Från tiden för det tyska angreppet på Danmark och Norge den 9 april 1940 till årets slut, kränktes svenskt territorium av utländska flygplan vid 1 200 tillfällen. Under de kommande krigsåren skulle den siffran stiga betydligt. Redan på 1930-talet insåg svenska myndigheter att en uppbyggnad av luftskydd och luftförsvar var en brådskande nödvändighet.
Efter första världskriget befarade man att i ett framtida krig var det högst troligt att även det civila samhället skulle drabbas av bombanfall från luften. I 1930 års försvarskommission talades det om ett civilt luftskydd vid sidan av det militära luftvärnet. I mars 1937 kom en proposition från regeringen som anslöt sig till kommissionens förslag. Snabbheten i beslutsprocessen torde ha berott på att man sett resultaten av flyganfallen mot befolkningscentra under krigen i Abessinien, Spanien och Kina. I juli 1937 organiserades den nya myndigheten Luftskyddsinspektionen under Socialdepartementet. Regionalt hängde ansvaret för luftskyddet på länsstyrelserna, där en försvarsassistent svarade för verksamheten. Kommunalt var det normalt polischeferna som var luftskyddschefer. Dessutom organiserades vid denna tid ett riksluftskyddsförbund och därunder länsförbund och luftskyddsföreningar.
I Karlstad bildades den 14 februari 1938 Karlstads luftskyddsförening med syfte att i första hand verka för upplysning, undervisning och utbildning av den aktiva luftskyddspersonalen. Under finska vinterkriget 1939 – 1940 väcktes tanken i luftskyddsföreningen att ta initiativ till ett mer ”aktivt” luftskydd, som man uttryckte det. Statsmakterna var medvetna om bristerna i luftförsvaret och staten erbjöd sig därför att ta emot gåvor av luftvärnsmateriel. Under parollen ”Värna din stad” lyckades Karlstads luftskyddsförening under år 1940 samla in 213 000 kronor för inköp av luftvärnskanoner. Flera av givarna var kvinnodominerade organisationer som exempelvis lärarinnor på flickskolan och sjuksköterskor på lasarettet. Redan den 17 april hade man fått ihop tillräckligt med medel för beställning av två 40 mm luftvärnskanon m/1936 och två 20 mm luftvärnskanon m/1940. Leveranstiderna var långa eftersom försvarsmaktens beställningar från Bofors vapenfabrik gick i första hand. Det dröjde ända till i juni och oktober 1942 innan de fyra pjäserna levererades till Karlstad.
I mars 1942 lade försvarsministern fram sin försvarsproposition. Den resulterade i ett nytt försvarsbeslut som bland annat innebar en förstärkning av luftförsvaret. För Värmlands del blev förändringarna påtagliga då ett nytt militärområde, V. militärområdet, organiserades för västra Sverige den 6 juli 1942. Under sommaren och hösten 1942 ökade Bofors vapenfabrik leveranserna av så kallat ”gåvoluftvärn” till mottagare runt om i landet. Samtidigt som utbildningen av servispersonal ökade i omfattning, möjliggjordes en mobilisering av hemortsluftvärnet från och med våren 1943. Luftförsvarets beredskap nationellt ökades dessutom med början i juni 1943, inför regeringens planerade uppsägning av avtalet om tysk permittenttrafik genom Sverige till Norge.
På svenska flaggans dag den 6 juni 1943 överlämnade borgmästare Gunnar Lindskog de fyra luftvärnskanonerna, skänkta av Karlstads innevånare, till militärbefälhavaren för V. militärområdet, generalmajor Axel Rappe, vid en högtidlighet på Tingvalla idrottsplats. I enlighet med riktlinjerna för luftförsvaret planerades redan under vintern 1942 – 1943 en organisering av fyra nya luftvärnsenheter för skydd av Karlstads innerstad. Den 30. luftvärnsautomatkanontroppen (lvakantropp), som varit grupperad på Sandgrundsudden sedan april 1940, skulle på hösten 1943 avlösas av ett nyuppsatt förband. Rekognoseringar gjorda av luftvärnsofficeren vid V. militärområdet, visade att en lämplig placering av de två nya 20 mm ”gåvopjäserna” var på taken till länsresidenset och Ahlmarks fastighet på Tingvallagatan 23.
