Det är nu mer än 100 år sedan rösträtt för både kvinnor och män tillämpades för första gången i valen till riksdagen. Vägen dit hade varit lång och kantad med motgångar och bakslag. Tanken på ökad jämlikhet och frihet i samhället, hade varit ett tydligt mål för många människor i Europa efter franska revolutionen. I Sverige det var folkrörelsernas enträgna bildningsarbete runt om i landet under 1800-talet, som skapade förutsättningar för demokratins genombrott i början av 1900-talet.
I början av 1800-talet började motståndet mot alkoholen att organiseras i Sverige. Den höga alkoholkonsumtionen i landet ledde till fattigdom och stora kostnader för samhället. På 1840-talet bildades de första nykterhetsföreningarna i Sverige med uppgift att sänka konsumtionen av alkohol. Vid den tiden hade nykterhetsrörelsen omkring 100 000 medlemmar i landet. På 1850-talet skärptes brännvinslagstiftningen och 1860 avskaffades den så kallade husbehovsbränningen helt. I USA hade nykterhetsrörelsen ett starkt fäste i den så kallade Godtemplarorden (Independent Order of Good Templars – IOGT). Den kom till Sverige 1879, då den första logen bildades i Göteborg. Redan i februari 1880 fanns tio arbetande loger i landet.
I Värmland fick Godtemplarorden fotfäste i Kristinehamn där IOGT-logennummer 41 Drottning Kristina bildades den 10 september 1881. Initiativtagare till denna loge och Värmlands förste godtemplare var cigarrfabrikör Gustav Wilhelm Nyqvist (1848 – 1930). I ett av de första mötena den 23 oktober kan man läsa i protokollet, att alla medlemmar skulle benämnas lika i god demokratisk ordning, de manliga som broder och de kvinnliga som syster. Medlemmarnas antal ökade snabbt och redan 1896 kunde logen Drottning Kristina räkna över 220 personer.
Parallellt med nykterhetsrörelsen växte en religiös väckelse fram i landet. Det började som en enskild angelägenhet runt om i stugorna, men utvecklade sig till en rörelse och ett ifrågasättande av den etablerade kyrkan. Väckelserörelsens folk, som kallades ”läsare”, var anhängare av en personlig gudsupplevelse som innebar ett mera självständigt sätt att förhålla sig till de bibliska texterna. Man ansåg att Sverige vid början av 1800-talet befann sig i ett ”andligt mörker”, där ”okunnighet om Gud”, vidskepelse och dryckenskap var utbredd i alla samhällsklasser. Kaptenen och memoarförfattaren Henrik Lilljebjörn (1797 – 1875) beskrev ett Värmland där man trodde att tomtegubbar och nissar gick omkring i stall och lador och beredde lycka eller olycka och att det fanns häxor som stod i förbindelse med onda makter som de använde i sin tjänst. Sjukdomar försökte man bota genom diverse trolldomskonster och gästabuden var så våldsamma att folk gick dit med fara för sitt liv. Biskop Johan Jacob Hedrén säger i avslutningstalet vid prästmötet i Karlstad den 2 september 1831, att spritmissbruket genomsyrar hela samhället. ”O, det är en bedrövelse att tänka, mine bröder, huru det kunnat framtränga till själva altarets tjänare”.
