Arméns Allmänna sjukhus i Karlstad under kriget 1808 – 1809
Den 21 februari 1808 gick ryska trupper över den finska gränsen utan krigsförklaring och en knapp månad senare förklarade Danmark-Norge krig mot Sverige. Det innebar att Sverige plötsligt befann sig i krig på två fronter och att man hamnat i konflikt med Europas mäktigaste land, Napoleons Frankrike. I Karlstad inrättades Arméns Allmänna sjukhus i stadens gymnasiebyggnad, ”Gymnasium Adolpho-Fredericianum”. Där skulle man vårda sjuka soldater under nästan två år, och många av dem avled av smittosamma sjukdomar.
I mars 1808 drogs stora truppstyrkor samman i Värmland vid gränsen mot Norge. I gränstrakterna stod omkring 8 500 man indelade i brigader som bildade Västra arméns högra flygel, från den 19 december benämnd värmländska fördelningen. Den 14 april kom anfallsordern. Därmed inleddes en serie svenska anfall mot norrmännen längs en del av den värmländska gränsen. Redan före sommaren 1808 avstannade de militära operationerna i gränsområdena. De främsta anledningarna till detta var dels att stilleståndsförhandlingar pågick, dels att trupperna på båda sidor om gränsen började angripas av häftiga epidemier. Redan tidigt på sommaren hade rödsoten (dysenteri) härjat bland både militären och civilbefolkningen och under hösten tillkom olika slags febersjukdomar, bland annat fläckfebern (fläcktyfus). Sammantaget kallades epidemierna för fältsjukan. Under hösten 1808 steg sjukprocenten vid Västra armén i Värmland till över 20 %. Bland de värst utsatta förbanden var de som låg i fältkvarter omkring Eda, där Värmlands regemente och Värmlands fältjägare hade omkring 25 % sjuka. Vad var då orsaken till fältsjukans stora spridning? Av det bevarade källmaterialet om sjukvården under kriget framgår att sjukvårdsförhållandena var mycket dåliga. De vetenskapliga framstegen gick sakta under 1700-talet. De svenska fältskärerna, som skötte den militära sjukvården, hade fått ökat anseende i slutet av 1700-talet och man hade börjat förstå att det var viktigt ur hälsosynpunkt att soldaten skötte sin personliga hygien. Det fanns hygieniska föreskrifter i början av 1800-talet, men få högre officerare tog dessa på allvar vilket ledde till att epidemierna ökade i omfattning och krävde allt fler offer.
Den viktigaste och kanske mest uppmärksammade källan, som berättar om den militära sjukvården under kriget 1808 – 1809, var den redogörelse som den brittiske läkaren Wilhelm Domeier (1763 – 1815) lämnade till överbefälhavaren för Västra armén, generalmajor Gustaf Mauritz Armfelt, efter sin rundresa till arméns samtliga sjukhus, våren och sommaren 1809. Här framgår att den främsta orsaken till fältsjukans stora spridning var de obeskrivliga sanitära förhållanden som rådde vid sjukhusen. I Värmland upprättades, i samband med uppmarschen mot norska gränsen, ett antal så kallade ”nederlagssjukhus” och ”brigadsjukhus” i gränstrakterna. I Karlstad inreddes gymnasiehuset till militärsjukhus i mars 1808 och fick benämningen Kunglig Västra Arméns Allmänna sjukhus, där en del av Västra arméns sjuka och skadade soldater skulle tas emot. Sjukhuset var från början beräknat för 300 sängar. Kunglig Majestät uppvaktade även magistraten i Karlstad om att få ha sjukhusverksamhet i stadens privata fastigheter. Kopparslagare Johan Zander beordrades den 5 april 1808 att upplåta sina båda gårdar nummer 109 och 110 på Tingvallagatan (idag Mitticity) till sjukhus. Transporten av sjukhussängar till de båda gårdarna ombesörjdes av intendenten vid Arméns allmänna sjukhus, majoren C. S. von Hartmansdorff. Även rådman Bergström fick utrymma en del av sin gård nummer 5 på Stora Herrgårdsgatan när den rekvirerades som sjukhus. I oktober 1808 inkom en skrivelse till magistraten från Generalkrigskommissariatet som begärde att få hyra Karlstads rådhus som sjukhus. Sjukhusplatserna räckte inte längre till. Antalet sjuka vid armén i Värmland ökade hela tiden och i november 1808 fanns mellan 600 – 700 sjuka soldater i Karlstad. Efter att landshövding von Rosen givit sitt tillstånd och efter att borgmästare Gothilander hörts i ärendet, flyttades landskontoret, landskansliet och magistraten, samt tre rättsinstanser, från rådhuset till handlande Pehr Hedbergs och landskamrerare Henrik Christopher Zaars gårdar i Karlstad.
