Det finns få historiska dokument som en bouppteckning, där man i detalj kan se och föreställa sig hur en människas hem sett ut från början av 1700-talet och framåt i tiden. Bouppteckningen är som ett tittskåp in i en förgången tid. Här finns alla föremål antecknade som en människa ägt under sitt liv, allt från guld och silver till spottkoppar och nattlinnen. Bouppteckningen är ett av våra äldsta historiska dokument som efter 300 år fortfarande idag upprättas.
Genom kravet på bouppteckningar i 1734 års lag börjar de juridiska arkiven att kraftigt utökas vid 1700-talets mitt. Bouppteckningarna upprättades ofta av nämndemän eller andra betrodda personer med anknytning till rättsinstanserna. Efter att ett dödsfall ägt rum gjordes en bouppteckning som sedan anmäldes, efter att den färdigställts, till härads- eller rådhusrätten för godkännande. Bouppteckningen innehöll inte bara ägodelar, utan också uppgifter om fastighetsinnehav, värdepapper, skulder och dödsbodelägare. Den största upplevelsen med att titta i bouppteckningar är nog ändå att se vad den avlidne ägde under sin levnad, och med hjälp av det försöka att dra slutsatser om hur en människas liv kan ha tett sig från 1700-talets början och fram tills idag.
För Värmlands del finns bouppteckningar bevarade från slutet av 1710-talet. Efter 1734 ökar förekomsten genom lagen från samma år. Under historiens gång har det naturligtvis försvunnit dylika handlingar av olika orsaker. När Karlstad brann ner till grunden 1865 försvann de flesta bouppteckningar för stadsförsamlingen, endast åren från 1849 till 1865 räddades. Däremot finns Karlstads härads bouppteckningar bevarade i obruten ordning från tidigt 1730-tal och framåt, vilket ändå ger oss en kunskap om hur det såg ut hemma hos människor omedelbart utanför Karlstads ”centrum”. Dessutom kan man se i bouppteckningarna att ägare av större gårdar runt Karlstad oftast också ägde en gård inne i stadsförsamlingen och bebodde den under den kalla årstiden.
Natten till den 1 oktober 1719 brann Karlstad ner till grunden. De långa krigen hade just avslutats och nu väntade Karlstadsborna på fred. Det tog drygt 10 år innan större delen av staden hade byggts upp. På 1730-talet hade läget stabiliserats och handel och hantverk utvecklats i full omfattning. Handeln inom stadens tullar hade borgerskapets köpmän monopol på, liksom hantverkarna på sin verksamhet. Året 1737 fanns i Karlstad 77 hantverkare etablerade, det berättar husförhörslängderna om. Handeln och hantverkets uppgång speglas naturligtvis inte minst i Karlstadsbornas matbord genom den ökade förekomsten av husgeråd av olika slag. I lite mer förmögna hem såsom hos adel, präster, borgare och storbönder åt man på tallrikar av tenn och blev serverad från fat av tenn. Tallrikarna och faten var av olika kvalité, vilket framgår av bouppteckningarna. De dyrbaraste betecknas i listorna som ”hamrade”, vilka var tillverkade av så kallat fyrstämplat ”engelskt” tenn, den högsta kvalitén. Det kallades ”engelskt tenn” för att de svenska tenngjutarna använde samma ros- och ängelstämplar som sina kollegor i England. Stop av tenn, avsedda att dricka och servera ur, finns också upptagna som inventarier under 1730-talet. Tennskålar med lock, som höll maten varm på bordet, verkar ha kommit först på 1730-talet, då de dyker upp i det värmländska bouppteckningsmaterialet. Det är ingen slump att det förekommer stora mängder tennföremål i hushållen vid den här tiden, vilket vi strax ska se.