På 1850-talet stod striden hård mellan religionsfrihet och statskyrkans monopol på religion. Den 28 oktober 1858 upphävdes till slut konventikelplakatet, vilket hade inneburit att det inte fick hållas bönemöten i andra lokaler än kyrkans. Förbudet hade slagit hårt mot väckelserörelsen och lett till den första stora emigrationsvågen till Nordamerika under 1840- och 1850-talen. Några år senare infördes dissidenterlagarna, som innebar att svenskar hade rätt att lämna Svenska kyrkan under förutsättning att de gick in i ett annat samfund som godkänts av staten. En av de första missionsföreningarna i väckelsens anda, som bildades i Värmland, var den nyevangeliska frikyrkan Värmlands Ansgariiförening, som höll sitt första möte i Brunskog den 5 mars 1865. I det första årets verksamhetsberättelse framgår att idén med att missionera redan var spridd över hela Värmland. Under det första verksamhetsåret anslöt sig alla 25 föreningar som bildats i Värmland från 1857 och framåt. Missionsföreningarna hade tidigt omfattande barnverksamhet. Redan på 1850-talet fanns barnhem i Sunne, Karlskoga och Brunskog som tog hand om ”värnlösa” barn, uppfostrade dem och gav dem skolundervisning. Då kommunerna övertog denna verksamhet lades missionsföreningarnas barnhem ner under 1870-talet. Söndagsskolor kom också till stånd på 1850-talet, vilket under åren utvecklades i stor omfattning långt fram i våra dagar.
Bildandet av flertalet nykterhetsloger i Värmland på 1880-talet ledde till att man så småningom gick samman i IOGT Värmlands distriktsloge den 29 december 1888. Den förste distriktstemplaren i Värmlandsdistriktet blev Anders Henrik Göthberg (1860 – 1954) från Munkfors. Göthberg arbetade som verkmästare vid Munkfors bruk och var aktiv inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Mellan åren 1894 och 1902 var han ledamot av riksdagens andra kammare. Göthberg var liberal politiker. Han var också med bland signatärerna till uppropet att bilda Frisinnade landsföreningen 1902, föregångare till dagens Liberalerna. Efter 10 år uppgick medlemsantalet i Värmlands distriktsloge till 4 600 personer och logernas antal i Värmland till 108.
En av de största drivkrafterna i värmländsk nykterhetsrörelse vid slutet av 1800-talet var Harald Wadman (1858 – 1929) från Molkom. Wadman hade flertalet offentliga uppdrag i Nyed samt undervisade en tid i ritning vid folkhögskolan i Molkom. På hans initiativ anordnade distriktslogen populärvetenskapliga kurser runt om i Värmland, man spred logens skrifter, upprättade vandringsbibliotek och genomförde studiecirklar. Wadman var också skapare av Glimten, Värmlands distriktsorgan, som kom ut första gången 1903. De värmländska ungdomsmötena var en satsning av Harald Wadman som lockade tusentals ungdomar under midsommarhelgerna. De tidigare nykterhetsfesterna blev nu mera allmänt kulturellt betonade. Wadman lyckades engagera några av våra största författare att tala på ungdomsmötena. Till exempel deltog Nobelpristagarna i litteratur Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam och den norske skalden Björnstjerne Björnson. I Värmland pågick ungdomsmötena under 41 år, fram till 1947, längst i hela landet.
Redan på 1890-talet började Värmlands distriktsloge organisera föreläsnings- och studieverksamhet i syfte att informera om alkoholens inverkan på människan. Fördelningen av manliga och kvinnliga medlemmar har varierat ganska mycket genom åren. Under Godtemplarordens första år dominerades medlemslistorna av män, vilket kan ha berott på att organisationen då hade som inriktning att rädda spritmissbrukare. Först efter den kvinnliga rösträttens införande 1921 ökade de kvinnliga medlemmarna avsevärt i antal, och 1924 var fördelningen mellan män och kvinnor i det närmaste lika.
Godtemplarna hade också tidigt som ambition att bilda sina medlemmar och lära dem att tala för sin sak. Genom att starta studiekurser och aftonskolor i slutet på 1890-talet, tog flera loger i Värmland första steget till den senare så omfattande studiecirkelverksamheten.
