Här vilar de, som det heter, när man talar om döden. I en massgrav på Tormestad i Karlstad, långt borta från hembygden. Det var indelta knektar från Fryksdalen, vargeringskarlar från Jösse härad, fältjägare från Bergslagen och lantvärnsmän från näsets jordbruksbygder. Alla mötte de döden på Arméns allmänna sjukhus i Karlstad, drabbade av smittosamma sjukdomar som härjade i Värmland under kriget 1808-1809.
Efter att den ryske tsaren Alexander slutit förbund med Frankrikes kejsare Napoleon i juli 1807, ändrades det militärstrategiska läget för Sverige avsevärt. Efter det ryska anfallet på Finland, i februari 1808, och den därpå följande danska krigsförklaringen, befann sig Sverige plötsligt hotat på flera fronter. I Danmark planerades ett angrepp mot Skåne och vid den svensk-norska gränsen i Värmland förberedde sig svenskarna på att anfalla in i Norge. Den 15 mars kom ordern om uppbrott. För det planerade anfallet mot Norge drogs stora truppstyrkor mot västgränsen. Till den västra armén fördes förutom Närke-Värmlands regemente, Livregementets grenadjärkår, Upplands- Södermanlands- och Västmanlands regementen samt en bataljon ur vardera Dal- och Hälsinge regementen och Livregementets husarkår. Till det kom ytterligare värmländska trupper, nämligen Värmlands fältjägare, Värmlands vargeringsbataljon samt Närke-Värmlands lantvärnsbrigad.
På vårvintern 1808 var Sveriges omgivet av fiender på tre fronter och det uppstod ett stort behov av reservtrupper. Den 14 mars 1808 utgick kungörelse om inrättande av ett lantvärn. Den sa följande: Konungen förklarade sig ”upmana och befalla varje ogift och med friska lemmar försedd yngling mellan 18 och 25 års ålder att hålla sig redo och färdig att för fosterlandets frälsning till vapen gripa”. Det var en urgammal princip som kungen återupplivade och som man brukar kalla man-ur-huse. Djupast bottnar folkbeväpningstanken i människors naturliga önskan att till varje pris beskydda hembygden från inkräktare. Under slutet av 1700-talet hade upplysningsfilosofins idéer stimulerat till skapandet av värnpliktsarméer ute på kontinenten. I Sverige organiserades vid samma tid en folkbeväpning av Gustav III. Det blev en nationell rörelse av stora mått och den fungerade som förebild vid upprättandet av lantvärnet 1808.
I samband med kungörelsen om lantvärnets bildande, sändes en anmodan till landshövdingarna i Karlstad och Örebro om att kyrkoherdarna i varje socken skulle upprätta förteckningar över alla ogifta män mellan 18 och 25 år som inte var i rikets tjänst. I ett senare skede, efter själva utskrivningen, skulle de blivande lantvärnsmännen samlas sockenvis vid kyrkorna för att därifrån av länsman föras till samlingsplatsen. Den 26 mars anbefalldes att 30 500 man skulle inskrivas och sammanföras i 51 bataljoner, i regel omfattande 600 man fördelade på 4 kompanier. I Värmland fanns 7 000 lantvärnspliktiga, men bara tre bataljoner togs ut till tjänstgöring.
Svårigheterna började uppenbara sig när det var dags att anskaffa utrustning och befäl. Behovet av vapen täcktes redan i början av maj, när en sändning på 35 000 engelska gevär ankom till Göteborg. Svårast blev det att skaffa beklädnad. Till en början fick lantvärnsmännen gå i egna kläder. På hösten 1808 befallde kungen att länen blev ålagda att svara för beklädnaden och att det skulle ske genom socknarnas försorg. Uniformen bestod av rock och byxa av grått kläde, uniformshatt och svarta stövletter.
Den 16 juni 1808 organiserades Värmlands lantvärns I. Bataljon i Kristinehamn. I slutet av juli avgick styrkan till Eda för att förstärka gränsförsvaret. Vid samma tid organiserades II. bataljonen vid Sågmon utanför Arvika och i början av september trädde III. bataljonen i verksamhet. I mitten av samma månad skickades II. bataljonen till Stockholm. När linjetrupperna drogs tillbaka från Eda i december 1808 sammanfördes de i Värmland kvarvarande lantvärnsförbanden till en bataljon, vars huvuddel användes till besättning i Eda medan ett kompani kvarstod i Karlstad för garnisonstjänst och magasinshandräckning m.m.
