”Livlig skottlossning har hörts i natt från Örje-hållet, men fortfarande går en ström av norsk militär över gränsen och avväpnas successivt. Ledningen på norsk sida tycks ha förlorat greppet över det hela och allt är ett enda virrvarr av trupper ur alla vapenslag, utan ledning av befäl. Tröstlöst att se det hela, alla modlösa”. Så berättar major Carl Kaijser i Karlstads försvarsområdesstabs krigsdagbok klockan 09.00 söndagen den 14 april 1940.
Den 9 april 1940 angrep Tyskland Danmark och Norge genom en kombinerad operation av marin-, armé- och flygstridskrafter. Under natten, morgonen och förmiddagen besattes strategiska punkter längs hela den norska kusten från Oslo till Narvik. Efter att Norges huvudstad kontrollerats militärt, började tyska arméstridskrafter så småningom avancera norr- och österut mot den svenska gränsen.
När första världskriget slutade 1918 inledde Europas krigströtta länder en omfattande nedrustning av sina militära styrkor. I Sverige innebar 1925-års försvarsbeslut en kraftig nedskärning av det svenska försvaret. Efter det nazistiska maktövertagandet i Tyskland 1933, började i Sverige planeringen av ett visst återtagande av den militära kapaciteten. Det resulterade i 1936-års försvarsbeslut.
Försvarskommissionens betänkande, som låg till grund för försvarsbeslutet, angav att armén skulle försvara övre Norrland, kustområdet mot Bottenhavet, Gotland, Skånes sydkust och Öresundskusten. Gränsen mot Norge nämndes inte i betänkandet. Det framgick klart att kommissionen ansåg att de primära krigsfallen var dels en rysk aggression från öster, dels ett tyskt anfall över Skåne.
För Värmlands del innebar 1936-års försvarsbeslut att Värmlands regementes fredsstyrka minskades till mindre än hälften vad den varit. Däremot trädde en ny territoriell militär organisation i funktion – försvarsområdena. Dessa var underställda militärområdena och ansvarade för hemortsförsvarets krigsplanläggning och mobiliseringsförberedelser.
Vid mobilisering övertog försvarsområdesbefälhavaren för Värmlands län det direkta ansvaret för sitt områdes hemortsförsvar. I Värmland mobiliserades för första gången Värmlands försvarsområde vid krigsutbrottet den 1 september 1939 (från april 1940 benämndes detta Karlstads försvarsområde). Vid mitten av september, då det militärpolitiska läget i Europa stabiliserats, reducerades och hempermitterades staben och de mobiliserade bevakningsförbanden. Försvarsområdets förband bestod av äldre årsklasser värnpliktiga, i dagligt tal kallade landstormen.
På förmiddagen, tisdagen den 9 april, samlades den svenska regeringen som då tog beslut om att Sverige stegvis skulle mobilisera, samt att landet skulle hålla sig neutralt i konflikten mellan Tyskland och Norge. Senare samma dag sändes den första ordern per telefon från chefen för Västra militärområdet i Skövde, generalmajor Harald Malmberg, till den nyss utnämnde chefen för Karlstads försvarsområde, överste Thord Evers.
Den nyinrättade försvarsområdesstaben samlades först den 11 april på Grand hotell i Karlstad och fick då ta emot och hantera den skriftliga ordern som anlänt per post. Den hade följande lydelse: ”Fientlig landstigning skall om möjligt förhindras. Kan landstigning icke förhindras fördröjes fiendens framryckning och utbredning å vägarna österut. Anordningar för försvar av dessa riktningar skola vara vidtagna”.
