Platsen är Trossnäs fält och Värmlands regemente den 5 september 1891. Löjtnant Clas Almquist har varit gift med sin älskade Maria i två år. Han skriver: ”Älskade Liten! Jag kan ej låta denna dag gå förbi utan att tala litet vid min bästa vän. – Tack älskling, för dessa tvenne år, som skänkt mig så mycken lycka! Ja, hur är det möjligt, att det är två hela år sedan den dagen? Tiden har rusat i väg och det är ju så, när man är lycklig. – Måtte kommande år blifva lika ljusa för oss och måtte Gud alltid hålla sin skyddande hand öfver mina båda älsklingars hufvuden, det är min innersta bön”.
Han fortsätter: ”- Jag har idag tänkt så mycket på min hjärtevän, och jag vet också, att dina tankar med kärlek följt din gosse… Ja, Gud välsigne dig nu och alltid, Liten! Din gosse.”
När den 35-årige Clas skriver detta brev är han en mycket lycklig man tillsammans med hustrun Maria och den fyra månader gamla sonen Harry. Clas och Maria Almquist hade en omfattande brevväxling under många år. Den kärleksfulla tonen makarna emellan är ett genomgående kännetecken i alla brev. Eftersom Clas var yrkesmilitär var han så gott som alltid inkallad till tjänstgöring från april till september varje år. Det var sparsamt med permissioner även för officerare, så det kunde dröja flera månader mellan besöken hos familjen. Den enklaste lösningen för att kunna träffas, var när Clas tjänstgjorde vid regementet på Trossnäs, för då kunde Maria bo hos sin makes föräldrar på Älvenäs, och därifrån göra dagsutflykter och hälsa på dagtid och äta middag med Clas på officersmässen.
Clas Almquist föddes på Borgviks bruk den 28 maj 1856. Hans far August var bruksförvaltare och senare delägare i bruket. När Clas är 13 år köper fadern, egendomen Hjerpetan vid Norsälven. Den 27 oktober 1869 flyttar Hanna och August Almquist med sina fyra barn till Hjerpetan, som senare döps om av August till Älvenäs. Till det nya hemmet vid Norsälven kom det mycket ofta gäster. Kalas och bjudningar stod på dagsprogrammet och besöken av officerare likaså, från det närbelägna Trossnäs fält. Det var lätt för besökare att ta sig till Älvenäs, eftersom ångbåtstrafiken på Norsälven och på Vänern var omfattande vid den här tiden. Det var båtar som ”Amalia”, ”Edsvalla” och ”Wermlandsnäs” som trafikerade de här vattnen en stor del av året. Umgänget mellan gårdarna i trakten var intensivt och Hanna skriver i sin dagbok att läsecirklar och musik återkom regelbundet. Det var i den här miljön och bland de här människorna som Clas växte upp och formades. Tidigt i livet kom Clas att ägna sig åt studier. Efter att ha tagit studentexamen i Karlstad 1877, bedrev han studier i juridik vid Uppsala universitet under två år. Vid samma tid studerade han företagsekonomi och bokföring vid Frans Schartaus handelsinstitut i Stockholm. Det var kunskaper han tillägnade sig som skulle bli nyttiga att ha längre fram i livet, då han blev anlitad som revisor i landstinget och Wermlandsbanken och styrelseman i brandstodsbolaget och hypoteksföreningen.
Sommaren efter studentexamen skrev Clas in sig som officersvolontär vid Värmlands regemente på Trossnäs fält. Det låg naturligtvis nära till hands eftersom hans föräldrahem bara låg ett ”stenkast” från regementet. Dessutom hade han praktiskt taget växt upp bland officerare som så ofta besökt föräldrahemmet på Älvenäs. Sommaren 1878 genomgår Clas underofficersskolan på Trossnäs och på hösten samma år blir han antagen vid Krigsskolan Karlberg i Stockholm. Den 14 november 1879 utses Clas Almquist till underlöjtnant vid Värmlands regemente.
Men efter bara några år fortsätter Clas sin utbildningssatsning, först vid Gymnastiska centralinstitutet (GCI), där han under åren 1882 – 1883 utbildar sig till gymnastikdirektör. Redan under sin tid vid Krigsskolan har han bedrivit studier i ämnet topografi som han börjat intressera sig för allt mer. Det förde honom vid mitten av 1880-talet till Generalstabens topografiska avdelning, där han under en lång följd av år, sommartid, arbetade med den så kallade karteringen av Sverige, och upprättandet av det som då kallades Generalstabens karta över Sverige.
