Den 6 augusti 1921 var en gråmulen dag på Trossnäs fält. Regnet strömmade ner på alla höga civila och militära dignitärer som var församlade på den gamla lägerplatsen. Denna dag skulle den nya minnesstenen invigas som ett monument över den tid då Värmlands regemente var förlagt på Trossnäs fält.
Bland de församlade fanns landshövding Abraham Unger och de båda före detta regementscheferna, generalmajor C. O. Nordensvan och överste A. E. Uggla. Efter den högtidliga avtäckningsceremonin vid stenen samlades deltagarna till en minnesfest. Under festligheterna överlämnades en gåva till regementets officerskår av en av de äldre officerarna.
Det var majoren Artur Svanström som överräckte sina tio album med teckningar om militärlivet på Trossnäs fält. Teckningarna hade han utfört åren 1884 – 1892 och de skildrar upplevelser från den militära tjänstgöringen på ett skämtsamt och humoristiskt sätt. Svanström ger ett mycket personligt porträtt av sina kamrater och han har lyckats att i första hand skildra dem som människor. Bakom dåtidens strikta militära fasad, skymtar det fram personligheter som vi idag mycket väl kan identifiera oss med.
Vi får följa Svanström och hans kamrater på spex och upptåg i officersmässen och i förläggningen på Trossnäs, när de besöker tivolit och cirkusen vid Hildelund och under övningar och inkvarteringar runt om i Värmland. Till många av teckningarna följer ett textavsnitt som ger en välkommen förklaring till situationen i bilden. Varje avporträtterad person är noggrant namngiven med initialer som det finns ett register till. Många namn från det senare 1800-talets värmländska historia finns med såsom Falk, Ahlmark, Ziegler, Nisbeth, Oldevig, Wikland, Haak och Lilliehöök. Det är bara några av ett trettiotal officerare som Artur Svanström porträtterat med hjälp av sin skarpa iakttagelseförmåga. När Artur Svanström blev officer 1873 tog Sveriges riksdag de första besluten som innebar att indelningsverkets dagar var räknade. Tongångarna gick höga i riksdagen när man föreslog att den indelta armén skulle ersättas med en värnpliktsarmé, där de nya ”stamsoldaterna” skulle rekryteras ur de värnpliktigas led.
På våren 1873 ryckte Artur Svanström in på Trossnäs fält som underlöjtnant vid Värmlands regemente. De indelta regementenas årsrytm var helt bunden till bondens år, övningar och möten hölls när det var lågsäsong i jordbruket, efter vårsådden och före skördens bärgning i juli. Major Svanström berättar:
”I det gamla indelningsverkets dagar voro vapenövningarna å mötesplatserna inskränkta till våren och sommaren. De olika mötena: befäls-, rekryt-, bevärings- och regementsperioderna, var för sig, voro ej heller långa. Endast under det senare voro befäl och manskap samlade till ”förband”. Vid rekryt- och första beväringsmötena togos emellertid endast därför behövligt befäl i anspråk. Ett visst antal blevo därför i tur lediga. Var således den årliga tjänstetiden jämförelsevis kort, så var också lönerna små.
Under mellantiderna måste fördenskull de ”lediga”, för sin existensskull, på det civila området söka sig sysselsättning, som möjligen stod att få: såsom gymnastiklärare, sjukgymnaster, brännerikontrollörer, ingenjörer m fl. Såväl kommunala som enskilda uppdrag av olika slag. Bland kaptener och äldre löjtnanter voro många lantbrukare, å egen, eller arrenderad gård. När så, efter den långa förskingringen, större delen av officerskåren samlats till första beväringsmötet, voro en major och de flesta kaptener och subalterner inkallade. Återseendets glädje firades då, som vanligt, med en så kallad messafton i regementets officerspaviljong.”
Om hur livet kunde te sig för en ung officersvolontär berättar här major Frans Göthlin:
”Redan kl 5 gick reveljen under regementsmötet med hela musikkåren och då var det att utan prut stiga upp och göra sig i ordning. Någon synnerlig rengörning av sin lekamen var det just ej fråga om. Vi lågo tillsammans med en 16 á 17 ofta mindre väl luktande soldater i ett större tält med givetvis osund luft, ty de äldre älskade ej den välgörande nattluften. Vi sovo icke dess mindre gott uttröttade som vi voro efter 8 timmars arbete, mest exercis. Som det på den tiden var dålig tillgång på tvättvatten och de äldre, som ville vara en smula renliga av sig, skulle hava vatten först och främst, fingo vi volontärer ofta vara utan denna nödvändighetsvara, men vi fingo under dagens lopp söka taga skadan igen vid lämpliga tillfällen under bad i Norsälven.