Det så kallade territoriella luftvärnet i Värmland organiserades av Karlstads försvarsområdesstab som från november 1942 var placerad i baracker på gården till Gamla Seminariet, Grevgatan 2. Försvarsområdets värnpliktiga bestod av äldre årgångar som fram till 1942 benämndes landstormen, därefter lokalförsvarsförband. Den nyuppsatta enheten, som skulle tilldelas de båda 20 mm kanonerna, fick beteckningen 135. lvakantroppen (senare nr 230). Den kom att bestå av 37 man fördelade på troppstab, två pjäsavdelningar och en tropptross. Senare tillfördes förbandet tre förplägnadslottor och två expeditionslottor. Som chef tillsattes landstormsfänrik Nils P Nilsson och som ställföreträdare, sergeant Paul Strandlund. Utbildningen av personal, för samtliga nyuppsatta troppar, inleddes 31 januari 1943 och pågick två månader framåt med kurser i luftvärnstjänst vid Karlsborgs luftvärnsregemente Lv 1. Paul Strandlund var i det civila vaktmästare vid sparbanken, men mest känd i Karlstad som boxare och ledare i klubben BK 25. Liksom ett flertal av troppens soldater hade han gjort sin värnplikt vid kustartilleriet, men efter krigsutbrottet skolades många äldre före detta artillerister om för luftvärnstjänst. Under 1942 försågs Försvarsmakten med luftvärnsmateriel i allt snabbare takt, varför ett stort antal värnpliktiga måste befälsutbildas. Paul och många andra som uttagits till befäl fick vid denna tid sin omskolning och utbildning vid Göteborgs luftvärnsdivision, benämnd A 9 G, senare Lv 6. Paul berättade att när man var tillbaka i Karlstad genomfördes hårda övningar i fälttjänst vid Gräsdalen, väster om Karlstad. När samtliga troppar organiserats hösten 1943 och intagit sina grupperingsplatser, hölls kompletterande skjututbildning och pjäsexercis vid Tynäs på Hammarö fram till i mitten av november. Vid Tynäs hade man även sin förläggning under övningstiden.
Medan utbildningen bedrevs, konstruerades och byggdes takplattformarna för kanonerna på residenset och Ahlmarkshuset. De var tillverkade av grovt bjälklag för att tåla påfrestningarna av rekylen vid skottlossning. Kanonens lavett var av så kallad ”fast modell” och fastskruvad i plattformen. Från takluckan ut till plattformen byggdes en ramp med ledstång för att manskapet snabbt skulle kunna vara på plats vid pjäsen. Den så kallade pjässervisen bestod av pjäschef och 4 man, skytt, laddare och 2 hantlangare. På plattformen monterades dessutom en krananordning för att hissa upp eldröret med mekanismen från marken till plattformen på taket. Pjäsens totala vikt med fyllt magasin var 247 kilo. Konstruktion och ritningar utfördes av fortifikationsofficeren vid V. militärområdet som hade sitt kontor på Järnvägsgatan 4. För byggnationen stod Byggaktiebolaget Bröderna Wästlund. Arbetet slutbesiktigades den 29 oktober 1943.
Den 30 september 1943 var det inryckningsdag och förestående beredskapstjänstgöring för den nyorganiserade 135. lvakantroppen. Det var den första militära avdelning som skulle betjäna de två 20 millimeters ”gåvopjäserna” som skänkts till Försvarsmakten genom Karlstadsbornas insamling av pengar. Efter inryckning i Klara ordenshus utrustades de 37 mannarna vid förbandets mobiliseringsförråd på Råtorp. Personalen försågs med uniform, hjälm, gasmask och handeldvapen. De civila kläderna märktes med adresslappar och hängdes tills vidare på galgar i förrådet. Övrig personlig militär materiel kördes med bil till förläggningsplatsen i residenset och Ahlmarkshuset. Enligt förbandets organisationskalenders order-, förberedelse-, och utrustningsplanering av den 15 juni 1943, var logement inrättade i vindsvåningen på de båda husen med 28 sovplatser i residenset och 9 i Ahlmarkshuset. Till en början fick manskapet hålla till godo med så kallade ”pappersmadrasser” som så småningom byttes ut mot ”ordentliga” sängar. I varje vindsvåning ordnades med expedition för befälet och signalrum för kommunikation med ledningscentralerna i Karlstad.
