Platsen är Töcksfors, tidig söndagsmorgon den 14 april 1940.
”Civilbefolkningen hade haft en bekymmersam natt, fylld av dånet från bilar och tungt tramp av soldater och hästar i vägen. De visade en storartad hjälpsamhet åt flyktingarna och ett civilkurage, som ingav beundran. En gammal kvinna vid vägen fick tårar i ögonen, när hon såg oss komma och utbrast: – Gudskelöv, nu kommer Värmlands regemente. Nu törs en gå och lägge sig!” (Furir Anders Erhard, biträdande kompaniadjutant 3. kompaniet I 2).
Den 5 april 1940 beslutade den svenska regeringen i konselj att anbefalla ytterligare partiell mobilisering av rikets försvarsstridskrafter. Det framgick av ordern att omfattningen av mobiliseringen närmare skulle anges när den slutligen verkställdes. För Värmlands del angavs att mobiliseringen gällde vissa linje- och landstormsförband. Vid 20-tiden, måndagen den 8 april, sände arméstaben ut telegramorder till de berörda militärområdesstaberna, som omgående vidarebefordrade orderna till underlydande myndigheter.
Senare på kvällen den 8 april mottog chefen I 2 i Karlstad, överste Fredrik Grevillius, order att snabbinkalla befälskadern per telefon samt att förbereda mobilisering. Ordern gällde samtliga befäl inom reserv- och värnpliktskategorierna vid linjeförbanden. Nu hade rykten om en tysk aktion mot Skandinavien fått fotfäste i svenska regeringskretsar. Tisdagen den 9 april var kriget i Norge ett faktum.
Under dagen den 9 april lämnade överbefälhavaren en skriftlig begäran till regeringen om mobilisering med första organiseringsdag den 12 april. I den generalorder som nu utfärdades var det traditionella begreppet ”mobilisering” utbytt mot ”organisering”, förmodligen i ett försök att tillmötesgå tyskarnas krav att Sverige inte skulle mobilisera. Senare under dagen den 9 april inkom order till regementschefen i Karlstad som meddelade att Värmlands regemente skulle organiseras på tre bataljoner. Från december 1939 hade ett nytt system för inkallelser införts av chefen för armén. Hittills hade de värnpliktiga inkallats genom kungörelser årsklassvis, men nu kom inkallelsen i stället genom en personlig postförsändelse som tillkännagav var den värnpliktige skulle infinna sig vid mobilisering. Det nya systemet med krigsplacering hade genomförts under vintern 1940 efter ett omfattande arbete vid landets militära förband. Det nya systemet gjorde det möjligt att i april 1940 genomföra en praktiskt taget allmän mobilisering utan att det upptäcktes av tyskarna, förrän både mobilisering och uppmarsch redan hade avslutats.
Redan under kvällen den 8 april anlände de första befälen till I 2:s kasernområde i Karlstad. Under de följande dagarna, 9 – 11 april, skedde inmönstring och krigsplacering av befälet i regementets gymnastiksal. Till chef för mobiliseringen av fältförbanden utsågs bataljonschefen, överstelöjtnant Gunnar Berggren, tidigare chef för arméstabens organisationsavdelning.
Under den 9 april inkom dessutom order från III. arméfördelningsstaben i Skövde om att inkalla de hempermitterade värnpliktiga av årsklass 1938, sammanlagt 600 man. Styrkan, den så kallade depåbataljonen, inkvarterades i kasern där mottagningskommissionen under kapten Curt Rune, tillika informationsofficer, organiserade verksamheten. Årsklass -38 kom att användas, inledningsvis, huvudsakligen som handräckning i depåtjänst under mobiliseringsskedet. Organiseringen av fältregementet I 2 hade inletts.
Redan under den 9 april började det omfattande arbetet med att förbereda transport av all utrustningsmateriel till förberedda så kallade mobiliseringskvarter runt omkring Karlstad. Enligt plan fick ingen mobilisering av fältförband ske inom kasernområdet på grund av risken för flyganfall. Därför hade regementet träffat avtal med gårdsägare utanför Karlstad som kunde ta emot förband, i storleksordningen kompani, och härbärgera materiel och soldater under några dygn så länge mobiliseringen pågick. Det krävdes 22 gårdar för att hela fältregementet I 2, om tre bataljoner, på omkring 3 200 man skulle kunna utrustas och organiseras för sina uppgifter (fullständig styrka 3 800 man).
