 300 tennföremål. Det skulle bli ett händelserikt år för Sven i olika avseenden och kanske det mest lyckliga under hans tid i Karlstad.

I februari 1841 får Sven Bengtsson det efterlängtade beskedet från Politi-, Ämbets- och Byggningskollegiet i Stockholm att han den 9 februari utsetts till mästare i Karlstad under tenngjutarämbetet i Stockholm. Den 1 mars meddelar magistraten i Karlstad att han fått tillåtelse att etablera sig som mästare i staden och att han inför de äldstes råd ska meddela vad Kollegium i Stockholm beslutat. Nu har han efter femton års slit nått höjden av sin yrkeskarriär.

Den 5 januari 1841 skriver Sven in i sin arbetsbok att han tillverkat 6 fat, 2 soppskålar, 2 kannor och 1 dussin matskedar samt 1 dussin quartersskålar till en sammanlagd vikt av 39 skålpund. Han anger dessutom att fem av föremålskategorierna är tillverkade i den högsta kvalitén – det fyrstämplade tennet, medan quartersskålarna är tillverkade i trestämplat tenn. Sven förfärdigar under sin tid båda kvalitéerna, men med en klar övervikt på det trestämplade tennet. Stämpling av tenn reglerades i en kunglig förordning av den 14 mars 1694. Den högsta kvalitén, eller det så kallade ”engelska tennet”, skulle innehålla 97 % fintenn och förses med fyra stämplar, två för mästaren och två för staden. Den näst högsta kvalitén benämndes ”svenskt tenn” och bestod av 83 % fintenn och stämplades med tre stämplar, två mästarstämplar och en stadsstämpel. Den lägsta kvalitén kallades ”gement tenn” och innehöll 66% fintenn och stämplades med två stämplar, en mästarstämpel och en stadsstämpel. Dessutom infördes samtidigt en bokstav för tillverkningsåret som till exempel A för 1694 och B för 1695. Från 1759 följde tennet samma årsbokstavsstämpling som gällde för guld och silver. När Sven Bengtsson erhöll sin mästarvärdighet stämplade han sina varor med bokstäverna SBS inom en rektangel.

Vid en granskning av Sven Bengtssons produktion under år 1841, upptäcker man att den övervägande delen består av föremål som ofta användes vid institutioner, såsom sjukhus och fängelser. I Svens arbetsböcker finner man nattbäcken, sängvärmare, sprutor, mathämtare, tvättskålar, kommoder, matskålar samt relativt stora mängder av matskedar, serveringsstop och soppslevar. Samma föremålskategorier dyker upp under de följande tre åren, men i betydligt mindre omfattning, framför allt på grund av att produktionen sjunker stadigt till och med februari 1844, då den helt upphör.

Den 15 augusti 1842 invigdes det nya länslasarettet i Karlstad, vilket var en ansenlig byggnad som kunde ta emot över etthundra patienter. Hit till lasarettet levererar Sven Bengtsson ett antal bäcken, sprutor samt tre tekannor under åren 1841 – 1843. Enligt lasarettets räkenskaper har Sven förfärdigat 36 dussin tennknappar, den 14 maj 1842, till en kostnad av 4 riksdaler och 24 skilling.

I april 1841 flyttar Sven och Kajsa Christina till gården 91 i hörnet Tingvallagatan – Södra Kyrkogatan. Samtidigt lämnar lärgossen Hellström och pigan Maria Carlsdotter hushållet. Gården 91 är ett rödfärgat tvåvåningshus med ingång från Södra Kyrkogatan och med två inkörsportar till baktomten. Den 24 oktober är kanske årets höjdpunkt för Sven när han gifter sig med den tretton år äldre Kajsa Christina. Nu har han uppnått full mästarvärdighet och sedan en tid även fått burskap som borgare i Karlstad. Efter ytterligare ett par år får han arbetsbok i eget namn och börjar själv underteckna böckerna.

Det äkta paret bor i gården 91 fram till sensommaren 1842. Nu börjar en flyttkarusell till olika bostäder runt om i Karlstad som kommer att pågå till början av 1850-talet. Det börjar med att produktionen av föremål sjunker med en tredjedel från januari 1841 fram till december 1842. Tillverkningen, vad gäller typer av föremål, skiljer sig inte så mycket åt från år till år, men antalet beställningar är betydligt färre.