Redan den 10 april klockan 20 inkom dels order per telefon till försvarsområdesstaben i Karlstad, från militärområdesstaben i Skövde, dels direktiv från regeringen till landshövdingen i Värmland, som sa att man skulle vara beredd att spärra alla större vägar i Värmland som hade förbindelse med Norge. Efter samråd mellan de båda myndigheterna, fick landsfiskalerna i gränsdistrikten i uppdrag att med hjälp av statspolis och 160 inkallade extra poliser under den 11 april spärra vägarna mot Norge. Samtidigt beordrade landshövdingen mörkläggning för hela Värmlands län. Dessutom hade luftskyddstillstånd tidigare införts, vilket innebar att det civila luftskyddets organisation omedelbart trädde i beredskap. På kvällen den 11 april gavs order av försvarsområdesstaben att gräns- och markbevakningsförband skulle inställa sig den 12 april vid landstormsförråden i Årjäng, Åmotfors, Torsby, Likenäs, Råda och Karlstad för att därefter avgå till grupperingsplatserna. Den 11 april inkom även en högkvartersorder till försvarsområdesstaben som meddelade att luftvärnet får öppna eld utan föregående varningsskott.
På kvällen den 12 april var de två landstormsförbanden i Årjäng organiserade och redo att biträda polisen vid gränskontroll och omhändertagande av de första norska flyktingarna som då börjat komma. Det till antalet soldater största förbandet var det 60. gränsförsvarskompaniet som stod kvar i Årjäng tills vidare och väntade på order. Kompaniets befälhavare var den 55-årige landstormskaptenen David Lundström, i det civila häradshövding vid Nordmarks domsaga.
Förbandet, som var direkt underställt försvarsområdesstaben, hade som huvuduppgift vid krigstillstånd att med en styrka på 175 man försvara ”terrängavskärningen” Silbodals kyrka – Årjäng, samt fördröja ett fientligt framträngande mot Nysäter – Högsäter. Det andra förbandet, den 14. bevakningsplutonen, under befäl av den nyligen konstituerade löjtnanten Folke Brunzell, gick mot tullstationen i Hån med 35 man, men fick även i uppdrag att med tre man besätta växelstationen i Töcksfors, med signalutbildad personal. Där fick man uppgiften att kontrollera telefontrafiken från Norge och rapportera om vad som pågick på andra sidan gränsen.
Den 12 april klockan 13.15 meddelades länsstyrelsen att 70 norska soldater gått över gränsen vid Långflon och att endast ett fåtal statspoliser fanns till förfogande på platsen. Saken rapporterades till försvarsområdesstaben som fick order av högkvarteret att norrmännen skulle avväpnas och interneras. Det visade sig vara lättare sagt än gjort, eftersom landstormsförbanden ännu inte anlänt till gränsen. Landsfiskalen i Sysslebäck, Elof Norling, ordnade i stället med norrmännens transport till Karlstad där personal från Värmlands regemente, mitt i natten, organiserade norrmännens avväpning, internering och förläggning i Karlstads tennishall i Klara. Flyktingströmmen från Norge hade börjat.
På förmiddagen den 13 april anlände till Karlstad färdigorganiserade delar av III. kavalleribataljonen ur Livregementets husarer från K 3 i Skövde, under befäl av major Sigfrid Gyllengahm. Enligt order av III. arméfördelningsstaben i Skövde ställdes bataljonen under försvarsområdesstabens befäl för att användas till gränsbevakning, spärrande av vägar samt omhändertagande av flyktingar.
Styrkan på 177 man, som var helt motoriserad, bestod av delar av bataljonsstaben samt 3. pansarbilsskvadronen, där en pluton var utrustad med tre pansarbilar m/1931. Vid ankomsten till Karlstad parkerades fordonen i parkområdena runt teatern och utefter Klarälven upp mot Borgmästarholmen. På eftermiddagen, samma dag, avgick styrkan mot Åmotfors för att där ta befälet över tre landstormsförband och gå mot gränsen vid Eda och Skillingmark.
Vid 17-tiden på eftermiddagen, den 13 april, inkom oroväckande rapporter till försvarsområdesstaben i Karlstad från gränsuppsyningsman Josef Gruvborg vid tullstationen i Hån. Civila flyktingar, som gått över gränsen, hade under eftermiddagen meddelat, att ”tyskarna trängde hårt på både söderifrån och norrifrån mot Mysen” och att ”läget ansågs hopplöst” för norrmännen. Flyktingarna ansåg det också sannolikt att norsk trupp skulle komma att gå över gränsen.