I slutet av 1880-talet träffar Clas sin blivande hustru, den drygt 20-åriga Maria Rhodin från Älgå bruk. Hon kommer att bli hans stora kärlek i livet. Maria är syster till en av Clas bästa vänner vid regementet, löjtnant Klas Rhodin. Den 5 september 1889 står bröllopet på Älgå, där Marias far drivit bruksrörelse. Det nygifta paret bosätter sig på egendomen Haga i Brunskog, som Clas arrenderade av morbrodern Adolf Unger. De kommande tre åren reser Clas inte lika mycket, utan tjänstgöringen inskränker sig till regementet på Trossnäs, vår, sommar och höst. Nu ska vi återkomma till brevväxlingen mellan Clas och Maria. Vi har kommit fram till sommaren 1893. Maria bor mestadels på Haga med sonen Harry 2 ½ år gammal, men ibland vistas hon i föräldrahemmet på Älgå eller hos Clas föräldrar på Älvenäs.
Clas skriver: Trossnäs fält 9 juni. ”Älskade vännen! Har idag fått ditt bref, för hvilket jag mycket tackar dig, tösen. Jag tycker allt, att gossen (Harry) såg klen ut, men doktor Ligner försäkrar fortfarande, att det ej är någon fara. Han kunde vid undersökningen ej upptäcka spår till inflammation eller dylikt. Kräkningarna hade intet att betyda – och det vill jag ock hoppas, i synnerhet som Klas R. haft bref hemifrån sitt, att det varit precis på samma sätt med Bertil, men antog Anna, att detta kom sig af de myckna godsakerna gossarna fick af farmor och mormor. Nu till en annan sak!
Lektor Dalmans i Karlstad vilja hyra på Haga från midsommar till slutet af augusti. Tycker du att vi skola hyra ut med möbler och servis (ej linne) samt bärbuskar och körsbärsträd? Dalman är son till kartografen och skall vara en mycket hygglig karl, men de lära hafva 4 barn. Om vi skola hyra ut, hade jag tänkt att begära 100 kr. 100 kr är ju ganska gott att hafva, men det har ju också sina betänkligheter med sig. Emellertid vill jag nu, att du är snäll och helt och hållet afgör denna fråga och svarar mig på måndag, så att jag på tisdag kan få svara Dalman, ty han har bråttom. I går var här militärbegrafning efter en beväring, som dött i lunginflammation och var denna ceremoni med regementsmusik och paradering mycket högtidlig.
I går afton var jag jemte Tisell, Ziegler och Hugo Falk bjuden på en fin supé på Trossnäs gård, der vi verkligen hade mycket trefligt. På söndagen äro Klas R, Carl Lindberg och jag bjudna till Lillerud och fara vi väl dit, om vi får permission. Jag har idag talat med doktor Ligner om Harry och ansåg han det ej vara någon risk alls att bada honom om qvällarna med 35 gradigt vatten liksom att tvätta honom om morgnar och qvällar på rygg och bröst.
Det var bra att potatisen är satt. Hafva vi någon gammal potatis qvar – om jag förmodar, att vi ha – så försök att afyttra den på ett eller annat sätt. Något kan man ju alltid få. Vilja ej Ungers köpa? Och nu farväl älskade min lilla tös! Gud välsigne dig och min egen rare lilla gosse. Många kyssar till min tös och min pys från din Clas.”
Trossnäs fält 15 juni. ”Tack för kärkomna brefvet idag! Jag skulle nu enligt löfte skrifva ett långt bref till min vän, men deraf blir nu intet, då vi idag fått främmande af pappa. Han kom vid 1-tiden och stannar qvar hos oss öfver vår middag (kl 6). Han sitter nu hos mig i skolan och helsar dig mycket. På middag hafva vi också jägarofficerare och den nya läkaren, Isak Häggmark. Igår hade vi utmarsch, stridsöfning m.m. till Elvenäs, där vi slogo läger vid Badviken, der manskapet fick bada (äfven vi) och koka sin mat. Vi officerare (utom Hederström) äta middag på Elvenäs och voro der fr. kl. 12 till 3, då vi gingo hem till Trossnäs efter en mycket angenäm dag. På qvällen hade vi inbjudit officersvolontärerna på punsch och senare var, liksom alla lördagsqvällar, bal i gymnastikhuset, der våra gossar svängde om med lif och lust, till klockan var ½ 12 på natten.
