Teckningarna är hämtade ur ”Skizzer från Nord-Amerikanska Kriget 1861-1865. Bref och anteckningar under en fyraårig vistelse i Förenta Staterna af en i detta krig deltagande svensk officer”. Av Adolf Carlsson Warberg. Stockholm 1867.
”Det är ett krigets lasarett i nejd, som strid förött, där sängar stå så tätt så tätt och blodet sipprar rött. En jägare med kinden hvit ber om en sista tröst: Räck gröna jägartröjan hit och bred den på mitt bröst.”
En dikt från en annan tid med ett annat språkbruk. Den beskriver den döende krigaren på ett sätt som i dag känns främmande. Men berättar strofen något annat? Finns det möjligen en verklighetsbakgrund? Dikten heter ”Jägarnes signal” och skrevs av värmlänningen och kaptenen Hugo Falk inför avtäckandet av Värmlands fältjägares minnessten på Trossnäs fält 1918. Överste Claes Bratt hade hållit tal och efter att hurraropen tystnat spelades värmlandsvisan, varefter kapten Hjalmar Falk deklamerade dikten. Därefter blåstes jägarkårens regementssignal ”Jägarlivet är så härligt” och så småningom troppades fanan och tillställningen avslutades med korum och värmlandsvisan.
Jag träffade på dikten för länge sedan när jag läste fältjägarnas historia. Det som fångade mitt intresse var en not där det stod att läsa om ”löjtnanten vid Värmlands fältjägare Bergqvists död på ett fältlasarett i Nordamerika af sina under en batalj i slafkriget 1863 erhållna blessyrer”. Det berättades vidare att han gått ut i kriget som frivillig och tjänstgjort där som kapten och kompanichef. Alltså fanns det en verklig person som varit förebild till Hugo Falks dikt. I noten nämndes avslutningsvis att episoden från Bergqvists sjukbädd berättats av en svensk som hade varit närvarande vid Bergqvists död.
Denne mans öde fortsatte att fängsla mig så jag bestämde mig för att titta närmare på vad som hade hänt. I regementets biografiska anteckningar om officerare hittade jag de första uppgifterna. Hans fullständiga namn var Per Gustaf Bergqvist. Han var född 1831 och hade skrivit in sig som kadett vid Krigsakademin 1849. Därefter hade han sökt och blivit antagen som officer vid Värmlands fältjägarregemente på Trossnäs fält 1855. Han avancerade till löjtnant 1857 och sökte 1863 tjänstledighet för att ta anställning vid nordstatsarmén i USA. Det nämndes vidare att han ett år senare, i juni 1864, blesserades i striderna och så småningom avled av sina skador.
För att få ytterligare bakgrundsmaterial till detta dramatiska människoöde åkte jag till Krigsarkivet i Stockholm. I arméns pensionskassa fann jag ett intyg från 1855 som berättade att Bergqvist var född i Wrigstads församling i Växjö stift. Vidare nämndes att han var son till kyrkoherden N. U. Bergqvist i samma församling. Här gavs nu hopp om att hitta något om hans liv vid sidan av den militära tjänsten i Värmland. Men kyrkoböckerna gav inte någon upplysning i frågan och någon verksamhet i hans födelsetrakter kunde jag heller inte spåra. Eftersom Värmlands fältjägare var ett värvat regemente gav inte heller generalmönsterrullorna någon vidare information om Bergqvist. Däremot hittade jag i 3:e Militärdistriktets arkiv att han ansökt om tre års tjänstledighet, men beviljades ett år, från och med 15/5 1863, ”för att vinna anställning i Nordamerikansk krigstjenst”. Detta var ju alltid något.
