Den här tomten, Merkurius 6 som den kallas, ligger inom den stadsplan som fanns redan i slutet av 1600-talet. Lämningar från den tiden skyddas av kulturminneslagen och får inte tas bort utan tillstånd eller undersökning.
En provgrävning visade att det fanns välbevarade lämningar av bebyggelse från 1600-talet till 1800-talet. Vid den följande arkeologiska undersökningen upptäcktes brandskikt i marken som kunde knytas till bränderna 1719, 1752 och 1865. I den mer ingående undersökningen visade det sig att denna del av Karlstad inte bebyggdes förrän i slutet av 1600-talet.
I ett av grävningsschakten påträffades en stensatt gata som antogs vara samma gata som finns på 1646 års karta.
Undersökningsområdet är markerat med en röd ring på 1646 års karta. De två tomter som berördes av undersökningen benämns nr 129 och 130 och finns markerade på 1713 års karta. Båda tomterna låg norr om Skepparegatan, som gick i öst-västlig riktning genom staden.
Efter grävningarna hade arkeologerna registrerat 1.956 fynd fördelat på 15 olika fyndkategorier. Den största fyndgruppen var keramikskärvor, därefter järnföremål och kritpipsfragment.
Skepparegatan fick troligen sitt namn för att människor som bodde där hade anknytning till sjöfarten. Gatan benämndes också Pumpkällegatan efter den pumpkälla som stod i korsningen mot Södra Torggatan (numera V:a Torggatan).
Pumpen togs bort redan 1841 efter att ha varit torrlagd i flera år. Skepparegatan stensattes någon gång under 1850-talet.
Den lades igen i samband med den nya stadsplanen efter branden 1865. Idag finns en liten bit kvar av gatan med namnet Karlbergsgatan som går förbi gamla fängelset mot Pråmkanalen.
I försäkringsbreven är samtliga hus på varje tomt uppmätta och exteriören beskriven, liksom del av interiören, såsom trapphus och vissa rum.
Fynden
Det vanligaste fyndmaterialet man hittar vid en arkeologisk undersökning i en stad är keramik. Keramiken kan berätta för oss om människors matvanor, vad man åt, hur det dukade bordet såg ut och vilka länder man hade kontakt med.
År 1731 bildades det Svenska Ostindiska Kompaniet. Importen av porslin från Kina till Europa och Sverige var omfattande fram till början av 1800-talet. På de flesta platser i centrala Karlstad, där arkeologer gjort undersökningar, har man hittat fragment av kinesiskt porslin. Den vanligaste fyndgruppen är det blå-vita porslinet, därefter kommer det blå-vit-röda, s k imari. Det förnämsta porslinet, som europeerna kallade ”famille rose”, bemålat med granna färger av emalj stod också på karlstadsbornas middags- och tebord. Det vet vi genom bouppteckningar från 1700-talet, som förvaras vid Värmlandsarkiv.
av en sjöjungfru med tudelad fiskstjärt.
Tedrickandet i Europa
De första som införde te till Europa var holländarna i början av 1600-talet. Vid slutet av århundradet kom den första telasten till Göteborg. Teet fraktades i kistor med ett täcke av bly för att hålla fukten borta. Vid hemkomsten såldes teet på auktion. Sättet att dricka te i Kina och senare i Europa skiljde sig åt en hel del.
På bilden ser vi ett tebord så som det kunde se ut i Karlstad vid mitten av 1700-talet. Den runda öronlösa koppen var av blå-vitt porslin med dekor av kinesiskt flodlandskap. Spillkummen, i imariporslin, användes för att skölja bort överblivna teblad. I tedosan, även den i imari, förvarades det dyrbara teet. Man hade särskilda tedosor för svart och grönt te. Kineserna använde inte själva tekanna, eller tepotta som den kallades, men tillverkade sådana för europeiskt bruk. Den rödbruna tekannan förekom redan på 1600-talet och var vanlig i exporten från Kina. I bouppteckningar efter personer från Karlstad har rödbruna tekannor förekommit vid ett flertal tillfällen (ex. landskamreraren Lars Magnus Wester på Lilla Wåxnäs 1801 och doktorinnan Eva Lisa Spak på Kroppkärrs gård 1798).