Och nu hinner jag ej mer för denna gång annat än tacka dig, älskling, för detta gångna år och af innerligaste hjerta önska dig, att det kommande måtte blifva ljusare än det förra. Framför allt önskar jag min vän att blifva frisk och kry igen, då blir din gosse äfven glad och kan glömma andra lifvets sorger och vedermödor. Ja, af innerligaste hjerta säger jag: Gud välsigne dig, älskling, och tack för all din kärlek! Din gosses varmaste tankar har du i rikaste mått. Jag har skickat ett litet paket med en liten födelsedagspresent och 1 kg drufvor. Hoppas att du får det i morgon och att drufvorna skola smaka dig väl! Och nu farväl, vännen min. Kyss min lilla gosse och helsa alla från din Clas.”
Trossnäs fält 23 juni. ”Älskade min vän! Hjertligt tack för dina 2 bref, af hvilka jag fick det första på fredag afton, det sista i dag på middagen. De vora båda af ganska lugnande beskaffenhet och det kunde jag och behöfva, ty jag har gått i en stor oro för min vän. Men att gossen alltid skall vara förkyld, är bra ledsamt. Han hostar ju dock icke? Jag har haft förfärligt mycket att göra dessa sista dagar med att inventera till fru Skärberg – servis, linne m.m. och ställa allt annat i ordning på officersmässen. Nu hafva vi dock allt i ordning och allt lofvar mycket gott. Hittilldags åtminstone äro vi synnerligen belåtna med fru Skärberg som hushållerska. Fröken Friberg kan ej nämnas på samma dag som hon. Så använda vi endast de tre rummen, som vetta åt verandan, der vi möblerat om, så att vi hafva afklädningsrummet till tidnings- och skrifrum, serveringsrummet till matsal och klubbrummet till förmak och klubbrum.
Torsten Leijonhielm och jag hafva idag hjelpts åt att möblera om. Nu i afton sitter jag bland mina skolgossar och läser innantill i vår trefliga lokal, öfningsalen i musikkasernen, der jag tillbringar 6 á 7 timmar om dagen. Jag undervisar i regel icke sjelf utan har som lärare en sergeant och en volontärkorpral och inspekterar endast sjelf. Det är således en lindrig tjenstgöring och jag skulle trifvas här utmärkt, blott jag hade min lilla flicka litet närmare och frisk. Tack för kortet af Harry till Klas. Han reser i morgon bittida till Karlsborg på 3 veckors kommendering, så att jag får väl skicka porträttet till Anna. Det var mycket tomt att skiljas från Klas, ty vi drogo så jemnt hela tiden. Klas har lofvat att gästa oss en längre tid på hösten, då vi skola fiska laxöring i Baksjön m.m.
I dag regnar och åskar det duktigt, hvilket var välgörande för den torra jorden. I går voro Ahlmark och jag bjudna på supé till Trossnäs gård. Det var Anderssons födelsedag. Der voro dock ej flera främmande än vi och doktor Örn. Ganska enkelt och trefligt. Och nu farväl min älskade vän! Gud signe dig och den lille älskade gossen! Jag skref allt några rader till dig i torsdags, men de kanske slarfvade på posten. Än en kyss! Din Clas.”
Trossnäs fält 27 juli. ”Älskade min lilla vän! Tack för brefvet med dagens post, vännen min! Jag är så glad öfver, att det låter så pass bra ifrån dig. Men jag längtar mycket efter mina älsklingar och har ännu ej uppgifvit hoppet att få se er här nere i sommar. Vi hafva verkligen mycket trefligt här och i synnerhet min tjenstgöring är mycket lindrig. Vi stiga upp kl. ½ 7, äta frukost kl. 7, sedan har jag två timmars läsning, skrifning eller dylikt, så ledigt ½ 10 – ½ 11, då mina gossar hafva gymnastik för Ahlmark, derpå öfningar till kl. ½ 1. Kl. 1 luncheon, kl 3 – 6 e.m. öfningar och kl. 6.15 middag, hvarefter vi äro lediga för dagen, hvilket ju är en mycket skön dagordning, om vi blott få behålla den. Ahlmark, Leijonhjelm och jag äro de som mest hålla ihop och Albert Uggla är också en synnerligen hygglig pojk. Han, Thorsten och jag voro i förrgår bjudna till jägarna, där vi hade ganska trefligt. I går afton spelade Ahlmark, L-m och Falk samt jag ett parti Whist. Tiden går ganska raskt och vi hafva på det hela taget angenämt. I morgon får vi visit af öfversten och lära dessa visiter hädanefter komma att upprepas 2 gånger i veckan. Detta är ju mindre lofvande, men vi skola väl hoppas det bästa. Från Elvenäs och Lillerud har jag ej hört något, sedan regementsmötet. Vore det ej bättre att låta Lindholm vaccinera gossen än en skollärare? Det blir nog kinkigt med honom, som är så stor. Men vi skola väl hoppas det bästa. Och nu farväl, älskade barnen mina! På söndag skall jag skrifva längre till dig. Gud signe dig, vännen min! Stora famnen till min gosse. Helsningar till mor och alla syskonen. Din egen Clas.”