Vi ska nu övergå till att titta lite närmare på doktor Domeiers redogörelse och utifrån hans berättelse skapa oss en bild av förhållandena i Karlstads sjukhus från mars 1808, då de första sjukdomsfallen anländer, till december 1809 då sjukhuset stängs. Doktor Domeier bar titeln kunglig livmedikus och var utsänd av ett filantropiskt sällskap i London för att studera sjukvården vid svenska armén. Bakgrunden var den att Sverige var i allians med Storbritannien som försåg landet med månatliga subsidier om 100 000 pund sterling för Sveriges krigsansträngningar i kampen mot Napoleons Frankrike. Med sig på resan till Sverige hade doktor Domeier 1 000 pund, en mängd matvaror, instrumentkistor och medicin med mera, som skänkts av det filantropiska sällskapet till den svenska militärsjukvården.
Doktor Domeiers beskrivningar av förhållandena vid de olika sjukhusen är enligt hans framställning giltiga på de flesta ställen han besökt. Sådana brister som han ansett vara synnerligen iögonfallande, vid de olika anläggningarna, har han särskilt lyft fram och kommenterat. Det stora och övergripande problemet var att sjukrummen var överfyllda med soldater. Han berättar: ”Smutsen låg tjock på golf, dörrar, fönster och väggar, i och under sängarna; i flera rum stod nattstolarna inne; öfverallt rådde oordning; gamla kläder och matrester funnos inne i sjukrummen, spindelväfvar hängde på väggarna. Af de sjuka lågo somliga i egna kläder, andra i kronans uniformer; åtskilliga persedlar voro alldeles förhårdnade af smuts”. När det gällde vädring av lokalerna existerade det knappast öppna fönster. Domeier berättar vidare: ”Luften var skämd och stinkande”…..”och förutom den vidriga lukten låg det i många rum två sjuka i samma säng, samt att några af dem voro så smutsiga, att deras kläder voro trähårda”. Vid Karlstads sjukhus ombad han läkarna att öppna fönstren så man kunde vädra igenom sjukrummen. Domeier kommenterar det hela med att han tycker det är anmärkningsvärt att han måste påminna läkarna om detta, särskilt eftersom inspektionen i Karlstad gjordes under några varma sommardagar 1809. Det rådde också stor brist på läkemedel i Karlstad, varför Domeier utdelade en del av sitt förråd av ”kina” som han medfört från England. Trots de många bristerna medger han att ordningen i Karlstad var bättre än ”annorstädes”. Såsom något anmärkningsvärt för Karlstads sjukhus, nämner Domeier att patienterna fick rena lakan en gång i veckan endast under sommaren.
I arkivet Krigshandlingar 1808 – 1809, som förvaras vid Krigsarkivet i Stockholm, finns en serie om förhållandena vid Västra armén under rubriken Förvaltning och Sjukvård. Här finns ett 10-tal dokument bevarade, som beskriver sjukläget på Karlstads sjukhus från januari till juni 1809. I rapporterna kan man bland annat se att sjukhuset var indelat i 6 rum på två våningar. Den 26 januari vårdades på sjukhuset sammanlagt 461 soldater fördelade på de 6 rummen, där rum nr 3 inhyste 119 man! Samma dag rapporteras att 3 man avlidit och två dagar senare, den 28 januari, är ytterligare 15 man döda! Bland de döda finns exempelvis soldaten 11 Solman vid 3:e majorens kompani av Närke-Värmlands regemente och 105 Kihlman vid 1: a kompaniet av Värmlands lantvärn. Den 4 mars 1809 har 22 man utmönstrats, alltså blivit friskskrivna och fått lämna sjukhuset.