Vid 18-tiden anlände två norska generalstabsofficerare med bil till tullstationen, där gränsuppsyningsmännen Birger Edvinsson och Josef Gruvborg befann sig tillsammans med ett par statspoliser. De norska officerarna meddelade att de hade regeringsuppdrag att undersöka möjligheten för norska trupper att gå in i Sverige vid Hån och åka tillbaka till Norge via norra Värmland. För att få veta hur han skulle agera, satte sig Gruvborg i förbindelse per telefon med försvarsområdesstaben i Karlstad. De norska officerarna fick vänta på besked i nästan två timmar.
Vid 19-tiden på kvällen telegraferar försvarsområdesbefälhavaren till chefen för försvarsdepartementet och meddelar att den norska militären begärt ”fritt genomtåg till Elverum” och att förfrågan sker ”å regeringens vägnar” genom den norske befälhavaren. Försvarsområdesbefälhavaren, överste Evers, ställer frågan: ”- Får detta bifallas?” Svaret låter inte vänta på sig. Klockan 19.55 inkommer ett telegrafiskt svar från överbefälhavaren, general Olof Thörnell, innehållande följande order: ”Norsk militär som överskrider gränsen skall tagas i förvar och avväpnas.” Efter det beskedet ökade trycket mot gränsen och på försvarsområdesstaben och länsstyrelsen i Karlstad. Klockan 20.30 får staben kontakt med III. kavalleribataljonen i trakten av Åmotfors. Chefen, major Gyllengahm, får order att direkt avmarschera mot Hån för att där hjälpa till med att avväpna eller avvisa de norska soldaterna. Nu beordrades även 60. gränsförsvarskompaniet i Årjäng, att med en pluton omedelbart per bil transportera sig till Töcksfors för att där bistå i mottagandet av norrmännen.
Samtidigt som beslut tas och åtgärder genomförs anländer, vid 19.30-tiden, en norsk militär bilkolonn på omkring 90 fordon till tullstationen vid Hån. När tullstationsföreståndare Anders Nordmark ska stänga tullbommen ställer sig en norsk officer i vägen och hotar att bryta bommen med en lastbil om inte kolonnen släpps in i Sverige. Varken Nordmark eller statspoliserna lyckades hejda kolonnen som fortsatte vidare österut mot Töcksfors.
I Åmotfors hade pansarbilsskvadronen från Skövde knappt hunnit in i förläggningen på kvällen, förrän larmet gick. Marschen från Karlstad till Åmotfors hade varit krävande i snöslask och på dåliga vårvintervägar. När avdelningen kom fram var alla genomvåta, hungriga och trötta. Då kom följande order: ”Uppsittning på fordonen – allt befäl till skvadronchefen”.
Skvadronchefen, löjtnant Sven von Essen, orienterade mannarna om det nyuppkomna läget. Därefter gav bataljonschefen, major Gyllengahm, en direkt stridsorder: ”Tag Töcksfors, förbered framryckning mot gränsen.” Natten var kolsvart när skvadronen började rulla söderut mot Hån. I den främsta bilen fanns furir Arne Gustafsson, chef för 1. pansarbilsgruppen, och Caj Fagerberg, skytt vid fordonets 37 mm kanon.
Vid Karlanda kyrka gjordes halt för stridsgruppering med motorcyklar och pansarbilar som förpluton. Med maskerade lyktor på pansarbilarna fortsatte färden, i snöblandat regn, sakta framåt mot Töcksfors på dåliga vägar med mycket snö. Ovissheten var stor, berättade Arne och Caj, om vad som väntade när man närmade sig gränsen. Under kvällen, den 13 april, rapporterar landsfiskal Sven Otto Wendel i Skönnerud till landsfogde Anders Holmström i Karlstad, att norska trupper fortsätter att passera gränsen och dessutom går över kanalen vid Töcksfors. När landsfogden fick meddelande om den okontrollerade norska inmarschen över Hån och Väng, beslutade han vid 20-tiden på kvällen att landsvägsförbindelsen mellan Hån och Töcksfors skulle spärras genom att man svängde den rörliga bron över kanalen vid Töcksmarks kyrka. På så vis hindrades de norska truppernas framfart.