Så småningom kom mina vägar att korsas med Bergqvists, sedan jag bestämt mig för att studera historia i Washington D.C. sommaren och hösten 1981. Efter några veckor i huvudstaden fick jag kännedom om att det fanns akter upprättade på alla soldater som deltog i inbördeskriget 1861 -1865. Dessa fanns tillgängliga på National Archives, som är Förenta staternas riksarkiv. På U. S. Army Centre of Military History gav man mig tips om vilka möjliga regementen Bergqvist kan ha tjänstgjort vid. Nu hade stunden kommit. Att sitta framför läsapparaten och granska namnlistorna kändes spännande men samtidigt hopplöst. Skulle jag finna honom i detta myller av regementen och människor? Men det visade sig att mina vänner historikerna hade orienterat mig rätt redan från början. Vid 95:e New York regementets C-kompani fann jag honom. Jag minns att jag fick ge mig till tåls några timmar innan Bergqvists personakt slutligen togs fram. När jag började gå igenom materialet framtonade en historia till stor del annorlunda än vad jag från början tänkt mig. Men verkligheten stämmer oftast inte med dikten. Detta skulle jag få erfara under den fortsatta läsningen.
I augusti 1863 steg Per Gustaf Bergqvist i land i New Yorks hamn. Sommaren 1863 var orolig i den stora staden. I slaget vid Gettysburg hade nordstatsarmén förlorat tusentals soldater i döda och sårade. Dessa måste genast ersättas och därför hade myndigheterna beslutat att en utskrivning av rekryter måste skyndsamt genomföras. I New York skulle 15 000 soldater skrivas ut. Detta ledde till våldsamma upplopp, som förmodligen Bergqvist blev vittne till. Så snart Bergqvist stigit iland försökte han troligtvis få officersfullmakt i nordstatsarmén, vilket inte var så lätt. Vid denna tid strömmade det in officersaspiranter från hela Europa så därför var konkurrensen hård och att ha kontakter ett måste. Det var flera svenska officerare i New York denna sommar och några av dem kände Bergqvist från militära kommenderingar hemma i Sverige. Det var Carl Berlin från Wendes artilleri, Carl Hamberg och Axel Leatz från Gotlands nationalbeväring och Carl Weinberg från Helsinge regemente. Samtliga hade det gemensamt att de jagade en eftertraktad officersfullmakt. Vår vän Bergqvist lyckades dock inte med detta utan fick gå ut som frivillig soldat vid armén.
Den 3 september skrev han ett treårskontrakt och blev enrollerad vid 95:e New York regementet, kallat ”Warren rifles”. Regementet var färdigorganiserat drygt ett år tidigare och hade i huvudsak fungerat som en enhet i försvaret av huvudstaden. Som de flesta förband i Potomacarmén hade regementet deltagit i det segerrika slaget vid Gettysburg. Därefter hade förbandet tagit del i förföljandet av sydstatsarmén in i Virginia och var i september 1863 förlagt vid Rappahannock- och Rapidanfloderna. Hit kom vid denna tid Bergqvist från utbildningsdepån i New York. Han anlände med militärtåg till staden Culpepper som var förläggningsort för Potomacarméns högkvarter. Här förberedde sig armén på att gå i vinterkvarter och invänta nästa vår för att då fortsätta offensiven söderut mot Richmond, sydstaternas huvudstad. Några fältslag förekom inte under vintern, bara förpostfäktningar och artilleridueller. Kölden var stark den vintern. Det hände att man fann soldater ihjälfrusna ute vid förposterna. I förläggningen låg man i tält som var försedda med små järnugnar. Det ihållande regnandet förvandlade den lösa marken i Virginia till en rödbrun lervälling, som soldaterna sjönk ner i till knäna.