Den 10 april meddelades på regementsorder att I 2 skulle fältorganiseras. De värnpliktiga skulle inställa sig i Karlstad med början den 12 april, för vidare transport till sina mobiliseringskvarter. På kvällen den 11 april började materielen att transporteras ut till respektive gård. För detta ändamål hade 44 civila bilar mönstrats in, två per förband, som stod till förfogande för transport på kaserngården från förmiddagen den 11 april. När inmönstringen av motorfordon var genomförd den 13 april, inför regementets avmarsch mot gränsen, fanns 60 lastbilar, 3 personbilar samt 7 motorcyklar uppställda på Norra exercisfältet, färdiga för avhämtning av respektive avdelningar. Inmönstringen av hundratals hästar tog lite längre tid. De flesta hämtades från norra Värmland vid förutbestämda mönstringsplatser, dit depåpersonal skickades kvällen den 11 april. Som första ”inryckningsdag” för regementets hästar hade man satt till den 14 april. Samma dag, och ett dygn framåt, kunde respektive förband avhämta sina hästar vid den så kallade ”luffarladan”, belägen nordväst om kasernhöjden. Som chef för den krävande hanteringen av hästarna hade man tillsatt stallunderofficeren, sergeant Rudolf Karlsson.
Tidigt på morgonen den 12 april började de första inryckande att anlända till Karlstad. För att kunna transportera dem till deras mobiliseringskvarter rekvirerades samtliga Nya Åkeriets 12 stadsbussar. Mellan den 12 – 14 april organiserades tre busslinjer för att transportera de inryckande soldaterna från Karlstad ut till respektive mobiliseringskvarter.
Linje 1 (röd linje) utgick från Våxnäsparken mot Sixbacken – Henstad – Önnerud – Hertsöga – Trangärd – Henstad – och tillbaka till Våxnäsparken.
Linje 2 (blå linje) utgick från teatern och trafikerade sträckan Råtorp – Ö. Torp – Stodene – Ilandaholm – Skåre station – och tillbaka till teaterparken.
Linje 3 (grön linje), med utgångsstation varmbadhuset, trafikerade sträckan Sundsta – Färjestad – Tollerud och tillbaka till badhuset.
Runt om i Karlstad sattes det upp anslagstavlor för att vägleda de inryckande, dels till bussarna, dels till kasern. Vid järnvägsstationen och busstationen vid Norra Strandgatan fanns depåvärnpliktiga utplacerade som vägvisare.
Den 13 april, mitt under det pågående organisationsskedet, inkom oroande rapporter från gränsen i Värmland till chefen för III. arméfördelningsstaben i Skövde, generalmajor Harald Malmberg. Tyska trupper trängde på mot svenska gränsen samtidigt som norska förband, under kvällen, passerat gränsen vid Hån och höll på att avväpnas av polis och landstormsförband.
På kvällen den 13 april kontaktade arméfördelningsstaben, per telefon, mobiliseringschefen på I 2, överstelöjtnant Berggren. Staben ställde frågan om något förband ur regementet var färdigorganiserat för att gå mot Hån. Syftet var att sondera möjligheten att låta ett kompani omedelbart gå mot gränsen för att uppta försvarsstrid mot tyskarna, om de överskred gränsen, och eventuellt fördröja deras framfart österut. Berggren föreslog en kompromiss. Han skulle låta ett halvfärdigt kompani samma kväll gå mot Hån, för att åtminstone kunna ”markera” ett militärt motstånd. Förslaget godkändes av staben i Skövde.
För det svåra och utsatta uppdraget valde Berggren en av de yngsta och mest handlingskraftiga kompanicheferna, chefen för 3. kompaniet, den 35-årige löjtnanten Gösta Nordanskog. Sedan torsdagen den 11 april hade det varit full aktivitet ute på 3. kompaniets mobiliseringskvarter, Jöns Anderssons gård i Önnerud. De två lastbilar som tilldelats kompaniet hade hela torsdagen gått i trafik med utrustningsmateriel från regementets huvudförråd, det så kallade ”tegelförrådet” (idag bageriet Artisan), till Önnerud. Kompaniets förläggning ordnades med hjälp av värnpliktiga ur depåbataljonen som satte upp tält på ”Önnerudsåsen”.