En av doktor Domeiers anmärkningar angående den höga dödligheten var att man kvarhåller de så kallade konvalescenterna på sjukhusen för länge, så att de blev smittade av nyligen insjuknade. I en förteckning över soldater på Karlstads sjukhus av den 3 juni 1809 kan man utläsa att de till tjänstgöring odugliga konvalescenterna, som uppgår till 39 man, är fördelade på samma rum som det sjuka manskapet som är betydligt fler, nämligen 123 man! Det var sådana förhållanden som gjorde att epidemierna hölls vid liv och som doktor Domeier starkt kritiserade i sin rapport till general Armfelt. En annan orsak till den höga dödligheten, anser Domeier bero på att de flesta så kallade underläkare vid sjukhusen var helt okunniga och således värdelösa i sin ”wetenskap”. Förste fältläkaren vid armén, Pehr af Bjerkén, kritiserade också de civila och militära ämbetsmännen för att man inte värderade den medicinska och kirurgiska ”dugligheten”. Det betalades så höga arvoden till en regementsläkare, duglig eller inte, att ersättningarna inte räckte till bataljonsläkare och underläkare vid de militära förbanden, och ännu mindre till underläkarna vid sjukhusen. Bjerkén skriver: ”Och då armén blir commenderad, commenderas ock de i nummer stående UnderLäkare, hvaribland den ena är renskrifware hos en häradshöfding, den andra djekne, den tredje provisor på något Apothek i småstaden.” För att kunna kommendera en underläkare till tjänstgöring måste han först rekryteras. Det gjordes genom annonsering i dagstidningarna:
”Ynglingar som vid rikets gymnasier och scholor eller annorstädes inhemtat kännedom uti något af de mest brukelige utländske språken, samt hafva håg för chirurgiens lärande, och kunna förete säkra betyg om godt uppförande, få fri undervisning i nämnde vetenskap, då de sig hos Kongl. Collegium medicum för sådant ändamål anmäla, såvida de därjemte förbinda sig att ingå i Kongl. Maji:ts och kronans tjenst såsom underläkare vid arméen till sjös och lands”.
När Domeier besökte Karlstads sjukhus, sommaren 1809, konstaterade han att det fanns för många läkare för de 150 patienter som då låg på sjukhuset. Vid den tiden fanns en fältläkare, två sjukhusläkare och sex underläkare vid sjukhuset. Domeier frågar sig hur alla dessa skulle få daglig sysselsättning när en stor del av de sjuka redan var konvalescenter? Chefen för sjukhuset, provinsialläkaren i Örebro fältläkare J. F. Schånberg, erkände också enligt Domeier, att han bara då och då besökte sjukhuset, men att han ändå nyttjade hela sin lön. Domeier nämner vidare att doktor Schånberg och sjukhusläkarna aldrig följde armén, utan var bofasta i Karlstad och föredrog sina privatpraktiker framför sin militära tjänstgöring. Domeier konstaterar att det vid sjukhuset i Karlstad tyvärr fanns flera underläkare, som varken studerat medicin eller kirurgi, och därför inte borde ha anställts som läkare. ”Hvad kan man förvänta sig”, säger Domeier, ”för medicinsk hjälp af en pojke på 14 år?” Domeier resonerar vidare: ”Om de äro aflönade och göra tjänst som läkare eller kirurger, så döda de flera än de bota, och om de endast göra tjänst som sjukskötare, så bedraga de staten, ty de få af denna en högre lön än en vanlig sjukskötare”.
Det var inte bara epidemiska sjukdomar som behandlades vid sjukhuset i Karlstad. Det gjordes även operationer. En av de mest namnkunniga patienterna vid sjukhuset var den 26-årige löjtnanten vid Svea Livgarde, friherre Jakob Cederström. Senare i livet har han skrivit om vad han fick utstå på sjukhuset i Karlstad. Efter en rekognosering in på norskt område blev Cederström den 13 april 1808, i en skärmytsling vid Skalbukilen, svårt sårad i högra fotknölen. Efter att ha fört sina trupper tillbaka tvingades han att resa till Karlstad för att få vård. Skadan befanns allvarlig varför läkarna den 8 maj tvingades att amputera hans högra bens nedre del. Cederström var vid medvetande under operationen som han i detalj beskrivit för eftervärlden. I över ett år fick han gå på kryckor som därefter byttes mot ett ”träben”. Cederström ansågs redan vid denna tid vara en mycket energisk person och man sa skämtsamt om honom: ”Det var en lycka, att han ej ägde två träben i stället för ett, ty då hade ingen kunnat följa honom”. Efter en makalös ”enbent” karriär utnämndes Jakob Cederström till landshövding på Gotland, generalmajor i armén och ordförande i riksrätten. Han dog 1857, 75 år gammal.