Genom logernas och distriktets initiativ bildades på flera platser inom Värmlands distrikt särskilda föreläsningsföreningar. Fram till omkring 1900 var godtemplarnas föreläsningar de enda föreläsningar som hölls på den värmländska landsbygden. Några år efter sekelskiftet 1900 startade distriktslogen ambulerande folkhögskolekurser. Kommunerna beviljade anslag för att kurserna skulle kunna genomföras. Kostnaderna för lärarnas resor var stora. Vissa lärare höll sina kurser kostnadsfritt. Den första kursen hölls 1906 i Dalby hos logen Branäs. Fem kurser genomfördes 1908 i Hagfors, Bofors, Degerfors, Arvika och Säffle. Ledare för kursen i Dalby och huvudföreläsare var rektorn för den 1905 nystartade Säffle folkhögskola Valdemar Dahlgren (1881 – 1958). Skolan flyttades senare till Arvika och benämndes Västra Värmlands folkhögskola. Skolan flyttades vidare till Ingesund 1926, där den finns idag. Dahlgren var också skapare av en folkbildningstradition inom musiken. Valdemar Dahlgren räknas till en av de stora kulturbärarna inom godtemplarrörelsen, med tusentals föredrag och föreläsningar som han hållit vid godtemplarnas kurser, cirklar och ungdomsmöten.
Nykterhetsrörelsen blev för många en skola i demokrati där man bereddes möjlighet att lära sig demokrati som arbetssätt i föreningsmiljö. På våren 1903 bildades de två första studiecirklarna i Karlstad av dåvarande läroverksadjunkten Oscar Olsson (1877 – 1950). Han kallade den nya logen för ”Arbetaren”, ett namn som tydde på att han tänkte samla de politiskt radikala godtemplarna. Olsson brukar kallas den svenska studiecirkelidéns upphovsman. Oscar Olsson var också aktiv inom skolpolitiken på riksnivå. För övrigt var han en tidig förespråkare för nioårig skolgång och internationellt var han ledamot av världens äldsta organisation för vuxenutbildning i London. Två av hans elever blev senare kända folkbildare och skribenter, nämligen Wenzel Björkhagen (1885 – 1926) och Jalmar Furuskog (1887 – 1951). Björkhagen arbetade bland annat som kulturredaktör för Karlstads-Tidningen åren 1913 – 1925. Furuskog började som lärare redan 1907 vid den nystartade folkhögskolan i Säffle. Så småningom fortsatte han sin lärargärning och folkbildningsarbete som rektor vid läroverket i Filipstad. Furuskog lämnade efter sig en stor mängd tryckta arbeten med kulturgeografiskt innehåll och pedagogisk inriktning.
Bildandet av studiecirklar i Karlstad kom att följas av flertalet över hela Värmland, och redan 1906 kunde cirklarna räknas till ett antal av 22. För att bildningsverksamheten skulle slå rot och fortleva skapades även studiecirkelbibliotek. Som mest fanns omkring 150 bibliotek runt om i Värmlands godtemplarloger.
Nykterhetsrörelsen och väckelsesträvandena i Sverige var båda förutsättningar för demokratins framväxt under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. För nykterhetsvännerna handlade det inte bara om att ta avstånd från alkoholen, utan man ansåg att det var en helt nödvändig del av demokratiseringssträvandena.
Väckelserörelsen bidrog till demokratin genom att kämpa för religionsfrihet och för ett hävdande av den enskilda människans självständiga förhållande till de bibliska texterna. Både nykterhets- och väckelserörelserna var också viktiga förebilder när arbetarrörelsen började att formeras, inte minst när det gällde organisation och mötesteknik. De utövade dessutom ett stort inflytande i arbetarrörelsens led, vilket säkert bidrog till att den rörelsen inte utvecklades i revolutionär riktning. Nykterhetsrörelsen arbetade också målmedvetet för att påskynda den demokratiska utvecklingen, genom att få sina medlemmar invalda i de allt mäktigare politiska partiapparaterna i början av 1900-talet.
Vid andrakammarvalet till riksdagen 1911, när flertalet män i Sverige var röstberättigade för första gången, bestod kammarens ledamöter av två tredjedelar organiserade nykterhetsmän och en fjärdedel som var frikyrkligt organiserade.