Nu ska vi titta närmare på två bouppteckningar från 1700-talet med anknytning till området omkring Karlstad. I bouppteckningen efter fru Hedvig Eleonora Uggla (1694 – 1758) på Tittertan gård i Grava 1760, finns en servis av tenn upptagen innehållande 161 delar! I Karlstad etablerade sig tenngjutarmästare Lars Berg på Stora Herrgårdsgatan 1734. Han kom till Karlstad från Stockholm i precis rätt tid då efterfrågan var stor på framförallt fat, tallrikar och bestick av tenn. Hans totala produktion mellan åren 1734 och 1766 omfattade, enligt delvis det statliga Kontrollverkets beräkningar, omkring 100 000 föremål. Det visar den stora efterfrågan som då fortfarande fanns när det gällde tennet som bruksvara i hushållen. När Berg avlidit 1766 fick hans verksgesäll, Hans Hindrichsson, burskap i Karlstad som tenngjutare efter uppvisat mästarstycke. Efter sedvanlig gesällvandring antog han namnet Lagergren och öppnade verkstad i hörnet Hammarviksgatan – Salttorgsgatan (numera Åhléns varuhus). Lagergrens produktion mellan åren 1766 – 1801 (1808) uppgick till uppskattningsvis 60 000 föremål. Änkan fortsatte verkstaden till 1808. Efterfrågan på tenn som bruksföremål började att avta till förmån för porslinet.
Det är först en bit in på 1700-talet som porslinet börjar förekomma i bouppteckningarna. Då är det oftast fråga om det ”äkta” porslinet, det som importerades från Kina. Det förekommer även svensk så kallad fajans, med tunn glasyr, och längre fram under seklet introducerades flintgodsporslin från England. På Tittertan gård serverades maten vid högtidliga tillfällen på porslin. Förteckningen upptar ett och ett halvt dussin djupa tallrikar och samma antal av flata tallrikar, tillverkade vid porslinsfabriken Rörstrand i Stockholm, i bouppteckningarna kallat ”Stockholmsporslin”. Det förekommer också porslin från Kina hos fru Uggla på Tittertan gård, som till exempel chokladkoppar blå och vita samt tekoppar vita och röda och bruna och röda. Punschbålar, stora skålar av porslin, hörde till den tidens modevaror, vilka också finns representerade i listorna. Punsch framställdes av arrak som importerades från Java och dracks varm under 1700-talet. Även så kallade ”siölgkupper” blå och vita samt engelska blå och vita ”med guld uti”, finns med till ett antal av 6 styck. Sköljkoppar användes på bordet för att skölja fingrarna i under måltiden. På slutet av förteckningen över porslin hos fru Uggla, upptas en smörask med lock av blått och vitt porslin från Kina. Till festmåltiderna drack man vin ur vinglas med ”fötter”, som serverades ur karaffiner varav en var försedd med silverlock och kedja. Vidare förekommer slipade ölglas, brännvinsflaskor med tillhörande flaskfoder samt en stor mängd ”pouteljer”. Innehavet av glas på Tittertan gård får nog ändå betecknas som begränsat i jämförelse med bouppteckningar från liknande gårdar.
Glas är inte helt ovanligt i de tidiga bouppteckningarna från 1720- och 30-talen, men det förekommer i begränsad omfattning. Hushållsglas såsom buteljer och förvaringskärl tillverkades i kraftigt brunt och grönt glas. Även mindre fat och assietter är förfärdigat i grönt glas. Dricksglas synes ha varit ovanligt men finns upptaget i listorna i vissa hem. Det är säkert fråga om glas av enklare grön glasmassa, men även så kallat ”kredensglas”, såsom bägare och pokaler, finns det exempel på i ett flertal hem i Värmland. Till både vardag och fest brukades säkert mest dryckesbägare av antingen trä, horn eller tenn. I en del hem finns mängder av hushållsföremål av trä, som man hade tillstånd att tillverka på den egna gården. Man åt oftast med sked av horn eller trä. Kniven användes till att skära och dela maten med. Gaffeln började att brukas först på 1600-talet, men syns sällan i bouppteckningar från början av 1700-talet i Värmland. Skedar av silver ägdes främst av adeln, men började dyka upp även i borgar- och förmögna bondehem under 1700-talet. Senare under 1700-talet och långt fram i tiden åt man i de flesta hem med bestick tillverkade av järn med skaft av horn eller trä.