När våren kom började man förbereda för den stundande offensiven söderut. Den 4 maj 1864 bröt nordstatsarmén upp och gick över floden Rapidan. General Grants taktik gick ut på att i några avgörande fältslag krossa sydstatsarmén och sedan inta Richmond och därmed tvinga sydstaterna till kapitulation. Under denna ”dödens vår” upplevde Bergqvist och de andra svenska frivilliga några av de blodigaste slagen som utkämpades under hela inbördeskriget. I ett stort skogsområde, som kallades Wilderness och som låg på andra sidan Rapidanfloden, väntade sydstatsarmén under general Lee. Det tog tre dagar med förluster uppemot 40 000 man innan general Grant lyckades bryta sydstatstruppernas motstånd och ta sig igenom skogen och ut i öppen terräng. Under den närmaste månaden genomlevde Bergqvist drabbningarna vid Spotsylvania Court House och ”Bloody Angle” samt ”slakten” vid Cold Harbour. Vid den sistnämnda platsen föll under en knapp halvtimme 7 000 man ur nordstatsarmén, under ett av de meningslösa anfallen mot sydstatstruppernas befästningar. Efter kriget skrev general Grant i sina minnen att han ångrade anfallet vid Cold Harbour och erkände även att inga fördelar hade uppnåtts som kunde kompensera de stora förlusterna.
Efter misslyckandet vid Cold Harbour avbröt Grant framryckningen mot Richmond och gick i stället över floden James. Därifrån marscherade han med armén söderut till staden Petersburg, som han planerade att belägra. Kriget hade numera övergått till att även bekämpa det civila samhället. När nordstatsarmén ryckte fram genom Virginia förstördes och ödelades dessa tidigare så rika bygder. För att försvåra provianttillförseln till de stora städerna i södern gav general Grant order om att förstöra spannmålsmagasin och driva bort boskapen. Även förnäma bostadshus och plantager fick besök av nordstatssoldater som slog sönder inredning och drev ut familjer.
Under dagen den 16 juni 1864 anlände armén till sina nyupprättade ställningar utanför Petersburg. Bergqvist kom att delta i ett av de inledande frontalanfallen mot fiendens väl skyddade ställningar. Det var den 18 juni det hände. Under anfallet med kapten Jennings C-kompani träffades Bergqvist av en gevärskula i vänster lår. Vad som hände närmast därefter kan man bara spekulera kring. Bergqvist fördes med stor sannolikhet tillbaka till sina egna linjer och togs omhand vid en förbandsplats. Gevärskulor var vid denna tid av bly och av grov kaliber. När en kula träffade en lem plattades den till och deformerades. Det krävdes skickliga kirurger och gott om tid för att rädda ett ben från amputation. Bergqvist gick samma öde tillmötes som de flesta. Hans vänstra ben amputerades högt uppe vid bålen. Nu återstod för honom att hålla sig vid liv och tillfriskna på militärsjukhus för att sedan kunna återvända till Sverige. Men till att börja med styrdes färden österut. Bergqvist transporterades först på Jamesfloden ut till atlantkusten för att därifrån åka vidare norrut med hjulångaren New York, som användes som lasarettsfartyg.
Första destination var krigssjukhuset på Davids Island i New York. Efter en tid skickades han därifrån till sjukhus i Baltimore, Maryland. Under juli månad flyttades Bergqvist ännu en gång. Den här gången inrättades hans sjukkvarter på avdelning 3 vid Stanton Military Hospital i Washington D.C. Denna plats skulle bli Per Gustaf Bergqvists sista hemvist i livet. Han hade under en tid plågats av sårfeber och så småningom tillstötte lunginflammation. Den 4 augusti 1864 avled han, 33 år gammal. Han begravdes redan dagen efter på en krigskyrkogård i huvudstaden. I dödsattesten kan man läsa att när döden infann sig var han ensam och han hade inte haft något besök av några vänner. Hans nationalitet tog man miste på och han dödförklarades som tysk medborgare.
Många av löjtnant Per Gustaf Bergqvists kamrater återvände till Sverige efter kriget med både fysiska och psykiska ärr. Kanske tänkte de på samma sak som general Sherman förtvivlat uttalade i sina minnen över kriget: ”Jag är trött och sjuk av det. Dess ära är rent vanvett. Krig är helvete”.
Olle Nilsson