Förbindelse mellan pjäs 1 i residenset och pjäs 2 i Ahlmarkshuset upprättades med fälttelefon genom att tråden fick hänga fritt i luften över Tingvallagatan.
Vidare berättar organisationskalendern att pjäsmaterielen, de två 20 mm kanonerna, skulle transporteras per bil till respektive byggnad så snart tillräckligt manskap, 8 – 10 man, anlänt till förrådet på Råtorp och utrustats. På plats användes hissanordningarna för att få upp kanonerna till plattformarna på taken. Enligt instruktionen skulle pjäs nr 1 först på plats, sedan nr 2. Strax därefter avdelades 2 – 4 man, av de som forslat fram kanonerna, att hämta ammunition till pjäserna. När detta genomförts skulle lastbilen återvända till luftvärnsförrådet för att hämta signalmateriel, eldledningsmateriel och sjukvårdsmateriel. När alla dessa bestyr var avklarade fick man ordna med troppens matförsörjning. Redan vid inryckningen hade ett så kallat ”portionsbesked” skickats till försvarsområdesstaben, vilket tills vidare gav tillstånd att hämta mat från stabens mäss på Sandbäcksgatan 5. Senare torde mathållningen ha ordnats så, enligt plan, att förbandets kock lagade maten i befintligt kök i residensbyggnaden. Omedelbart efter att pjäsmaterielen kommit på plats ordnades det med bevakning av båda byggnaderna. Samtliga dörrar till residenset stängdes utom den med ingång från Tingvallagatan. För att komma in krävdes passersedel eller vissa blå och gula passerkort med gällande namnteckningar. Endast den högsta militärledningen i Karlstad, samt officerare med specialfunktion, hade tillåtelse att inspektera luftvärnet i de båda byggnaderna. För skydd mot intrång på området fastsattes taggtrådsvalsar ovanpå de båda murarna mot Kungsgatan och Tingvallagatan. En viktig del i mobiliseringsförberedelserna var upprättande av telefonlinjer mellan ledningscentralerna i Karlstad och signalbefälet vid pjäs 1 på residenset. Orderplanen angav att man snarast efter telefonernas inkoppling skulle meddela telefonstationen på Älvgatan 5 att kontakt var upprättad. Därefter meddelades luftbevakningscentralen (lc) att man var redo för larmmottagning. Dessutom skulle V. militärområdets växel underrättas om förbandets telefonnummer.
Från 1 juli 1942 hade den territoriella luftbevakningsorganisationen i Värmland utvecklats och antagit fastare former. Nu var hela luftbevakningsområdet organiserat som en luftbevakningsbataljon med tre kompanier och en underlydande luftbevakningscentral (lc) i Karlstad. Från krigsutbrottet 1939 var luftbevakningscentralen placerad på Tingvallagatan 17, men flyttades under augusti 1940 till en nyuppförd, fullträffsskyddad, bergtunnel i Kvarnberget, med ingång från Kvarnbergsgatan. Chef för lc i Karlstad var ryttmästare, friherre Nils Rosenblad. I Kvarnberget var lc samlokaliserad med den civila luftskyddscentralen som leddes av polismästare Gustaf Ljungström. Till vardags hade centralen, eller luftskyddsbyrån som den kallades, expedition och utbildningslokaler i en lägenhet på Hamngatan 22, i Hotell Drotts byggnad.