Vi ska nu hoppa lite framåt i tiden och titta på en bouppteckning upprättad 1798 efter doktorinnan Eva Lisa Spak, född Herveg, avliden den 10 juni 1797 på Kroppskärrs gård utanför Karlstad. Hon var hustru till prosten och teologie doktorn vid Karlstads gymnasium Olof Spak (1741 – 1806). Eva Lisa efterlämnade fyra barn; sönerna Nils och Cristopher och döttrarna Anna Lisa och Eva Lovisa.
I bouppteckningen efter fru Spak kan man detaljerat utläsa hur dukningen kunde se ut hos familjen vid festliga bjudningar och till vardags under senare delen av 1700-talet.
När det gäller tallrikar ägde även det här hemmet liksom många andra vid den här tiden, två dussin så kallade ”engelska” tallrikar av tenn, som sagt den högsta kvalitén. Familjen hade även en ansenlig samling av så kallat ”äkta” porslin, vilket alltså betyder att det är frågan om porslin från Kina, importerat av något av de europeiska ostindiska kompanierna. Det mesta hör till en teservis, men här finns också bland annat två tallrikar med dekor i blått och vitt. Till vardags verkar man ha brukat en servis av engelskt odekorerat vitt flintgodsporslin. Den bestod till största delen av sex dussin flata tallrikar. Dessutom finns också en servis med beteckningen ”Stockholmsporslin”. Det innebär, som tidigare nämnts, att det är frågan om inhemsk fajans vilket är ett poröst lergods överdraget med tennglasyr tillverkat vid Rörstrands eller Mariebergs porslinsfabriker i Stockholm. Det rör sig om några få uppläggningsfat, karotter och skålar. Det var en mycket ömtålig keramik som man nog inte använde som mattallrik i första hand eller också har de sköra tallrikarna gått sönder.
När det gäller matbestick är inte alltid bouppteckningarna helt tydliga. I materialet efter fru Spak framgår att bordsbesticken är av olika sort och material. Där finns ett dussin ”räfflade” matskedar av silver medan de övriga besticken inskränker sig till 20 bordsknivar av järn med benskaft samt 6 bordsgafflar, också de av järn med svärtade träskaft.
Te var en populär dryck bland de förmögnare i Sverige vid 1700-talets slut. Det märks inte minst i bouppteckningen efter fru Spak. Sedan 1730-talet hade allt fler svenskar fått nöjet att smaka på te när de svenska ostindiefararna återvände från Kina med te och andra lyxvaror. I det spakska hemmet på Kroppskärr finns en ansenlig mängd föremål som säkert användes när man bjöd hem vänner och bekanta på te. I bouppteckningen finns upptagen en ganska så komplett servis för te av kinesisk keramik. Det finns tre olika sorters tekannor; en större ”brokig”, en liten blå och vit samt en brun av ”Terra Sigillata”. Den sistnämnda är en oglaserad kanna av kinesiskt stengods, av européerna kallad ”buccaro”.
Vidare har man 12 par tekoppar som betecknas som ”brokiga”, 9 par av ”annan” målning samt 11 par blå och vita. Servisen kompletteras av 1 spillkum med fat, ”brokig”, som användes för överblivna teblad, samt 2 gräddkannor, 1 ”brokig” och 1 blå och vit. Man kan förmoda att med ”brokig” avses en sorts kinesisk keramik som brukar kallas Imari och som är bemålad med blå, röd och guldfärgad dekor. Vad som pekar mot det är att vid utgrävningar i kvarteren Mercurius och Druvan i Karlstad är en del av mängden fynd just tegods från Kina utfört i imaristil. I den engelska flintgodsservisen anger bouppteckningen att det finns en tedosa med dekor av ”touche”, för förvaring av teblad.