Strax efter middagstid, den 12 april, anlände den första blå stadsbussen med inryckande soldater. Därmed kunde inmönstringen börja. Kompanichefen, löjtnant Nordanskog, hade inrättat sin expedition vid ett bord i mangårdsbyggnadens nedre hall, där han tog emot de inryckande för inmönstring. Varje person fick uppge närmaste anhörigs namn och adress, samtidigt som terminslöneboken överlämnades tillsammans med den rostfria identitetsbrickan. Vid sin sida hade Nordanskog, kompaniadjutanten, den 47-årige fanjunkaren Elof Lindgren. Hittills hade allt gått efter tidsschemat. Sent på kvällen, lördagen den 13 april, ringde telefonen. Telefonposten, furir Anders Erhard, svarade. Någon sökte kompanichefen. Det var chefen I 2, överste Grevillius, som inledde samtalet med Nordanskog, men han lämnade snart över till överstelöjtnant Berggren. Gösta Nordanskog mindes samtalet långt senare.
Han berättar om vad som sades:
Berggren: ”- När kan du vara färdigutrustad?”.
Nordanskog: ”- På måndag, allt efter schemat.”
Berggren: ”- Du måste vara klar tidigare”.
Nordanskog: ”- Men jag har ju inga hästar och kärror än.”
Berggren: ”- Bortse från det, när kan du då vara uppbrottsfärdig?”
Nordanskog: ”- Om två timmar…”.
Berggren: ”- Bra. Det var svaret jag hade hoppats att få. Bryt upp och gå mot Hån!”
Anders Erhard mindes hur Nordanskog eftertänksamt lade på luren och stod tyst en halv minut, ”som föreföll att vara en evighet.” Därefter gav han ordern: ”- Kalla genast hit plutoncheferna”. Då var klockan 21.52, lördagen den 13 april 1940.
Löjtnant Nordanskog meddelade plutoncheferna, löjtnant Sven Heijbel, fänrik Lars Gräslund och sergeanterna Per-Olof Rimwall och Nils Belfrage att kompaniet fått order att avgå mot gränsen om två timmar. Fram till dess skulle man komplettera utrustningen med det nödvändigaste. Hästar och kärror fick lämnas kvar samt ett 30-tal soldater, som ännu inte hunnit prova ut uniformer. Kompaniet skulle transporteras i 10 rekvirerade bussar från Karlstads stadstrafik. Fanjunkare Lindgren blev chef för den kvarvarande styrkan och återförenades med kompaniet först efter en vecka. Det dröjde inte länge förrän ryktet om uppbrott spritt sig bland soldaterna i mörkret ute på gården. Anders Erhard berättar: ”Massan höll på att storma det uthus, där vi förvarade vapnen. De skulle enligt schemat ha lämnats ut på söndagen…Nu langades, nästan kastades de ut genom fönstren och befälet måste allvarligt framhålla, att vi hade vapen och ammunition åt alla”.
Något senare på kvällen anlände en taxibil till förläggningen i Önnerud. Ut ur bilen kom fanjunkare Gustaf Adolf Ohlfeldt, tygunderofficer på I 2, med all optisk materiel såsom kikare, kompasser och avståndsmätningsinstrument från förrådet på I 2. Anders Erhard mindes den ”apokalyptiska uppenbarelsen”. Han berättar: ”Fanjunkare Lindgren vände sig till mig med ett bistert leende och sade: – Nu är det världens sista tid, när Ohlfeldt kommer till en med materiel i taxibil. Nu måste det bli krig!”
Vid 1-tiden på natten körde de 10 rekvirerade stadsbussarna fram till gården Önnerud, samt en länsbuss, två lastbilar och en personbil. Innan avfärd kommenderade löjtnant Nordanskog uppställning på gårdsplanen. Anders Erhard minns: ”I mörkret kunde man knappt urskilja plutonerna. Svaga hostningar och rassel av vapen och utrustning markerade var de stod. Plutoncheferna lämnade av och sedan blev det mycket tyst.”
Anders Erhard skulle heller aldrig glömma löjtnant Nordanskogs tal till kompaniet. ”- Knappt någon känner här den andre, sa han, men jag litar på er och hoppas få samma förtroende tillbaka. Vad vår uppgift blir vid gränsen vet ingen med säkerhet. Vi kan hoppas, att det stannar vid en sorts polistjänst.”