Redan före sommaren 1808 avstannade de militära operationerna vid den svensk-norska gränsen i Värmland. De främsta anledningarna till detta var dels att stilleståndsförhandlingar pågick, dels att trupperna på båda sidor om gränsen började angripas av häftiga epidemier. Redan tidigt på sommaren hade dysentri, eller rödsot som det kallades, härjat bland både militären och civilbefolkningen och under året tillstötte den s k fältsjukan eller fältfebern (tyfus). Under hösten 1808 steg sjukprocenten vid västra armén till över 20 %. Bland de värst utsatta förbanden var de som låg vid Eda där Värmlands regemente hade 22 % sjuka och fältjägarna 27 %. Vad var då orsakerna till fältsjukans stora utbredning ? I 1800-talets historieskrivning har det ofta hävdats att de främsta orsakerna var svält och dålig beklädnad. Forskning på senare tid har dock visat att det inte rådde någon direkt svält hos trupperna vid Eda. Däremot kan man utläsa av portionsstaten att soldaterna levde nästan uteslutande på salt föda, vilket kan ha bidragit till rödsotsepidemien.
Av det bevarade källmaterialet om sjukvården under kriget framgår att sjukvårdsförhållandena var mycket dåliga. Den viktigaste och mest uppmärksammade källan är den engelske läkaren W. Domeyers redogörelse för sin rundresa vid västra arméns sjukhus. Här framgår att den främsta orsaken till fältsjukans stora spridning var de obeskrivliga sanitära förhållanden som rådde vid armén. Domeyer nämner i sin redogörelse att han besökt Arméns allmänna sjukhus i Karlstad och att det där var bättre ordning än på andra ställen. Man har nog ändå skäl att tro att de hygieniska förhållandena vid sjukhusen i Eda stämmer bra med Domeyers skildring av läget i Varbergs fästning: ”I kasernrummen förvarades bland annat stora fat med fisk, smör och mjölk m m; hundar, höns och kycklingar gingo omkring bland gammalt skräp, smutsigt linne, tvätt m m som överallt låg i en behaglig röra; strumpor som av smuts och svett blivit hårda som bräder hängde på väggarna.” Till svårigheterna med sjukhusen kom också att antalet läkare var för få och tillgången på medicin, främst kina, som behövdes mot febern, alldeles otillräcklig.
Hur många soldater, lantvärnsmän och andra som dog i fältsjukan i Värmland är svårt att fastställa. I en rapport av den 7 mars 1809 som omfattar 1.400 man värmländska lantvärnsmän framgår att 208 man avlidit och 417 var sjuka, varav 399 på sjukhus. Rapporter från sjukhusen i Karlstad och Kristinehamn förekommer bara sporadiskt.
Det vi idag vet bestämt är var några av de stora gravplatserna finns. Den största graven torde vara den på Djäknefältet (Tormestad) i Karlstad, där man jordade dem som avlidit på Arméns allmänna sjukhus i Karlstad. Vid Kärrmossen utanför Arvika ligger också en stor grav. På minnesstenen anges att graven inrymmer 200 lantvärnsmän. Till Kärrmossen flyttades de sjuka på senhösten 1808 från det s k nederlagssjukhuset i Norra By. Den tredje graven med minnessten finns i Järnskog. I den vilar ett 30-tal dalkarlar från Dalregementets livbataljon. En fjärde grav, försedd med minnssten, finns i trakten av Hälltorp i Köla socken. På gården Anneborgs ägor, söder om Eda skans, där det s k Norra By nederlagssjukhus låg, finns en grav som antas innehålla uppemot 400 soldater. En minnessten restes där 1963 . Dessutom måste en eller två krigskyrkogårdar ligga inom Brunskogs socken, där man begravt dem som avlidit på nederlagssjukhusen i Edane och Vikene.
Minnena av lantvärnet levde kvar länge i folktraditionen. Under hela 1800-talet användes lantvärnet som argument i försvarsdebatten av de som var emot utvidgningar av den begränsade värnplikten. På 1860-talet beviljade riksdagen ett kontant understöd till f d lantvärnsmän. Anslagen fanns kvar till slutet av 1880-talet, därefter upphörde utbetalningarna, de sista lantvärnsmännen hade gått ur tiden. På 1890-talet tog riksdagen ett avgörande beslut för allmän värnplikt och därmed upphörde också lantvärnet med att förekomma i försvarsdebatten.
Idag finns minnesstenarna kvar och de berättar om en bekymmersam tid i vår historia, bara några generationer bort, då ordet lantvärnsman var synonymt med smitta, sjukdom och död.
Olle Nilsson
Källor till texten:
- Värmlandsarkiv: Karlstads rådhusrätt och magistrat, volym A 1 a: 46-47
- Samuelsson, G. Lantvärnet 1818-09, 1944
- Furtenbach, B. Eda skansar, 1956. Skrifter utgivna av Värmlands museum nr. 4.