Före utryckningen på morgonen utspisades vi med en skvätt kaffe utan grädde eller mjölk, men med en bulle och lite socker. Så gnoddes vi mellan 6 och 8, då frukosten randades.
Vi voro av regementschefen befallda att intaga våra måltider tillsammans med truppen. Några matsalar funnos ej då och ej heller kök i vanlig mening, utan mat lagades ute i sydvästra änden av lägret i stora kokgropar och vi åto vid bord i närheten av dessa gropar i regn och solsken lika. Till frukost fingo vi mest spicken sill och oskalad potatis. Till middagen serverades omväxlande ärter med amerikanskt regnbågsskimrande fläsk och så kallad sluring – någon sorts buljong med rötter och grönsaker. Matsedeln var alltså för en för dylik mat mindre väl preparerad mage allt annat än lukullisk. Maten kunde väl gått an, men det värsta var, att servisen bestod av mer eller mindre rengjorda, oftast flottiga bleckskålar och tallrikar med tillbehör. Vi hade naturligtvis därför svårt för att äta maten och sutto snart också och låtsades äta för att sedan skaffa oss, tyvärr mot förbud, i smyg mat på annat håll, vilket ej var svårt.”
För nutiden symboliseras det indelta regementet främst av sina mönstringar och möten på Trossnäs under några korta sommarveckor. Men faktum är att det under resten av året lades ner ett stort arbete på att upprätthålla kontakten mellan regementets olika delar och befattningshavare. Expeditionstjänsten med rullföring, korrespondens och räkenskapsföring måste fungera såväl inom regementet som mellan regementet och andra militära och civila myndigheter. Nya soldater skulle rekryteras, torp och boställen inspekteras och underhållas och utrustning vårdas och kompletteras.
Vem var då Artur Svanström som med en sådan distans till sig själv och sin samtid kunde skildra dåtidens militärliv i helg och söcken?
Han föddes i Mariestad 1852 och var son till en kronofogde i staden. Efter avslutad skolgång skrevs han 1870 in vid Krigsakademin. Han tog officersexamen och fick anställning som underlöjtnant vid Värmlands regemente 1873. Under några somrar på 1870-talet tjänstgjorde Svanström vid Generalstabens topografiska avdelning. Där fick han lära sig kartritningens svåra konst och han fick även möjligheten att förkovra sig i teckning. Något längre fram i tiden genomgick han den sedvanliga utbildningskursen vid Fortifikationen, där också hans teckningskonst kom att utvecklas. Svanström tjänstgjorde också under några år som lärare och instruktör vid Krigsskolans topografiska övningar. Efter sin militära karriär arbetade han åren 1905 – 1921 som syssloman vid Karlstads lasarett. Han var även politiskt engagerad som ledamot av stadsfullmäktige. När Artur Svanström avled på våren 1947 var han den svenska arméns äldste officer.
Olle Nilsson
Källor: Föreningsarkivet i Värmland (FA). Värmlands regementes officerskårs bildarkiv.
Ett urval av Artur Svanströms teckningar med texter
Zieglers Trossnäsbesök
”Under höstrekrytmötet hände sig en dag, att dåvarande 1:e adjutanten Hugo Ziegler hedrade kamraterna på ”fältet” med ett besök, i sällskap med vår granne på Höglunda von Rosen. Stämningen blev god, som vanligt, och Ziegler glömde naturligtvis aftontåget; men lugnades av von Rosen med löfte om hästar lite längre fram på kvällen. Det artade sig emellertid så småningom till ett himla väder med storm och störtregn, och von Rosen började ångra sitt löfte om hästar. Fann däremot vädret synnerligen lämpligt för bedrivande av lite ”verklig sport”, nemligen att gående följa Ziegler till Karlstad. Ingen nämnvärd villighet kunde förmärkas bland kamraterna; ty i messen var varmt och godt. Men hur det var, så nappade undertecknad litet senare på den utlagda kroken; och omsider kom vi iväg, utrustade med lykta, en halva punsch och något vatten. Till Stadshotellet i Karlstad hade per telefon beställts frukost kl. 1. Mörkret var djupt och vägen bottenlös.