På hösten 1842 har Sven och Kajsa Christina, tillsammans med Svens svärmoder, installerat sig i gården 56 (idag Stadshotellet) på Kungsgatan, alldeles i närheten av Västra bron. Det är en tvåvånings rödfärgad äldre fastighet med affärslägenheter mot gatan, och ett flertal gårdsbyggnader på baktomten med små lägenheter på loften. Det är troligtvis i ett betydligt enklare boende som paret nu flyttat in. Ingången mot baktomten är belägen vid Nävertorget, bakom Järnvågen vid älven, där man kom in på gården genom en port med två grindstolpar. På den smala gårdsplanen som ledde upp till huvudbyggnaden hade det lagts ut smala vita trottoarstenar, som i själva verket var gamla gravstenar från 1600-talet med uthuggna bilder och ornament. Det är i den här miljön som Sven lever från hösten 1842 till hösten 1844. Det enda spår han har lämnat efter sig från de här åren är två arbetsböcker som han skickat in till Kontrollverket i vederbörlig ordning, den ena från juli 1843 och den andra från februari 1844. Produktionen av tenn i Sven Bengtssons verkstad har sjunkit dramatiskt från 57 föremål tillverkade 1843 till endast 21 föremål 1844.

Den 8 mars 1844 dör Karl XIV Johan på Stockholms slott. Reformpolitiken fortsätter under den liberalt sinnade Oskar I. Kort efter att 1844 – 1845 års urtima riksdag avslutats, tog regeringen ett viktigt liberalt initiativ genom att utfärda 1846 års fabriks- och hantverksordning. Skråväsendet skulle nu ersättas av fabriks- och hantverksföreningar. Magistraternas befogenheter över städernas näringsliv fortsatte visserligen, men den nya reformen öppnade vägen för nya näringsidkare med nya metoder, material och idéer. Redan i slutet av 1700-talet hade den importerade keramiken börjat konkurrera med tennet om marknadsandelarna. Produktionen av tenn i Sverige hade år 1780 uppgått till 130 000 föremål, medan den 1850 var nere i bara 15 000 föremål.

Vid en genomgång av Karlstads länslasaretts inventarieförteckning åren 1841 – 1844, upptäcker man att husgeråden, såsom mat- och tvättskålar, stop och nattstolsbäcken, övervägande är tillverkade av keramik. En mindre del av beståndet är tillverkat av bleckplåt. I lasarettets verifikationer från december 1842 framgår det genomgående, att kostnaderna för föremål av keramik och bleckplåt är betydligt lägre än för de motsvarande tillverkade av tenn. Kostnaden för ett stickbäcken av tenn är 3 riksdaler medan ett nattstolsbäcken av keramik betingar ett pris av 3 skilling. Det som Sven Bengtsson levererar till det nya länslasarettet mellan åren 1841 – 1844 inskränker sig till ett mindre antal bäcken, sprutor och tekannor samt dussintals tennknappar. När det nya länsfängelset invigs i Karlstad i juli 1847 råder samma förhållande där, nämligen att husgeråden är tillverkade av annat material än tenn, såsom keramik och plåt. I det äldsta av fängelsets inventarieförteckningar från 1869, framgår att institutionen äger ett antal mat- och teskedar av tenn. Det är med stor sannolikhet det enda av föremål som Sven fick leverera till länsfängelset.

I september 1844 dör Sven Bengtssons svärmor, den 72-åriga Christina Hedvig Loffman. Efter att hon avlidit går flyttkarusellen vidare till gården 159, Qvistgården kallad, som låg på Skepparegatan (idag Mitticity). Nu är tenngjutarmästare Bengtsson och hans hustru Kajsa Christina ensamma i hushållet för första gången sedan Sven flyttade till Karlstad sommaren 1840. Vad som hände paret mellan september 1844 och oktober 1848, alltså under drygt fyra år, är höljt i dunkel. Det enda som framgår i kyrkobokföringen är att Sven och Kajsa Christina flyttar till Sjötullen 1845. Det är ett område som är illa sett i staden. Bakom det gamla tullhuset, mot Kvarnberget, bor fattiga och utblottade människor i enkla boningar. Men uppenbarligen har inte Sven gett upp sitt hantverk riktigt än, det visar Kontrollverkets handlingar. Det är i oktober – november 1848 som Sven återigen ger ett livstecken ifrån sig. Då har han redovisat i sin arbetsbok att han gjutit sammanlagt 65 föremål. Han fortsätter i oktober 1849 att rapportera till Kontrollverket en produktion om 63 tennföremål. Samtliga föremål är tillverkade i den näst högsta kvalitén, det trestämplade tennet. Nu har han helt övergett den högsta kvalitén, det fyrstämplade tennet, som även är det dyraste och mest kostsamma att framställa.