När skräddargesällen och den blivande värmlänningen Carl Forsell (1817 –1888) kom till Paris i början av 1840-talet, fick han i en rökig cafélokal för första gången stifta bekantskap med den socialistiska ideologin. Forsell blev övertygad om det han hörde och det han fick lära sig. När han återvände till Stockholm 1846 träffade han andra hantverkare som hade liknande idéer. Här var han med om att 1847 bilda det Skandinaviska Sällskapet som hade som mål att sprida kännedom om de socialistiska och kommunistiska lärorna.
När Stockholm fick känna på efterdyningarna av 1848 års revolution som omskakat Europas huvudstäder, fann Forsell för gott att lämna den politiska hetluften i Stockholm och flytta till Karlstad för att i stället ägna sig åt sin borgerliga karriär. I Karlstad startade han ett skrädderi, men ändrade yrkesbana 1855 och blev ägare av ett tryckeri och en egen tidning, Nya Wermlands-Posten. Tidningen hade en radikal inriktning och förde fram kritik av den nyandliga väckelserörelsen, varför upplagan sjönk drastiskt till endast 31 exemplar. Efter en tid överlämnade Forsell tidningen till sonen Albin som startade om företaget på hösten 1879 under namnet Karlstads Tidning.
Carl Forsells insats för arbetarrörelsen i Värmland var den radikala skrivtradition han skapade med sin tidning. Den lade grunden till Karlstads-Tidningen och redaktör Mauritz Hellberg (1859 – 1947) som talesman för den arbetande klassen i Värmland, innan något tidningsorgan för arbetarrörelsen fanns här i länet.
Under 1800-talet utvecklade sig Värmland till ett överbefolkat landskap där största delen av invånarna levde av jordbruk. Det ledde till att hemmanen klövs och gårdarna blev allt mindre, vilket i sin tur förde med sig brist på jord och överflöd på arbetskraft. I mitten av 1800-talet rationaliserades det värmländska bergsbruket när nya produktionsmetoder infördes, vilket ledde till uppförandet av större bruksenheter, såsom Munkfors, Nykroppa och Storfors. ”Bruksdöden” var ett faktum på 1860-talet. Industrialiseringen kom sent till Värmland vilket innebar att värmländska jordarbetare fick ge sig ut på arbetsvandringar till Norrland eller emigrera till Amerika för att få arbete. Liberalernas arbete för individens fri- och rättigheter och deras kamp mot det svenska ståndssamhället resulterade i författningsreformen av 1866, som gav medelklassen politiskt inflytande, men lämnade de arbetande klasserna helt utanför. Den liberala reformen om utökad näringsfrihet 1864, gav heller inte arbetarna någon jämbördighet gentemot arbetsgivarna. I det överbefolkade och föga industrialiserade Sverige kunde inte de oorganiserade arbetarna göra sig gällande gentemot fabriks- och bolagsägarna.
I Persberg omorganiserades det gamla gruvbolaget 1865 till ett aktiebolag, som var en ny form av industriellt ägande. I juni 1869 meddelade bolagsstämman att de ekonomiska problem som företaget drabbats av innebar att man var tvungen att göra besparingar. Den gamla legostadgan av 1664, som reglerade att arbetsgivare skulle erbjuda arbetstagare en årstjänst, frångicks, och i stället erbjöds arbetarna så kallade ”fria kontrakt”. Gruvarbetarna i Persberg vägrade att gå med på den nya ordningen. Den 17 augusti och de kommande dagarna lades arbetet ner vid gruvorna tills hela styrkan på 400 man gått ut i strejk.
I ett tal till arbetarna påminde styrelseordförande Jakob Fredrik Geijer om vilka skyldigheter legostadgan föreskrev och hotade med att sätta in militär. Telegram avgick till landshövding Ekström med begäran att sätta in en avdelning ur Värmlands regemente för att tvinga arbetarna tillbaka i tjänst. Med militären på plats gick konflikten in i ett dödläge. Efter några dagar uppmanade landshövdingen bolagsstyrelsen att ingå en kompromiss med arbetarna, som innebar att det infördes en uppsägningstid på sex månader och samma lön under ett år. De nya villkoren godtogs av gruvarbetarna.