Trossnäs fält 3 september. ”Min egen flicka! Tack för det kärkomna brefvet och de goda underrättelserna med dagens post. Här har varit mycket folk och festande sedan du reste. På torsdagen kom generalen och hans ordonnansofficer, baron Strömfelt, samt öfversten, majorerna Uggla och Söderhjelm och kapten Ziegler. Torsdag och fredag hade vi uppvisning och på fredagsmiddag festmiddag för ofvanstående med öfverste Lilliehöök, major Bratt, Huss och Danielsson. I går middag reste generalen och voro då våra sångare uppe och helsade honom med några sånger vid affärden, liksom allt manskapet var uppstäldt och bildade häck efter landsvägen. Generalen, mycket rörd, steg genast ur vagnen och gick utefter ledena, der han helsades med ljudliga hurrarop.
I går afton voro Leijonhielm och jag bjudna till jägarna, der vi hade måttligt roligt. I morgon skola vi ut på en manöver till Grums och ej komma igen förän på fredag qväll. På lördag eftermiddag reser jag till Elvenäs – jag måste det för mina skrifgöromål och stannar der till måndagsmorgon, då jag reser till Arvika och på aftonen till Elgå. Det skall allt bli så kärt att få se er igen, mina älskade barn! Torsdagen den 13, skall jag taga emot expeditionen af Lagerbjelke, så att jag får nog ej vara så många dagar på Elgå. Mamma var bra snäll, som vill låta oss få nytt golv i salen! Ja, på tisdagen kl. 2 går jag nog och traskar i landsvägsdammet, men du kan vara förvissad om, att jag ej ändå glömmer att tänka på min älskling. Kyss min gosse och helsa alla från din Clas.”
I några få minnesanteckningar från 1800-talets Trossnäs fält möter vi Clas Almquist i tjänsten. Det framgår tydligt att han var en omtyckt person i kamratkretsen. Han älskade mat och bakverk och skrev sina egna receptböcker. Fiske var en av hans stora fritidssysselsättningar, särskilt på äldre dagar. När kräftpremiären inleddes den 11 augusti ordnade Clas kräftskivor på Trossnäs var och varannan kväll. Han hade goda kontakter och fick kräftor levererade till sig varje dag.
I major Carl Kaijsers minnen ”Trossnäsanekdoter” från 1944 möter vi Clas Almquist i berättelsen om ”Häftstiftet i cykelringen”.
Major Kaijser berättar: ”Det var en vacker julidag, jag vill minnas sommaren 1900. Kompaniet skulle göra en fältmarsch till Ranviken vid Vänern, och där ha övningar i bivacktjänst samt sedan på aftonen marschera hem igen. Hela dagen var alltså anslagen till fälttjänst och detta ansågs vara ett stortag. Det hade talats om saken länge och alla gladde sig åt dagen, dock skulle lämpligt väder avvaktas.
Som kompanichef hos oss tjänstgjorde kapten Clas Almquist. Han var egentligen topograf och hade inte på många år gjort trupptjänst, men det här året var han kommenderad till beväringsmötet, för att inte alldeles komma bort från trupp. Samarbetet med kompanichefen var gott och vi tyckte om honom. Otränad som han var, oroade han sig nog en smula för den här marschen. ”Men ser ni pöjker, ja har ju förstås min cykel” – ”så ja klarer mej nog. Dä ska nog gå bra, för cykel ä ja van ve frå topografarbetet.”
Nu hade vi planerat att vid Vänern bjuda in underofficerarna och ville vara ensamma med dem. Och så tyckte vi förstås det var ”litet synd om honom för marschen” – vi klarade gott av saken själva. Alltnog – morgonen på den efterlängtade dagen bröt in med strålande solsken och kompaniet ställde upp kl 6.45 på morgonen. Kompanichefen, kapten Almquist, kom på sin cykel, direkt från kompaniexpeditionen, svängde elegant in i kompaniluckan, steg av och ropade på spelet: ”Karlsson – kom hit och tag cykeln, medan jag tar emot kompaniet”. Avlämning. ”Giv – akt!”, – ”God morgon kamrater” – och så till oss subalterner: ”Ä allt klart?” – ”Ja, kapten!” – ”Kompani högerom – marsch!” – ”Karlsson – ge mig cykeln när vi kommer upp på landsvägen.” Till landsvägen var det väl 200 m och när vi svängde in på den – i täten gick kapten – kom Karlsson springande med cykeln. Så tog kapten den, satte sig upp och sa till mig: ”Ja, Calle – nu tar ja cykeln, du som är älst (i tjänst) får före kompanit – jag far en bete i förväg”, – och sedan – just som han cyklade förbi mig kom det: ”Dä ä allt skönt, i alle fall, te ha en cykel!”