Längre fram på kvällen, omkring klockan 21, när flyktingströmmen vid Hån antagit allt större dimensioner, begav sig landsfogde Holmström och landshövding Vennerström med bil till den kritiska punkten vid Töcksfors. Landsfogden berättar: ” Vi åkte taxibil till Årjäng och Töcksfors. Det var i tjällossningen och vägarna voro mycket dåliga. Men det gick undan. Jag tror jag aldrig åkt den 100 kilometer långa vägen till Årjäng så snabbt. Vi bröt mot hastighetsbegränsningar och mot mörkläggningspåbud. Jag bar uniform och stålhjälm och jag övertalade landshövdingen att utbyta sin gröna jägarhatt mot en grå stålhjälm.” I Töcksfors leddes det tunga arbetet med avväpningen av de norska förbanden av den 14. bevakningsplutonen, delar av 60. gränsförsvarskompaniet, landsfiskal Wendel och ett stort antal stats- och reservpoliser. Närmare midnatt den 13 april, blir läget avsevärt oroligare i Töcksfors när försvarsområdesstaben får meddelande om att en kolonn med 1 000 bilar och ett helt fältlasarett, samt soldater till fots, rör sig längs hela vägen från Örje till Hån. Vid den här tidpunkten börjar det stå klart att hela den norska I. divisionen är på väg in i Sverige.
I Töcksfors är man i skriande behov av förstärkning. Chefen för 14. plutonen, löjtnant Brunzell, meddelar försvarsområdesstaben under kvällen att, ”allt går någorlunda bra, fast de ha det arbetsamt. Alla som hittills anlänt ha blivit avväpnade och vapnen samlas i högar. Kanonerna har dirigerats mot Årjäng. Allt går alltså i lås ännu så länge, men pansarbilsskvadronen har ej anlänt och vi undra, vad som hejdat dem och var den är?”
När så pansarbilsskvadronen slutligen närmade sig Töcksfors klockan 02.30, söndagen den 14 april, möttes de av ropet från en av spejarna på motorcykel: ”Fullt av norrmän i byn!” Arne Gustafsson mindes den syn som mötte honom när skvadronen körde fram mot bron nedanför kyrkan. ”De stod på andra sidan den svängda bron mitt i samhället. Fullt beväpnade norska soldater åtskilliga kilometer in i Sverige. Vi stod på varsin sida av bron och såg på varandra i skenet av gatlyktan. Runt omkring stod civilbefolkningen lika stilla. De enda som rörde sig var en grupp landstormsmän, i full färd att minera bron.” Mitt i folksamlingen fanns även landshövding Vennerström och landsfogde Holmström, båda iförda stålhjälmar. Fanjunkare Gustaf Lundh, adjutant vid pansarbilsskvadronen, fick i uppgift av landsfogden att ge brovakten anvisningar att svänga bron, så att avväpningen av norrmännen kunde inledas.
Redan strax före midnatt den 13 april hade flyktingströmmen börjat välla in i Årjäng. Vid 3-tiden på natten, den 14 april, lämnade landshövdingen och landsfogden Töcksfors, för att i Årjäng undersöka möjligheten att transportera de norska trupperna på järnväg i riktning österut mot Karlstad. Enligt meddelande från chefen för 60. gränsförsvarskompaniet hade under natten 700 man avväpnats och så småningom börjat ilasta i järnvägsvagnar som fanns tillgängliga i Årjäng. Man beräknade att ett första tågsätt skulle vara färdiglastat efter två timmar, men att ytterligare tågsätt krävdes.