Persbergsstrejken var den första stora arbetsnedläggelsen i Värmland i modern tid. Det skulle dröja många år innan arbetarna bildade egna föreningar och kunde förhandla på någorlunda lika villkor om lön och arbetstid.
I Värmland bildades under 1870- och 1880-talen ett antal arbetarföreningar med syfte att höja arbetarklassen andligt och materiellt. Var organisationerna hade sin ideologiska hemvist varierade i hög grad. I Kristinehamns arbetarförening, som bildades 1871, lutade man mest åt det konservativa hållet, medan föreningen i Munkfors hade inslag av väckelsekristendom. När den brännande frågan om rösträtt togs upp i den nybildade Kristinehamns arbetarförening i december 1871, tillrättavisade ordföranden, läroverkslärare K A Grundel, arbetarna för deras ständiga krav på rösträtt. Arbetarföreningarna dominerades inte av ”vanligt arbetsfolk”, utan av, som arbetare uttryckte det, ”personer med mera vetande”, såsom handlare och mästare inom olika organisationer och hantverk.
I början av 1890-talet syntes fortfarande inga spår av arbetarrörelsen på den värmländska landsbygden. De arbetare som var engagerade i en förändring av levnadsvillkoren var aktiva inom nykterhetsrörelsen, rösträttsföreningar och i olika frikyrkoförsamlingar. Vid mitten av decenniet bildades de första fackföreningarna i Värmland, men då av hantverkarna i städerna. Den stora och växande industriarbetarklassen, på den värmländska landsbygden, började också snart få stöd efter att den unga socialdemokratiska rörelsen fått fotfäste runt om i landet. Arbetarrörelsens genombrott i Värmland brukar sammankopplas med den starka industriella tillväxten här i länet omkring sekelskiftet 1900.
De värmländska bruksägarna var välinformerade om den expanderande fackföreningsrörelsen runt om i Sverige. Vid de många järnbruken i östra Värmland lyste fortfarande frånvaron av Svenska Järn- och Metallarbetarförbundets folk. Först efter att förbundet genomfört förhandlingar med Verkstadsföreningen, som resulterade i ett landsomfattande kollektivavtal 1905, ökade intresset för järnbruksarbetarna hos förbundsstyrelsen. Bakgrunden till den ökade medvetenheten hos industriarbetarklassen finns att söka längre tillbaka i tiden. När den så kallade ”bruksdöden” slog till under 1860-talet ombildades Storfors bruk till ett aktiebolag. Driften rationaliserades när mindre hyttor lades ned till förmån för större enheter såsom Nykroppa och Storfors. En ny tid var i antågande. Arbetsstyrkan vid bruken utökades, vilket ledde till trångboddhet och misär. Arbetstiden kunde som mest uppgå till 72 timmar i veckan. Avlöningsförhållandena ansågs otillfredsställande och den personliga friheten var begränsad. Disponent vid Storfors bruk 1906, året då en av de första fackföreningarna för industriarbetare bildades, var bergsingenjören August Herlenius (1861 – 1930).
Söndagen den 13 maj 1906 samlades en del storforsarbetare i en skogsglänta vid landsvägen för att bilda fackföreningen. De antecknade sina namn på listor som sedan cirkulerade på bruket under en veckas tid. Nästa söndag, den 20 maj, samlades de 88 arbetare som antecknat sina namn på listorna vid Fallhagsladan, för att bilda avdelning 147 av Svenska Järn- och Metallarbetarförbundet. Dess förste ordförande var godtemplaren Johan Ståhlberg (1875 – 1946) från Lesjöfors. Han var skolad i nykterhetsrörelsen och var väl förtrogen med föreningsarbete i olika former. Avdelningens första möte efter bildandet hölls den 27 maj. Den av arbetstagarna så eftersträvade Föreningsrätten, rätten att tillhöra en organisation och arbeta för den, reglerades först 1906 genom kollektivavtal mellan Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) och Landsorganisationen (LO) i den så kallade Decemberöverenskommelsen.