Vi hade marscherat ungefär en km, på väg mot Nor, just nått skogsbrynet vid ”prostens hage” – när jag, som jämte spelet gick i täten, fick se kapten stående vid vägkanten lutad över cykeln. När vi nalkades ropade han. ”Karlsson – kom hit: Ja begriper inte vad det här ä, cykeln bruker inte krångle, men nu har lufta gått ur bakringen. Du får pompe!” Karlsson pumpade och kapten stod bredvid, allt medan kompaniet marscherade förbi. Så blev det klart igen. Kapten cyklade om kompaniet och förbi mig framåt vägen och Karlsson kom springande och intog sin plats i täten. När vi marscherat ytterligare 1,5 km och nått vägkorset vid Nor, där vi skulle göra vår första rast, satt kapten där med sin cykel. Jag trodde förstås, att han ville kontrollera åtgärderna under rasten, men det var tydligen inte alls meningen, ty som vi kom fram, ropade han med bekymrad röst ånyo på Karlsson och sade: ”Ja begriper inte va de ä mä cykel idag – nu ha lufta gått ur bakringen igen: Karlsson – du får att se efter va dä ä – dä ble när jag kom te ävjebroa, å sen ha ja fått le cykel hit. Du får se efter noga å pompe igen”.
Ja – Karlsson han undersökte och så sa han: ”Ja – kapten ha åkt över ett häftstift, som sitter i bakringen – se här: ”Då for kapten upp: ”Ha ja åkt över ett häftstift – dä va då underlitt! – men förstås dä kunne ha hänt ve kompaniexpedition, för där uttaför slänger di allt möjlit. Men att häftstifte skulle ligge i vägen just för mej – dä va könstit. Å ingen solution ha ja me mej heller! ”
Och så, med en blick på oss subalterner som kommit fram: ”Jaa – dä ä inge anne å göre än te å vänne tebaka, för cykel släper ja inte mä mej te Vänern. Du Karlsson – får pompe, så åker ja tebaka så långt dä går, å sen ler ja cykel te Trossnäs. Å du Calle, får ta befäle över kompanit – ni pöjker klarer nog dagen utta mej.”
Ja – han for – faktiskt såg han rätt belåten ut – och vi marscherade. Men när vi gått en stund, kom Gustaf Löfgren fram till mig i täten och då sa jag: ”Hör du Gustaf det var väl i alla fall egendomligt, att han skulle köra över ett häftstift och just idag!” ”Egendomligt – svarade Gustaf och skrattade – ser du – det var jag som satte dit det!” Enligt major Kaijser misstänkte inte kompanichefen att man satt dit häftstiftet i däcket på cykeln, och de två underlöjtnanterna behöll hemligheten för sig själva.
När Clas gick i pension 1907 övertog han så småningom sina föräldrars egendom Årnäs i Brunskogs socken. Här bosatte han sig nu tillsammans med hustru Maria. ”Clas bästa tid i livet var efter pensionen”, mindes hans dotter Astrid på äldre dagar. På Astrids 90-årsdag 1985, berättade trubaduren och tonsättaren Gunnar Turesson, som var närmaste granne till Årnäs, att han ofta fiskade med major Almquist på 1920-talet. ”Majorn var den snällaste människa man kan tänka sig. Den enda gången jag hörde honom svära var när en gädda slet sig”, mindes Turesson. Clas största nöje var att fiska och han fick också avsluta sitt liv i sin eka under en fisketur på Värmeln den 21 juli 1931. Det var den plats han älskade mest i världen. Trots att Clas gjorde resor till bland annat Frankrike och Spanien med sin broder, arkitekten Bror Almquist, brukade han säga att, ”det spelar ingen roll vart man reser, det är ändå vackrast när man kommer hem till Värmeln och Årnäs.” När Clas Almquist begravdes i Brunskogs kyrka, sommaren 1931, placerade familjen en stor krans av vita näckrosor vid hans kista.
Olle Nilsson
Källor till texten:
- Värmlandsarkiv (VA):
- Bror Almquists efterlämnade handlingar. F II: 1 – 5.
- Clas och Maria Almquists brevsamling.
- Kaijser, Carl. Trossnäs fält i gamla tider. Karlstad 1944.
- Nordensvan, C.O. Värmlands regementes historia. Personalhistoria. Stockholm 1911.