I förteckningen över silvret nämns 11 teskedar med sockertång och i servisen av tenn finns också en tekanna. I uppteckningen av kopparföremål finns 3 större tepannor och 1 liten. Dessa användes för servering av hett vatten i tekannorna. Bland silvret finns också förtecknat paret sockerskålar med lock samt två dryckesbägare. I familjen Spaks möblemang kan man också spåra teets inflytande i interiören på Kroppkärr. I förteckningen finns 2 målade tebord samt en lackerad ”thetafla”, en bricka för servering av te, kanske bemålad med ett orientaliskt motiv i form av ett kinesiskt klipplandskap eller flodlandskap. För förvaring av det dyrbara sockret har man två skrin, ett av mahogny och ett av ”mazur”, det senare tillverkat av masurbjörk.
Familjen Spak ägde ett stort möblemang vid fruns död 1797. Nu innehade familjen inte bara Kroppkärr utan också en fastighet på Kungsgatan i Karlstad, som säkert var möblerad med en del av det som tas upp i bouppteckningen. Man har skäl att förmoda detta, eftersom antalet sittmöbler, inklusive soffor, uppgick till 69 i antal! De flesta av stolarna är bemålade gröna, bruna, vita och gula och klädda med blå lärft, grönt kläde samt blå och vitrutig lärft. Det är, med tanke på tygets mönster, troligtvis fråga om stolar i gustaviansk stil som var moderna vid den här tiden. Familjen har även 6 fåtöljer klädda med blå och vitrutig lärft samt 2 klädda med schagg. Dessutom fanns olika sorters sittmöbler i husets köksregioner.
Byrån var en möbel av betydelse och en statussymbol i de flesta hem förr i tiden. Familjen Spak ägde ett antal byråer. Den förstnämnda var av mahogny och försedd med marmorskiva ovanpå. Det anges också i bouppteckningen att den är nyinköpt. Det torde vara fråga om en byrå med tre lådor i tidens mode, den gustavianska stilen, tillverkad av en möbelsnickare inom sitt skrå eller hallrätt i någon stad, kanske Karlstad. I hemmet fanns dessutom en byrå av alm, som betecknas som ”gammal”, samt en så kallad ”gammalmodig” byrå av valnötsträ. Den sistnämnda torde härröra från något äldre tid, kanske i barockstil från mitten av 1700-talet, då valnöt användes i stor utsträckning. Den sistnämnda i raden av byråer är en målad skrivbyrå. Skrivbyråerna ändrades inte så mycket i utseende från 1600-talet till början av 1900-talet. Eftersom den är målad och inte fanerad i ädelträ, anses den vara av något lägre kvalité och värderas inte lika högt som en fanerad byrå.
När det gäller belysningen hos familjen Spak kan man undersöka antalet ljuskällor som finns upptagna i bouppteckningen. Sammanlagt finns i bostaden 15 ljushållare, de flesta ljusstakar med ett ljus. Huvuddelen var tillverkade av mässing och tenn, det vanligaste materialet för ljusstakar i förmögnare hem. Bland möblemanget finns förtecknat 2 försilvrade så kallade ”ljusarmar”. De var avsedda att sitta på väggen och hade säkert ett flertal ljushållare. När vi kommer in på 1800-talets bouppteckningar kan man konstatera att te- kaffe- och matserviser i förmögnare hem i staden blir till antalet delar allt mer omfattande. Den varaktiga freden efter 1814 och den begynnande industrialiseringen leder till att mängden hushålls- och bruksföremål ökar i många hem. Jag ska som avslutning på den här artikeln beskriva, med hjälp av bouppteckningar som underlag och lite romantisering, hur en salong i ett hem i centrala Karlstad kunde se ut vid tiden då vi närmar oss den stora stadsbranden 1865.