Kompanichefen, kapten Lundström, rapporterade vidare till staben i Karlstad att man fått underrättelser från chefen för I. norska divisionen, generalmajor Carl Johan Erichsen, att 6 000 – 7 000 norska soldater skulle passera gränsen till Sverige. Vidare säger rapporten att flyktingarna inkvarteras i kyrkan, skolor och föreningslokaler. Men det värsta var att man inte kunde tillgodose norrmännens förplägnad. ”Årjäng kunde icke föda dem”.
Nu gällde det att få järnvägstransporterna från gränsen organiserade. Det gjordes genom samverkan mellan försvarsområdesstaben och länsstyrelsen. På söndag morgon klockan 6, den 14 april, kontaktades Bergslagernas Järnvägar (BJ) i Göteborg, 6:e trafiksektionen i Kristinehamn, Järnvägsstyrelsens militärbyrå samt militärområdesstaben i Skövde om att få tillgång till minst 3 – 4 tågsätt, vardera för minst 800 man, för transport till Karlstad.
Försvarsområdesstabens krigsdagbok berättar: ”Hela söndagsförmiddag förbereddes utspisning i Karlstad, men svårigheterna äro stora. I 2 mobiliseras och kan ej taga emot eller ordna för mer än sina egna, lottor äro ej anträffbara, kokvagnar disponeras ej, nu på söndagen äro alla butiker, bagerier och slakterier stängda, blott restauranger, kaféer, hotell och matsalar äro öppna.”
Klockan 17, den 14 april, ankom det första tåget till Karlstad med 850 norrmän. Polisen avspärrade hela stationsområdet och norrmännen fick ställa upp i fyrkant och delas in i matlag, som under norskt befäl och svensk vakt avmarscherade till respektive restauranger. Till Grand hotell gick 350 man, till Stadskällaren 150 man, till Stadshotellet 130 man, till Mjölkbaren 50 man, till Centralhotellet 150 man och 50 man till Hotell Drott. Efter matuppehållet transporterades norrmännen med tåg till Filipstad för internering. Nästa tåg anlände till Karlstad 23.30 med 1 250 man som utspisades på ungefär samma sätt. Under natten till den 15 april fick försvarsområdesstaben order från högkvarteret att de två följande tågsätten också skulle utspisas i Karlstad. Samtliga restauranger meddelade att maten var helt slut och att personalen, som var helt uttröttad, vägrade att servera. Transporterna fick istället gå direkt till Filipstad.
När det sista tågsättet passerat Karlstad måndagen den 15 april, hade 4 500 norska soldater tagits om hand och avväpnats mellan Hån och Årjäng för att därefter interneras på olika platser i Sverige. Den norska militära materielen, som omhändertogs vid Årjäng, uppgick till 418 hästar, 400 bilar, ett 100-tal kärror, ett fältlasarett, 200 kulsprutor, 6 000 gevär och karbiner, 500 pistoler, mängder av ammunition samt ett helt haubitsbatteri om 13 fordon och 12 kanoner. Den norska materielen redovisades av försvarsområdesbefälhavaren i en rapport till överbefälhavaren den 20 april 1940.
Medan flyktingmottagandet pågick mellan Hån och Årjäng, genomfördes i Karlstad en mobilisering av Värmlands regemente med första organiseringsdag den 12 april. Det gällde att så snabbt som möjligt upprätta ett försvar vid gränsen mot Norge.
Olle Nilsson
Källor till texten:
- Krigsarkivet (KrA). Karlstads försvarsområde (H). Staben. B 1: vol. 1.
- Krigsarkivet (KrA). Karlstads försvarsområde. 14. bevakningsplutonen. F 1.
- Krigsarkivet (KrA). Värmlands inskrivningsområde (Io 2).
- Krigsarkivet (KrA). Beredskapsverket. Avdelning 11. F 1: vol. 4.
- Värmlandsarkiv (VA). Länsstyrelsen i Värmlands län (H). H E: vol. 1.
- Värmlandsarkiv (VA). Tullstationen och gränsposteringen vid Hån. E 1: 14.