Så kommer våren 1850. Det börjar närma sig april då Sven får en sista beställning. Men den här gången är det bara ett föremål han tillverkar. Den 12 april gjuter Sven Bengtsson en glassdosa av tenn om 6 skålpunds vikt, det sista kontrollerade föremålet han förfärdigar i sitt liv. Det allra sista spåret av hans yrkesverksamhet som tenngjutare är hans namnteckning, då han undertecknar en tom arbetsbok den 31 december 1851. Därmed sätter han punkt för sin tid som mästare under tenngjutarämbetet i Stockholm. Nu är det uppgivenheten och så småningom sjukligheten som tar vid.

Den 7 juni 1852 ansöker Kajsa Christina om medel hos fattigvårdsstyrelsen i Karlstad för att Sven ska kunna resa till Wåhlberga brunn i Lysvik, för att försöka bota sin sjuklighet. Styrelsen är medveten om parets fattiga ”belägenhet” och anslår 16 riksdaler till ”brunnshjälp”. I slutet av 1852 flyttar Sven och Kajsa Christina till det gamla Kronohäktet (idag tomten vid gamla badhuset) som sedan en tid tagits i anspråk av fattigvården i Karlstad. Den 7 januari 1853 skriver Kajsa Christina återigen till fattigvårdsstyrelsen och anhåller om att få Sven intagen på länslasarettet för sin sjuklighet, vilket beviljas. Några dagar därefter, den 11 januari, beslutar styrelsen att Sven ska få understöd som fattighjon. I en dryg månad ligger Sven på lasarettet, där man konstaterar kronisk alkoholism. Vid hemkomsten är hans hälsa långt ifrån återställd, bara ”förbättrad”. Den 7 mars bedömer fattigvården att han inte längre kan försörja sig och ger honom ett månatligt understöd på 3 riksdaler.

Sedan 1847 har Sverige en gemensam fattigvårdslag, vilket bland annat innebar att fattiga människor i större utsträckning skulle tas omhand på anstalter. Sedan Kronohäktet lagts ner 1847, då fångarna förts över till det nya länsfängelset, hade byggnaden börjat nyttjas som ”arbetshus” för fattighjonen. Det var en skräckens boning, sett även med den tidens ögon. Här bodde hjonen tillsammans i stora rum som var genomgående stensatta, med små gallerförsedda gluggar som satt högt upp på väggarna, och som dessutom var omöjliga att titta ut genom. På den här platsen dör Kajsa Christina i vattusot den 5 augusti 1854. Efter hennes död flyttas Sven Bengtsson till fattighuset, gården 214 i hörnet Södra Torggatan och Hammarviksgatan (idag 15-huset). Fattighuset beskrevs av en minnesgod Karlstadsbo som ett rödfärgat tvåvånings hörnhus med två grindar, en på vardera sidan av huset. En trappa ledde upp till andra våningen där sysslomannen Gustaf Johan Anderzon bodde med hustru och åtta barn. På första våningen låg matsalen, som dagtid användes som skola och som arbetslokal för hjonen. I östra delen av huset låg köket och sköterskan Stina Kajsa Asplunds rum, och i den västra delen låg hjonens sovsalar. I den här miljön levde Sven, på avdelningen för så kallade ”eldre mankön”, den sista tiden i sitt liv, tills han dör i frossa den 14 januari 1856 i en ålder av 45 år. Kostnaden för begravningen uppgick till lite drygt 1 riksdaler, vilket bekostades av fattigvården.

Tenngjutarmästare Sven Bengtsson är död sedan många år, men han lever genom sina föremål som bevarats till eftervärlden, en skicklig hantverkare i Karlstad för länge sedan.

Olle Nilsson

Källor:

• Riksarkivet (RA). Kontrollverket.
• Stockholms stadsarkiv (SSA). Städernas allmänna brandstodsbolag.
• Värmlandsarkiv (VA). Centrallasarettet i Karlstad och Karlstads stadsförsamling.
• Karlstads kommunarkiv (KKA). Fattigvårdsstyrelsen.
• Riksarkivet Göteborg (RA). Göteborgs domkyrkoförsamling. Lidköpings församlings kyrkoarkiv. Long kyrkoarkiv. Levene kyrkoarkiv.