Vi kommer in i salongen i ett borgarhem i Karlstad före branden 1865. De stora fönstren med ansenliga gardinuppsättningar vetter mot Kungsgatan. Rummen ligger i fil. Det är salongen, matsalen, förmaket och sovrummet. Mot baktomten ligger domestikrum och köksregioner. Tittar man ut genom fönstren ser man Stora Torget med det pampiga rådhuset av sten från 1750-talet och landshövdingens residens som ligger snett mittemot varandra. Salongen är möblerad med flera sittgrupper bestående av soffor, stolar och fåtöljer runt små bord i olika former. Golvet är lagt med breda plankor av furu och på några ställen ligger maskinvävda mattor med orientaliska mönster. Mitt i rummet hänger en venetiansk takarmatur av glas. I de flesta hem i Karlstad har man gasbelysning sedan 1862. Vid den här tiden brinner lite drygt 400 gaslågor i Karlstadsbornas hus. Fotogenlampor har börjat användas, men det är mest levande ljus och oljelampor som brukas. Tapeterna i salongen är svagt randiga med medaljongmotiv i mörkgröna nyanser. Mitt på den inre långväggen står en kakelugn som är den enda värmekällan i rummet.
De flesta möblerna i salongen är utförda i nyrokokostil som blev modern i Sverige på 1840-talet. En del av sittmöblerna är klädda i röd sidendamast och andra i korsstygnsbroderat tyg. Nyrokokostilens möbler har mjuka stoppningar med dekor av tofsar och sidenfransar. Under sommaren är möblerna försedda med vita och randiga tygöverdrag för att skydda dem mot solljuset. De flesta av sittmöblerna i salongen är tillverkade av mahogny eller valnöt. Framför några av stolarna är fotpallar placerade för att skydda mot golvdraget under vintern. Pelarborden har konturerade skivor i nyrokokostil och är utförda i mahogny eller i betsad björk. Kortspel var ett vanligt nöje som avslöjar sig i ett spelbord med svängbar skiva och med utrymme för spelattiraljer i en låda under bordsskivan. På ett par av borden ligger små album med porträttfotografier. Fotografer som Fredrik Renard, Bernard Hallberg och Laura Larsson är vid den här tiden verksamma i Karlstad med just porträttfotografi.
Nu har det dukats fram kaffe till frun i huset. Kaffekoppen med blå och vit dekor i det populära mönstret Willow tillverkas vid Rörstrand sedan länge. Motivet bygger på en kinesisk saga som målades för första gången i England i slutet av 1700-talet. På 1850-talet slog pressglaset igenom i Sverige. Den nya gjuttekniken gjorde det möjligt att tillverka billigt glas i stor skala och till ett rimligt pris. Den kaskformade gräddkannan av glas har fortfarande drag av empiren som dröjer sig kvar genom hela 1800-talet.
Ljusstakar används fortfarande i stor utsträckning, trots att man fått gasljus. Klockljusstakarna av tenn i empirstil, från början av 1800-talet, tillverkas fortfarande vid den här tiden, men det är ljusstakar i nyrokokostil som dominerar. Ljussaxen ligger på plats för att man ska kunna snoppa av de osande vaxljusen. På bordet står också den gamla serveringskannan av tenn som håller kaffet varmt länge. Duken på bordet är vävd i fint linnetyg med knypplade spetsar och hålbroderier.
Bouppteckningen är ett intressant dokument om man vill komma en människa nära som levt för mycket länge sedan. Att studera en bouppteckning är som att lägga ett pussel. När man har fått ihop alla delarna till en helhet och tolkat varje föremåls ursprung och funktion, börjar så småningom ett liv träda fram som kanske levts för över tre hundra år sedan.
Olle Nilsson
Källor till texten:
Värmlandsarkiv (VA):
- Karlstads Magistrat och Rådhusrätt. F II: 1 – 3.
- Karlstads Häradsrätt. F II: 1 – 2.
- Färnebo Häradsrätt. F II: 1 – 4.
- Jösse Häradsrätt. F II: 1.
- Grums Häradsrätt. F II: 1.