Mötet den 27 maj beslutade att en kommitté skulle tillsättas för att utarbeta ett förslag till disponent Herlenius om justerade arbetstider på helgdagar. Kommittén rapporterade senare, att frågan varit föremål för behandling med arbetsgivaren, men att ingen ändring av arbetstiden beviljats. I en skrivelse av den 2 september till disponent Herlenius, skriver fackföreningen, att med 72 timmars arbetstid för skiftarbetarna ”blir arbetarnas lif ett ständigt enahande”. Man skriver vidare:
”Ty helt naturligt skulle arbetet gå lättare om arbetaren finge tid till tillräcklig hvila och tillfälle till någon omväxling, så att icke lifvet ständigt behöfde te sig som om arbetaren skulle ha till enbar uppgift här i lifvet att arbeta, äta och sofva.”
De kommande två åren pågick ett ständigt förhandlande om arbetstids- och löneavtal mellan fackföreningen och bruksledningen. Den 13 juni 1907 träffades en överenskommelse om att arbetstiden sänktes till 65 timmar i veckan för skiftarbetare och 58 timmar i veckan för dagarbetare. En stor dag i den nya föreningens historia var när man invigde sin nya fana på mötet den 4 maj 1907. Så kom 1909. Storstrejken inleddes den 4 augusti och pågick ungefär en månad, på vissa ställen längre. Strejken hade föregåtts av en period av lågkonjunktur som satte många företag under press. SAF krävde lönesänkningar och för att få igenom sina krav lockoutades vid juli månads slut 80 000 arbetare. LO svarade med storstrejk där omkring 300 000 arbetare deltog. Vid ett fackföreningsmöte i Storfors den 31 juli upplästes cirkulär n:r 8 från förbundsstyrelsen i Stockholm, där det meddelades att storstrejk var proklamerad från den 4 augusti.
Det hade bara gått drygt ett par veckor in i augusti 1909, då det stod klart att arbetarrörelsen var på väg mot ett stort nederlag. Regeringen vägrade att medla. Strejkkassorna började att sina och LO bestämde att arbetarna skulle börja att gå tillbaka till sina arbetsplatser. Många arbetsledare avskedades och andra vräktes från sina bostäder. Ordföranden för avdelning 147 i Storfors, Johan Ståhlberg, avskedades och många arbetare i Storfors drevs i landsflykt till Amerika för att få arbete. I Hagfors och Munkfors bildades särskilda emigrationsfonder ur vilka de som var värst drabbade kunde få ett stöd till sin Amerikaresa.
Men en viktig förändring i rösträttsfrågan kommer under 1909, när regeringen Lindman driver igenom en lagändring och inför proportionella val med rösträtt för män över 24 år vid val till riksdagens andra kammare. Tio år senare fattades det första beslutet om kvinnlig rösträtt vid val till riksdagen, och hösten 1921 går män och kvinnor för första gången tillsammans till valurnorna.
Olle Nilsson
Källor till texten:
- Föreningsarkivet i Värmland (FA). IOGT-logen Drottning Kristina i Kristinehamn. A I: 1.
- Föreningsarkivet i Värmland (FA). IOGT Värmlands distrikt. A V: 1, E VII a: 1. F VI: 1, K I: 1.
- Värmlands Distriktsloge IOGT 1887 – 1937. Minnesskrift. Filipstad 1937.
- Värmlands Ansgariiförenings Jubileumsskrift. Örebro 1965.
- Värmlandsarkiv (VA). Landskansliet i Värmlands län. E I: 1 b.
- Föreningsarkivet i Värmland (FA). Munkfors arbetareförening. Volym 1.
- Föreningsarkivet i Värmland (FA). Svenska Järn- och Metallarbetarförbundet avd. 147 i Storfors. E 2: 1, A I: 1.
- Pettersson, Thomas. ”…skola vi färga hela Värmland rött…”. En historia kring den socialdemokratiska arbetarrörelsens utveckling i Värmland. Karlstad 1992.