Det var långt ifrån alla som var lika lyckosamma som Jakob Cederström och fick lämna sjukhuset levande. Västra Arméns Allmänna sjukhus i Karlstad var i bruk till december 1809 när freden slöts. De sista veckorna låg 16 soldater inne för vård. Då hade sedan mars 1808 sammanlagt 4 127 man vårdats på sjukhuset. Några uppgifter om det totala antalet döda finns inte. Däremot finns ett beslut i Karlstads sockenstämma, av den 13 november 1808, att skriva till landshövding von Rosen angående gravsättningen av de döda soldaterna. Det är vice pastorn vid stadsförsamlingen, magister Jan Branzell, som fått information av ordföranden i sockenstämman, handelsman Peter Printz, att omkring 200 soldater avlidit på militärsjukhusen i Karlstad från april till november. Pastor Branzell anser att församlingens begravningsplats inte kommer att räcka till, med tanke på den höga dödligheten på sjukhusen, utan man måste inrätta en särskild gravplats för de döda soldaterna. I slutet av 1808 steg sjuktalen ytterligare för att avta något under de första månaderna av 1809. Med ledning av den sjukstatistik som finns bevarad från militärsjukhusen i Karlstad och de fåtal dokument som anger antalet döda, kan man uppskatta att det totala antalet döda soldater i Karlstad, mellan april 1808 och december 1809, torde uppgå till omkring 400 man. Även Karlstadsborna led svårt av sjukdomar. Bara i Karlstads stadsförsamling, med en befolkning på 2 210 innevånare, avled under samma period 556 människor, de flesta av frossa och febrar.
I Karlstads magistrats protokoll, från den 5 december 1808, kan man läsa att en begravningsplats stakats ut på det så kallade Djäknefältet vid Lambergstjärn. Beslutet togs i magistraten som ett resultat av skrivelsen från sockenstämman till landshövdingen, efter att borgmästaren och de äldstes råd hörts i ärendet. Uppdraget utfördes av ridmännen Billing och Frykman, handelsmannen Printz, sockerbagaren Bredahl och kakelugnsmakaren Hammarberg. Enligt protokollet var graven ”belägen emellan wägarne åt Landberg och Örshollmen intil Wagnmakare Fryklinds åkerteg på södra sidan, 100 alnar lång och 50 alnar bred” (60 x 30 meter). Fram till vintern 1808, innan marken frös, begravdes de döda soldaterna på stadsförsamlingens begravningsplats. Under vintern hölls inga begravningar, utan soldaterna lades i så kallade vintergravar ovan jord, i väntan på våren. I en generalorder av den 7 mars 1809, till trupperna i Karlstad, tillkännagav överstelöjtnant Adlersparre att lantvärnet i staden skulle öppna den förberedda graven ”åt alla över jorden liggande lik”. När så graven på Djäknefältet slutligen öppnades, torde vintergravarna i Karlstad varit överfulla av döda soldater och Karlstadsbor, som under vintern dukat under på grund av de smittosamma sjukdomarna. På hösten 1938 beslöts i Stadsfullmäktige att ett minnesmärke skulle sättas upp på gravplatsen på Tormestad. Idag finns en minnessten att beskåda och den berättar om en fasansfull tid i Karlstads historia.
Olle Nilsson
Källor:
- Krigsarkivet (KrA). Krigshandlingar 1808 – 1809. Volym 1177. Förvaltning och sjukvård vid västra armén. Nr 7: a och 7: b.
- Värmlandsarkiv (VA). Karlstads rådhusrätt och magistrat. A I a: volym 46 – 47.
- Värmlandsarkiv (VA). Karlstads stadsförsamling. Sockenstämmans protokoll. K I: volym 3.
- Värmlandsarkiv (VA). Karlstads stadsförsamling. Statistiska tabeller. G I: volym 2.
- Tidskrift i militär hälsovård, 1909.
- Svensk militär tidskrift, 1917.
- Götz, N. The Good Plumpuddings´ Belief: British Voluntary Aid to Sweden During the Napoleonic Wars, The International History Review, 37:3, 2014.