Vid framkomsten till Smedbergsände vattnades tre törstiga strupar – men punschen fick vara! Och alltjemt silade regnet, som en riktig syndaflod, ner över Warpnässkogen, och vattnet plaskade i stövlarna. Men när äntligen staden skymtades blevo livsandarna avsevärt uppiggade. Till den grad, att på stående fot planerades ett litet skämt med vännen Carlmark, som en bit från vägen ägde och bebodde en liten villa, benämnd ”Tuggelite”.
Den försmådda punschhalvan, väl emballerad, ställdes på verandan, och marschen fortsattes med lättan fjät. Nu ville händelsen, efter vad senare spordes, att villan aftonen förut, i Carlmarks frånvaro, hemsökts af ett par luffare, som missbelåtna med trakteringen, hotat komma igen, och framkastat något om dynamit. När pigan i morgonens första gryning skulle upp och sopa, upptäcktes det mystiska paketet, som naturligtvis var den utlovade dynamiten; och nu alarmerades i en hast både fader Barthold (Carlmark) och ”ungarna”. Husfadern kom snart underfund med innehållet, som befanns ganska godt.
Efter en stadig frukost med många halvor öl, återstod nu för två av oss, att återvända samma väg; men hur det nu var, så kompromissade vi lite med sportsambitionen, och togo nattåget till Kil, varifrån vi, anlitande apostlahästarna, i ”god form” intågade på Trossnäs fält, lagom till korum”.
Ur albumet ”Likt och olikt, från 1888 års möten”.
En ynkelig historia om en afbruten svans, sann fast svinaktig
”Det hade varit cirkusföreställning en afton i messen, där kapten Lagergren hade uppträdt som väldresserat svin; och hans vighet täflade med flodhästens; masken var ypperlig, och svansen med knorr på var lindad om en ståltråd. Men den svansen blev endast till förargelse och smälek, ty då han i obetänksamhet, och med kläm, kom att sätta sig på ändalykten, trängde den in på ett olämpligt ställe, åstadkommande sveda och värk, med den påföljd att vännen Lagergren fick ligga till sängs några dagar, och plåstra med omslag och annat. Men han tog det med jemnmod, som allting annat, och hade sitt synnerliga nöje uti att, då kamraterna för att efterhöra helsotillståndet, knackade på dörren så drog han på svinmasken och grymtade: ”Stig på!”.
Så en dag efter tillfrisknandet kom Lagergren sjelv in i rummet och trodde ej sina ögon då han fann grisen sittande i sängen, med en ordentlig grogg framför sig. Lagergren var arg – en liten stund – ”Spjuvern” var inte långt borta (kapten Hugo Falk).
Ur albumet ”Ett och annat 1889 – 1890”.
Bivacken vid Krontorp – Bondbröllopet
”Officerskorpsen hade taktiska övningar i Grava. Enligt förutsättningen låg A-korpsen i Krontorp och B-korpsen vid Kärne. Vid A befann sig regementschefen överste Helmer Falk och norske kaptenen Roeder, som det året hade tillstånd att följa regementets övningar. Under middagsrasten skulle några timmars vapenvila ega rum, och någon upptågsmakare, som ännu icke förbrukat sin intelligens på de taktiska uppgifterna, fann då på, att man skulle i fredliga avsikter göra en påhelsning i fiendelägret före vapenvilans slut.
Förslaget accepterades, och chefen gav sitt samtycke. På ”patronens” vind fanns en del gammaldags kläder mm, som kunde användas för utklädning. Det föreslogs ett bondbröllopståg och arrangemangerna voro snart gjorda. Husvärden fick släppa till både hästar och vagn, förutom andra rekvisita och så bar det av med brud och brudgum ridande i teten; en något fantastikt utstyrd kusk, med spelman vid sidan, körande för bruden och brudgummens vördade föräldrar, och så kom det övriga följet. Fienden togs formligen på sängen; men det som fanns kvar av drickbart konfiskerades genast, i all vänlighet.”
Ur albumet ”Likt och olikt från 1888 års möten”