För att så snabbt som möjligt få till stånd en luftbevakning runt om i Värmland efter krigsutbrottet i Norge den 9 april 1940, upprättades ett system med luftbevakningsstationer (ls) i länet. Stationerna indelades redan från början i kompanier med det 90. kompaniets stab i Karlstad, det 91: a i Arvika och det 92: a i Torsby. Som mest bemannades 70 luftbevakningsstationer i länet under krigsåren. Från våren 1942 och fram till krigets slut utrustades luftbevakningsstationerna efter hand med så kallad ”överbryggning”, en teknisk anordning som möjliggjorde direkt förbindelse med lc. Luftbevakningen och därmed luftförsvarets effektivitet berodde i hög grad på snabbheten i intelefonerande och uttelefonerande av orienteringar och alarmeringar. Hösten 1943 bestod de båda ls-linjerna utmed norska gränsen av 55 ls som var helt bemannade. Av dessa besattes 12 av frivilliganställda kvinnor. Varje ls hade en styrka på mellan 7 – 10 värnpliktiga och frivilliga. I Karlstad var ls nr 59138 placerad högst upp i vattentornet på Kvarnberget. Härifrån skulle bevakningen med hjälp av kikare och identifieringsmanual rapportera observationer per telefon till luftbevakningscentralen (lc) nere i Kvarnberget.
Från hösten 1942 ansågs lc vara fullt modern efter de fordringar som den tiden ställde. Men efterhand som tekniken utvecklades, visade sig utrymmet i Kvarnberget vara för litet. Under 1944 byggdes lc om med platser för sambandsofficerare från flyget och luftvärnet. I slutet av kriget utbyggdes orienteringsnätet kraftigt, vilket möjliggjorde att sända orienteringar om flygverksamhet samtidigt till samtliga luftvärnsförband och till civila och militära myndigheter. För att luftbevakningen skulle fungera, även om lc katastrofskadades, disponerades även en så kallad ”busslc”, bestående av två inredda bussar, den ena som ”signalstationsbuss” och den andra som expeditionsbuss. Dessa bussar stod direkt under militärbefälhavarens befäl och kunde således dirigeras till olika platser inom V. militärområdet. Vid bussarnas så kallade inkopplingsplatser var allt förberett, varför bussarna kunde vara i funktion någon timma efter framkomsten.
På residenset och Ahlmarkshuset pågick utbildning och övningar för att hålla beredskapsläget på hög nivå inför ett eventuellt ”pådrag”. Man genomförde bland annat övningar i målföljning, flygplanskännedom, avhjälpande vid eldavbrott och materielkännedom. Även gymnastik och löpning förekom på programmet.
Den 18 november 1943 klockan 12.40 gick larmet för första gången på länge. Luftbevakningscentralen (lc) rapporterade om ett oidentifierat främmande flygplan på 1 800 meters höjd, på nordöstlig kurs, på väg in över Karlstad. Sedan den 14 november var 38. lvakantroppen grupperad på Sandgrundsudden med sina två 40 mm kanoner. När flygplanet befann sig på 2 500 meters avstånd öppnade luftvärnet på Sandgrund eld. Troppchefen, landstormsfänrik Ivan Holmström beskriver i rapporten till försvarsområdesstaben vad som hände. Han meddelade staben att planet under hela tiden siktades på ”tvärskurs” från pjäsplatsen, varför han endast kunde fastställa att det rörde sig om ett flermotorigt amerikanskt flygplan. Han rapporterade vidare att sikten försvårades av solrök och av att planet delvis flög mellan solen och pjäsplatsen. Han nämner också att planet vid ”frånflykten” stundtals skymdes av de höga träden vid museet, vilket var orsaken till att endast 8 av de reglementerade 12 varningsskotten kunde avlossas. I slutet av rapporten nämner Holmström att han fick kommendera ”Eld upphör!” mellan de fyra första och de fyra följande skotten, då projektilerna på grund av framförhållningen i annat fall hade briserat i träden mellan pjäsplatsen och museet.
Det amerikanska flygplanet nödlandade senare på grund av bränslebrist på ett flygfält i Örebro. Planet visade sig vara ett fyrmotorigt bombplan av typen B 24 Liberator,tillhörande United States Army Air Force (USAAF) 93rd Bombardment Group, baserad i Storbritannien. Flygplanet bar smeknamnet ”War baby”, som stod målat på nospartiet tillsammans med en bild av en något ”lättklädd” ung kvinna. Besättningen som bestod av 10 man var oskadad. Tidigt på morgonen den 18 november hade man ingått i en större flygstyrka som bombat mål nordost om Oslo. Efter att planet blivit angripet av tyskt jaktflyg och skadat, tvingades piloten flyga österut mot svenska gränsen.