Klockan 1.25 kunde ilastningen börja med huvuddelen av kompaniet. När alla tagit plats i bussarna blev det möjligt att få fram ett första styrkebesked. Det visade att 3. kompaniet bestod av 3 officerare, 2 underofficerare och 166 man. Med särskilt tillstånd av länsstyrelsen att bryta mörkläggningen började färden mot gränsen klockan 1.45. Vid Stensborg svängde den långa karavanen ut på riksväg 9 som gick över Sörmon. Personbilen i täten, en inmönstrad Ford, fördes av taxiförare Gunnar Breitcreuz. Bredvid honom satt furir Anders Erhard och läste kartan och hade till uppgift att föra kolonnen på rätt väg. I baksätet satt löjtnant Nordanskog och löjtnant Heijbel och studerade kartorna över Töcksmark och förberedde kompaniets gruppering. I bussarna var soldaterna sysselsatta med att torka vapnen rena, banda kulspruteammunition och skriva brev hem. Anders Erhard mindes resan: ”Den spända, nästan ödesmättade stämning som rådde underströks ytterligare av att vägen ända fram till Årjäng var fullständigt folktom. Inte ett fordon, inte en nattvandrare syntes denna första, mörklagda natt, och inte ett ljus stod att upptäcka.” I Värmlands Nysäter tog man en kort rast. Där underrättades kompaniet om att målet var gränsen vid Hån.
Klockan halv 5 på morgonen den 14 april började man närma sig Årjäng. Vid travbanan mötte kompaniet de främsta avdelningarna ur general Erichsens division. Området kring travbanan hade förvandlats till ett gytter av norsk militär och flyktingar, bilar av alla slag och hästfordon. Det låg norska soldater och civila flyktingar och sov på öppna bilflak och kärror. När färden fortsattes, beordrade löjtnant Nordanskog flygskyddad marsch med 100 meters avstånd mellan bussarna. Anders Erhard mindes att det var rätt så unikt att vidarebefordra denna allvarliga och krigsmässiga order till 12 civila chaufförer, som jämlikt rekvisitionslagen stod under militärt befäl.
När kompaniet rullade in till torget i Årjäng, fick man information om att 1 000 norska soldater inkvarterats i samhället och att över 100 bilar och en ambulans anlänt till tätorten. Efter bara några minuters uppehåll fortsatte man resan på smala krokiga vägar med tjällossning och isiga vägkanter. Längs hela vägen mot Hån mötte man stark trafik med norska bilar och hästfordon. Av de mötande norrmännen var många bilförare ovana vid vänstertrafiken och många körde ”oförsvarligt” fort. Det låg panikstämning i luften. När kompaniet kom fram till Töcksfors mötte man 3. pansarbilsskvadronen från Skövde. Den syn som mötte soldaterna mellan broarna i Töcksfors var ”häpnadsväckande och nästan ofattbar”, mindes Anders Erhart senare. ”Längs hela den nämnda sträckan låg höga travar av vapen, ammunition och utrustning och kavalleristerna från Skövde slet ont med avväpning av de aldrig sinande norska kolonnerna. Vi hade en känsla av, att vi äntligen nått fronten.”
I den grå söndagsmorgonen, klockan 7, den 14 april anlände 3. kompaniet till Hån. Efter urlastning ställde kompaniet upp i flygskydd norr om tullstationen där det gavs en kort orientering. Efter uppställningen utspisades mannarna med mjölk och smörgås. Vid tullstationen anmälde sig löjtnant Nordanskog för chefen för III. kavalleribataljonen, major Sigfrid Gyllengahm, som befann sig på plats med sin stab.
Strax innan kompaniets ankomst till Hån hade order inkommit från chefen I 2 i Karlstad. Den hade mottagits av major Gyllengahm som nu förmedlade den till löjtnant Nordanskog, enligt följande.
”- Här ska löjtnanten få sitt livs uppgift: Gruppera omedelbart till försvar och fördröj en eventuell fientlig framryckning.” Efter ordergivningen tog kompanichefen med sig plutoncheferna för en rekognosceringstur på cykel uppåt gränsen. Vid framkomsten till den trånga dalgången framför gården Leken gjordes halt och en överblick togs av terrängen. Anders Erhard mindes den morgonen. ”Sällan hann man under dessa dygn tänka framåt i tiden eller sätta in händelserna i ett större perspektiv, men här slog det mig vid anblicken av den natursköna dalen, som andades ostörd frid, att detta område måhända inom kort skulle kunna förvandlas till ett blodigt slagfält.” Anders Erhard mindes vidare löjtnant Nordanskogs order den morgonen. ” – Det är bäst att se terrängen från fiendesidan ett tag, avgjorde kompanichefen och därmed förflyttade vi oss till västra sidan av dalen. Och här, vid pass klockan 8, verkställde han grupperingen, placerade tunga vapen och gav detaljerade order.” Klockan 8.45 var man tillbaka vid tullstationen och plutonerna satte igång med arbetet.