Bestämmelserna för öppnande av eld varierade under kriget. Fram till 1944 var de hemligstämplade, därefter fick allmänheten ta del av gällande bestämmelser genom tidningspressen för att myndigheterna inte skulle misstänkas för partiskhet. Neutralitetskränkningar av utländska militära flygplan över Karlstad var en sällsynthet under krigsåren. Från 9 april 1940 till 8 maj 1945 rapporterade lc i Karlstad till Försvarsstabens luftförsvarsavdelning att kränkningar hade skett vid 5 olika tillfällen. Luftvärnet i Karlstad sköt vid dessa incidenter sammanlagt 12 varningsskott och 48 verkansskott, enligt Försvarsstabens dokumentation. Det finns inga rapporter om skadade flygplan. Den 18 april och den 24 oktober 1940 kränktes luftrummet över Karlstad av tyska flygplan, det första (18/4) besköts av luftvärnet och försvann söderut över Vänern, medan det andra (24/10) nödlandade på Färjestads travbana. Den 18 november 1943 besköts det amerikanska bombflygplanet som nämnts i texten ovan. Den 23 februari och den 18 september 1944 observerades två överflygningar över staden i mörker, vilket innebar att luftbevakningen inte kunde identifiera flygplanen och fastställa deras nationalitet. Luftvärnet öppnade eld enligt gällande bestämmelser. Troligtvis var det vid dessa båda tillfällen fråga om tyska eller allierade kurirflygplan som kommit ur kurs på väg österut. Kurirflygplan och civila trafikflygplan, från både Tyskland och Storbritannien, flög ibland strax söder eller norr om Karlstad. Enligt avtal skulle de flygningarna alltid på förhand rapporteras till Försvarsstaben som i sin tur meddelade de berörda luftbevakningscentralerna. Kurirflygplanen orsakade oftast ingen beskjutning, om de inte avvek från den överenskomna flygrutten med mer än 10 kilometer. Förklaringen till att så få utländska militära flygplan flög över Karlstad under krigsåren torde vara att både tyska och allierade piloter hade stränga förhållningsorder att inte flyga över städer och tätorter i Sverige och i onödan dra på sig luftvärnseld. I Försvarsstabens arkiv finns exempel på i korrespondensen mellan svenska och tyska myndigheter att tyska piloter som flugit över svenska städer, fått disciplinstraff vid återkomsten till sin flygbas.
Mellan 30 april och 25 augusti 1944 höjdes beredskapen för luftförsvaret för sista gången under krigsåren. Försvarsstaben fick underrättelser om att ett tyskt anfall mot Sverige var under förberedande. Dessutom väntades en allierad landstigning någonstans i Europa. I residenset övades planeringen vid mobilisering. Tidplanen visar att det inte fick ta mer tid än 6 timmar från det att larmet gick fram till att kanonen var eldberedd. I juni 1944, efter den allierade landstigningen i Frankrike, tillät inte ”beredskap B” att mer än 2 man åt gången fick avlägsna sig från residenset eller Ahlmarkshuset. Rörelsefriheten inskränkte sig till Karlstads innerstad. Permission utanför stadsområdet beviljades endast från lördag till söndag. Utspisning var beordrat att ske inom förläggningen. Under vårvintern 1945, när beredskapsläget tillät, genomförde luftvärnstropparna i Karlstad övningar i skarpskjutning med tunga kulsprutor och handeldvapen vid Medhamn söder om Kristinehamn.
När freden kom den 9 maj 1945 hade den 135. lvakantroppen med sina två 20 mm kanoner, betalda och skänkta av Karlstadsborna för stadens försvar, gjort beredskapstjänst på residenset och Ahlmarkshuset under drygt 1 ½ år.
Olle Nilsson
Källor till texten:
- Krigsarkivet (KrA):
- Karlstads försvarsområde.
- V. militärbefälsstaben.
- Försvarsstabens luftförsvarsavdelning.
- Värmlands inskrivningsområde (lo 2).
- Beredskapsverket.
- Värmlandsarkiv (VA): Länsstyrelsen i Värmlands län.
- Karlstads kommunarkiv (KKA): Karlstads luftskyddsförening.