Men innan 3. kompaniet fick ägna sig helt åt försvarsförberedelser fick man biträda i avväpningen av de sista norska soldaterna. Under sen eftermiddag den 14 april inkom ett oroväckande telegram från militärområdesstaben i Skövde till försvarsområdesstaben i Karlstad. Telegrammet löd: ”Rykten i Oslo uppge att tyskarna ämna skruda sig i norska uniformer och därefter utföra kuppförsök mot Sverige.” Genast underrättades major Gyllengahm vid tullstationen i Hån genom sin 1.adjutant vid kavalleribataljonens stab, löjtnant Folke Linton. Ryktet visade sig senare ha sin grund i att underrättelsefolk i Oslo sett hur tyska soldater, som blivit torpederade ute på Kattegatt, utrustats med norsk uniformsmateriel.
Fram emot kvällen den 14 april, fick man underrättelse om att norska trupper om 1 000 man jämte en lång fordonskolonn skulle överskrida gränsen klockan 21. I Hån intogs nu högsta beredskap med den gränsbevakning som fanns tillgänglig. Vid den här tidpunkten var pansarbilsskvadronens folk, liksom 14. bevakningsplutonen från Karlstads försvarsområdes förband, helt uttröttade av avväpningsarbetet, varför löjtnant Nordanskog fick skrapa ihop 20 man som fick ta emot norrmännen vid tullstationen. Den norska fordonskolonnen kom på utsatt tid körande över gränsen med fullt ljus utan någon som helst avskärmning. Eftersom det rådde mörkläggning i Sverige syntes kolonnen ringla sig fram som ett pärlband av ljus.
Vid framkomsten till Hån togs bilarna omhand på vägen och fotfolket avväpnades vid tullstationen. Travarna av vapen och ammunition växte upp mot takåsen på den lilla tullstugan. Vid tullstationen fanns också representanter från civila myndigheter. Där fanns landsfiskal Sven Otto Wendel och en patrull från statspolisen i Karlstad och tullstationsföreståndare Anders Nordmark samt gränsuppsyningsmännen Birger Edvinsson, Josef Gruvborg och Vidar Heed. Arbetet med avväpningen pågick hela natten ända till klockan 5 på måndag morgon den 15 april. Då åkte löjtnant Nordanskog upp till gränsen för att få en överblick av läget. Först vid 11-tiden, den 17 april, körde den första tyska bilen fram till gränsen, där en kulspruta ställdes upp mitt på landsvägen.
Dagen innan, den 16 april, hade chefen I 2, överste Grevillius, tagit befälet över fältregementet I 2 från sin stabsplats på prästgården i Karlanda. Mobiliseringen hade avslutats och beredskapstiden i Värmland inletts.
Olle Nilsson
Källor till texten:
- Krigsarkivet (KrA). Värmlands regemente. Stabsavd. med regementsexp. (Ö). B II: vol. 38 a-b. E III: vol. 13.
- Krigsarkivet (KrA). Värmlands regemente. Stabsavd. med regementsexp. (H). E II: vol. 1. E III: vol. 1. E III: vol. 9,14. F I: vol. 2.
- Krigsarkivet (KrA). Värmlands regemente. Fältregemente och fältreg.staben. (Ö) B II: vol. 1.
- Krigsarkivet (KrA). Värmlands inskrivningsområde (Io2).
- Krigsarkivet (KrA). Karlstads försvarsområde. Staben (H). B I: vol. 1.
- Krigsarkivet (KrA). Beredskapsverket. Avdelning 11. F I vol. 4.
- Värmlandsarkiv (VA). Länsstyrelsen i Värmlands län (H). H E: vol. 1.
- Värmlandsarkiv (VA). Tullstationen och gränsposteringen i Hån. E 1: 14.
- Föreningsarkivet i Värmland (FA). Kamratföreningen 3. kompaniet I 2 1940.
Lyssna till Radio Värmlands intervju 1989 (Olle Nilsson) med Arne Bornehag, Sven Heijbel och Sten Hanes inför 50-årsminnet av mobiliseringen i Värmland 1940: